Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 6 maj 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 IDUN 1898
IVtoder ]Vtusik.
H
vem var det, som i lifvets morgontimme satt
vid din vagga? Det var moder Musik, den
ljufligt söfvande. I mjuka armar tog hon dig,
slöt med sin hand dina ögonlock — och du
var åter i evighetens solland. Du ägde åter dina
vingar och flög så från blomma till blomma-
Och dessa blommor, de talade till dig, och det
ljöd som af silfverklockor. Ja, du minns inte
allt det där, men du vill tro, att det så var.
Och hvem var det, som sedan, då du sprang
och rasade och lekte med syskonen, ibland ro-
pade på dig? Det var moder Musik. Du kraflade
dig upp på en stol bredvid henne, och ipgen
makt i världen kunde sedan locka dig ned af
den. Du satt med undrande stora ögon och med
munnen halföppen. Du kände igen rösten. Och
då hon för en stund tystnade, bad du om mera,
mera. Och hon log och talade åter med sin
mjuka röst till dig. Och du lutade dig intill
henne, det var så varmt och skönt, ja, det var
nästan bästa platsen, du visste. Så började det
dra i små ögonlock, och ett litet hufvud, fylldi
af springande, barnsliga tankar, nickade till.
Och moder Musik kysste dig och bar dig i säng.
Och hvem var det, som sedan, då små fingrar
vuxit, ledde dig till pianot och visade dig väg
i tonernas labyrint? Det var moder Musik.
Minns du, hur vänligt och mildt hon rättade
dig, då det bar på sned; minns du, hur hon tog
tummarne från öfvertangenterna? Och minns
du, hur öfverlycklig du var, då hon lärt dig utan-
till de där små styckena? Och så hände det, att
hon ibland kom och sjöng något i örat på dig,
och du gaf dig ingen ro, förrän hon hjälpt dig
att bland tangenterna leta ut den där melodien.
Och så vänligt hon nickade åt dig, då det gick
bra, och så lustigt hon tittade på dig, då du
slarfvat. Det skulle vara allvar, men skälmen
lyste igenom. Hon kunde aldrig bli ond på dig;
de där små krumelurerna bredvid roade henne.
Barn voro barn: ville leka.
Hvem var det, som bad dig om något, då mor
var sorgsen och hade bekymmer, bad dig, att du
skulle sjunga den där sången, som mor så mån-
ga gånger sagt vara som skrifven för henne?
Det var moder Musik. Hon var moder själf,
visste därför hur det kunde vara. Och du sjöng.
Och mor kom och lade ett stort rödt äpple bred-.
vid dig, klappade dig och sade: »Min lilla sol-
stråle!» Och då kändes det precis, som om en
solstråle smekt dig.
Och hvem var det, som tröstade dig, då sy-
skonen sade, att de där öfningarna voro så fula,
så fula? Det var hon, moder Musik. »Det är vä-
gen,» sade hon och pekade på det där myckna
svarta, »du kommer aldrig att ångra, att du gått
den.» — Och det har du heller aldrig gjort.
Så blef moder Musik denna vän, som du åter
och åter vände tillbaka till. Allting förklarade
hon och gjorde ljust och gladt.
Och sedan då du började drömma, och det
där »något» fick namn, hvem var det, du gaf
ditt förtroende? Jag behöfver ju ej säga det.
Hvad ingen skulle få veta, hvad du inte ens
vågade säga åt dig själf, det hviskade du till
moder Musik. Det är ju så ljuft att hafva en
hemlighet så där à deux! Du är ju ibland så
glittande glad och ibland åter så suckande sorg-
sen, och det vill ej rymmas inom dig, hvarken
glädjen eller sorgen. Och hon förstår dig så
godt. Då du nu jublar i himmelens höjd, tystar
hon ej på dig, utan hon säger: sjung, sjung,
det är blott en gång vår, kärlekens vår ! Och
då det blir så där skumt och behängdt som med
sorgflor — man har sina små sorger ! — då ser
hon dig in i ögonen med sin skälmska blick och
säger: »Stackars liten, fick inte visa nya sommar-
hatten i dag, och den klär så ofantligt.» — Och
så vaggar hon med hufvudet och säger: »Oj, oj,
oj, så sorgligt det där låter, men man ska veta
så’n sorg, så’n sorg!» — Och så måste du le åt
din barnslighet, och hur det är; så glider du in
i dur.
Och det är till henne du säger, hur ljuft det
är i rosengård. Du talar om, hur du går där
bland rosor i väntan ; den ljumma sommarluften
fläktar om dig, och din lyckas svunna timmar
och dagar smyga som fagraste drömmar omkring
dig. Och så kommer han. Hvad är tid, hvad
är evighet mot denna vandring vid hans sida i
rosengård? Ett försvinnande intet.
Och så nickar hon åt dig, som ville hon säga:
».Tag vet det.»
Och det gick några moln öfver din lyckas him-
mel. Det kändes kyligt i skuggan, och se där
några rosor vissnade. Du betogs af oro, ja, nästan
af förfäran. Du log dock mot honom, men där
dröjde ett skimmer i dina ögon. Och när du så
gick till moder Musik, kysste hon bort tårarne
och sade: »Barnsligheter, ej kan luften ständigt
vara lika varm som i juni; och rosorna, ja, de
måste ju vissna undan för de nya, som dock
komma.» — Och du gaf henne rätt däri. Visser-
ligen blir din väntan i rosengård för hvar dag
längre och längre, men du finner nu skäl äfven
för det. Du vill vara blind, du vill resonera dig
till fakta, som icke finnas.
Men så kom den dag, då ej blott hvad som
icke fanns, utan äfven hvad som verkligen fanns
beröfvades dig. Och det blef natt, sorgens bleka
natt. Dagarne svunno, ditt lifsurs visare skred
framåt, men du tyckte, att allt stod stilla, så
pinsamt stilla. Och sorgen, den ringlande svarta,
var ditt enda sällskap, och du ville intet annat
hafva; du ville etsa in, åter och åter, hur det
var, då det där förfärande kalla, som du trodde
vara döden, hade rört vid dig. Och du blef
som en fridlös irrande, och du gick omkring
och sökte något, något som kunde taga sorgens
plats. Men du fann intet. Du blef bitter, och
du tänkte tankar och uttalade ord, som i bör-
jan skrämde dig, men som sedan blefvo dig en
skyddsmur, bakom hvilken du gömde dig och
din sorg.
Det är då, söm moder Musik, den af dig glöm-
da, kommer hugsvalande till dig. Jag tror, det
var i en konsertsal och i det tredje numret hon
mötte dig.
Redan första tonerna beröra dig på ett allde-
les särskildt sätt.- Å, hvad är det, hvad liknar
det? Du känner igen det —- å, så väl. Så, just
så. Nu vet du det. Det är du själf; det är dina
tankar, dina ord, och det är din svunna som-
marsaga. Minns du, säga tonerna. Och så lägga
de armarna om dig och smeka och kyssa dig
och du lutar dig intill dem. Minns du? — Och
nutid blir dig till den flydda tid. Du går åter
i kärlekens rosengård. Men blott några svin-
nande sekunder får du dröja där. Du drifves
ut, och grindarne stängas.
Som en konsekvens väntade du nu, att toner-
na skulle återgifva din förtviflan, din sorg. Men
nej! Det är nog molltoner, som möta dig, men
det är ljusa sådana, om du vill förstå det ut-
trycket. Sorgen ligger som orgelpunkt, men än
gå ljusa skyar af toner öfver. Och de säga, att
kärleken är att likna vid en kostelig klenod ; alla
vilja äga den, men den gifves icke alla. Där-
för skola de, som äga eller hafva ägt densamma,
vara tacksamma, ej klaga öfver minuternas kort-
het. Du har två ting att välja på: vandra ge-
nom en öken, där det ej finnes en enda oas med
svalkande vatten och skuggiga palmer, eller van-’
dra genom en öken, där det finnes en sådan.
Om det nu är så, att du redan varit i denna
oas, skall väl minnet däraf göra dig vägen dub-
belt tung att gå? Skall det ej förr ge dig mod,
ge dig styrka att gå öknen till slut? Skall du
ej känna tacksamhet för att dig blef beskärdt
att dröja under palmerna en stund? Jo,joförvisso !
Och se, den där mure n, du skansat kring dig
viker, och du känner, hur ditt hjärta blir varmt.
Och du känner, som ville du taga alla människor
i famn, därför att de äro människor, som kan-
ske frysa, som du gjort det, och därför att du
tror dig äga af värme tillräckligt för dem alla.
Hvar är sorgens skepnad, den mörka? A — det
var länge sedan, du såg henne. Det jublar, det
sjunger inom dig: jag har varit i kärlekens ro-
sengård! Är det ej nog att glädja sig åt, att
jubla öfver, att sjunga i himmelens höjd om!—
Orgelpunkten har för länge sedan upphört att
ljuda. Alla toner leka som barn. Och se moder
Musik står midt ibland dem. Och du 1er åt dem
och säger: »Vi äro gamla, goda vänner vi, eller
hur?» Och ett klingande »ja», så där öfverdå-
digt barnsligt slungadt i höjd, blir svaret.
Och det tredje numret är slut. Men inte för
dig. Det följer dig hem och så att säga tager
sin bostad hos dig. När du så sitter i skym-
ningen vid pianot — din gamla lekkamrat och
vän — och just känner, hur något kommer smy-
gande öfver dig, något ringlande svart, då stry-
ker en mjuk, len hand öfver din panna, och du
förstår, hvem det är. Det är hugsvalerskan, mo-
der Musik. Och det blir- ljust som om dagen
omkring dig. Du ser kärlekens skimrande ädel-
sten lysa. Och du jublar vid tanken på, att du
en gång ägt densamma. Och tonerna komma
den ena fefter den andra och vagga och bära
dig säkert som »öknens skepp» tillbaka till oasen.
Och du hör suset af palmerna, sorlandet af käl-
lan, och se, en daggfrisk ros ligger vid din fot...
Tyra Floderus.
–––––––*–––––––
IMbotösmässa.
(Eitföpiitg ben so april ?8<}8.
et brinner en eI6/
Den brinner så flar,"*
Den brinner till Dalborgs åra!
— 2fcf, l?abe jag nu ben uånnen l?är,
£}»ab uille jag mer begära?
Den Ȋnnen, bjon blef
DTtg t?ulb ocl? tro,
^ast flammorna stego l?öga.
— ©cl? albrig jag såg en glans, så sfön
Som glansen i Dalborgs öga!
©cl? suttc l?ort utb
Dun siba nu
©cl? såge elbarna brinna,
€n »armare glob l?on sfulle »äl
£ångt inne i l?järtal finna.
©cl? röfen l?on går
Så lätt mot sfyn
Som längtan på bönens »inge;
Dtitt l?järtas sucf ocl? min aftonbön
DTot l?öjben sig safta sninge:
©ub signe ben elb,
Som brinner flar,
Som »ärmer ocl? gör oss glabal
©ub tage ben »äl i sitt förear,
Dtt albrig ben fan oss sfaba.
©ub signe ben freb,
Som b?r>ilar lugn
Kring stränber ocl? bjupa »atten,
©ub signe be lif, som slocfna flart,
£ift elbar i Dalborgsnatten!
îTotni Œopeltus.
––––––––-
Kvinnoöden och
Kvinnobilder.
För Idun
Af Birger Schöldström.
Två kusiner,
land de svenska köpmanssläkter, hvilka
under frihetstiden framstodo genom
finanssnille, lyckade spekulationer och, fram-
för allt, förmågan att skickligt lovera upp i de
skiftande politiska vindkasten under denna
oroliga tid, nämnes hland de främsta famil-
jen Plomgren, eller rättare sagdt, de båda
bröderna Thomas och Anders Plomgren. De
hade i sina ådror en blandning af gammalt
svenskt odalmannablod och vällonblod —
deras moder var en 1’Eclaire och deras
farmoder en Maillère — och de, som fram-
gått ur en sådan race-melering, bruka ju
nästan alltid utmärka sig för intellektuel
öfverlägsenhet, ej minst hvad det finansiella
beträffar, samt äfven yttre företräden. Så
ock med familjen Plomgren.
Den ene brodern, Thomas, har sitt namn
för alltid fäst i Sveriges politiska historia,
såsom en af hattpartiets främste medhjäl-
* Gammal folklek.
STORA BRYGGERIETS PILSENERÖL! STORA BRYGGERIETS PILSENERÖL!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
