Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 18. 6 maj 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 141
pare, och det har fastslagits, att han var
ett mäktigt drifhjul i sin tids riksdags-
maskineri samt den genom hvars händer
en väsentlig del af bestickningsmedlen gick.
Hans efterlämnade förmögenhet uppgick fill
flere millioner riksdaler. Adelsskap för egen
del kunde köpmansfursten ej mottaga, all-
denstund han såsom handelsborgmästare i
Stockholm samt talman i borgareståndet
själf ej kunde tillhöra Riddarhuset; men
för sina barn utverkade han nobilisering
samt gjorde säteriet Måstena i Söderman-
land till fideikommiss för sina manliga efter-
kommande — det är i denna egenskap
ännu kvar i släkten.
x x
Thomas Plomgren hade sex döttrar,
hvilka naturligtvis ej behöfde länge vänta
på friare, och generaler, hofmarskalker, öf-
verstar och kommerseråd blefvo de lycklige,
som hemförde de nyadlade fröknarna Plom-
gren. De giljande generalerna voro tiil och
med två: generalen baron Carl Hierta, som
ingick giftermål med Marie-Charlotte, och
generalen baron Carl Fredrik Pechlin von
Löwenbach, som 1749 firade sitt bröllop
med Anna Christina, den äldsta af systrarna.
Denne Pechlin var den i frihetstiden och
i Gustaf III:s historia så beryktade ränk-
smidaren och politiske intrasslaren. Då
Pechlin, efter otaliga intriger, hatad, miss-
tänkt och fruktad af alla partier, slagit sig
ned på landsbygden och, tillsvidare aflägs-
nad ur det politiska lifvet, roade sig med
processer vid ortens domstolar samt bond-
plågeri å sitt gods Alhult i Småland, så
att allmogen en gång gjorde försök att slå
ihjäl honom i hans egna. rum, trifdes ej
hans friherrinna — hvilken, i motsats till
mannen, skildras såsom mycket hjälpsam
och god mot sina underhafvande — på
landet, utan vistades mestadels i hufvud-
staden, och, trots mannens kända stämp-
lingar mot konungen, besökte friherrinnan
Pechlin ofta hofvet. En dag 1778, under
det riksdagen var samlad i Stockholm, in-
fann hon sig å en cour. När tjusar-
konungen blef henne varse i Stora galleriet,
gick han genast emot henne, sägande: »Ah,
min nådiga friherrinna Pechlin! Kominer
generalen upp till riksdagen?» -— »Nej, ers
majestät, om icke ers majestät önskar och
befaller, ty i sådan händelse skall jag skrifva
efter honom och är ers^ majestät ansvarig,
att han då skall infinna sig.» — »Alltid
är ni söt och aimable, min friherrinna!
Men jag ber er för himlens skull, gör er i
den saken intet besvär för min skull!» in-
föll hastigt konungen, som ej alls var ange-
lägen att om igen få den gamle orostiftaren
i sin närhet.
Friherrinnan Pechlin afled 1788 och slapp
således få upplefva förödmjukelsen att se
sin make fyra år därefter, såsom med allt
skäl ansedd att vara själen i sammansvärj-
ningen mot Gustaf III:s lif, inspärras som
lifstidsfånge å Varbergs fästning.
jt; ^
*
Den ofvannämnde Thomas Plomgrens
broder och kompanjon, direktören vid både
Ostindiska kompaniet och Levantiska kom-
paniet, kommerserådet Anders Plomgren,
mottog, ej heller han, erbjuden adlig värdig-
het, men utverkade, också han, åt sina barn
en sådan värdighet. Nämnda barn, sonen
Carl Anders och dottern Anna Margaretha,
blefvo nobiliserade och erhöllo å Riddar-
huset introduktion under namnet Plom-
menfelt.
Anna Margaretha Plommenfelt växte upp
under de gynnsammaste yttre förhållanden
utom ett: hon saknade en moders vård, ty
hennes födelse hade kostat modern lifvet,
och den stjufmoder, hon sedan erhöll, före-
faller ej ha kunnat lägga fullt band på den
unga flickans romaneska idéer samt själf-
rådiga lynne.
Om hennes romaneskhet finner man en
antydan i adelns ättartaflor, där det om
hennes giftermål heter, att det åstadkoms
»genom enlevement». Huru härmed till-
gick, därom finnes i Tessins på franska
hållna anteckningar en relation, den vi här,
i öfversättning och sammandrag, meddela.
Anna Maria Plommenfelt varen dam, som,
lik en äkta romanhjältinna, vågade mycket
för sin kärleks skull. En ung baron Horn
friade till henne, men hade icke den lyckan
att behaga hennes fader, den stolte pen-
ningemannen, hvilken säkert önskade få
välja sig. en måg efter sitt eget tycke och
troligen ur sitt eget stånd. Då nu faderns
och dotterns tycken i detta viktiga fall
voro så skiljaktiga, kunde den senare ej
vinna sin önskan på annan väg än att spela
fadern ett spratt, hvilket och gjordes helt
behändigt och fullständigt lyckades. Kom-
merserådet Plomgren hade aftonen den 23
april 1757 tre af sina förtrognaste vänner
hemma hos sig, nämligen kanslirådet Eke-
stubbe, bankosekreteraren Lindmark och hof-
intendenten Lundberg, med hvilka han satt
och språkade helt förtroligt. Så snart supén
var slut, plägade, efter tidens sed i för-
mögna borgerliga hus när gäster voro när-
varande, en bål bäras in, hvarvid damerna
vanligen brukade stiga upp från bordet.
Så skedde äfven nu: arraksbålen med de
doftande citronerna bars in, den 24-åriga
dottern i huset aflägsnade sig med en artig
nigning, och gubbarne höllo sig muntra.
Men, när kommerserådet och hans tre vän-
ner sett bålens botten och den förstnämnde
kallade på sin dotter, för att få kaffet ser-
veradt, var hon försvunnen. Ingen fick
rätt på henne den aftonen, hur man än
letade och ropade. Skön jungfrun hade icke
allenast lämnat sin faders hus, utan till
och med samma afton gift sig med sin till-
bedjare. En präst, på förhand naturligtvis
vidtalad, hade förrättat vigseln, men för
kommerserådet Plomgren blef denne präst,
som vågat företaga vigsel, utan att föregå-
ende lysning ägt rum, okänd, och något
men af sitt tilltag tycks han ej haft.
Så långt Tessin.
Hjälten i denna enleveringshistoria var
dåvarande korporalen vid lifdrabanterna
(svarande mot kapten i armén) Fredrik Horn
af Aminne. Han steg sedan i graderna till
general, blef upphöjd i grefligt stånd samt
serafimerriddare. Han var 1772 en af Gu-
staf III:s främste medhjälpare vid statshvälf-
ningen och då i sådan rojalistisk högstäm-
ning, att han ville utbyta sitt historiskt
ryktbara namn Horn mot »Gustafsvän»,
och, då konungen icke ville tillåta detta,
utbad sig nåden få i sitt vapen upptaga
konungens namnchiffer, hvilket beviljades.
Likasom mannen hugnades äfven fru
Anna Margaretha med tjusarekonungens
synnerliga nåd och bevågenhet. Så fick
hon 1772 den inom den tidens förnäma
värld ifrigt åtrådda entrén till Hvita rum-
met å slottet, äfvensom hans majestäts ju-
velbesatta porträtt en miniature att i blått
band bäras å bröstet.
Om eller huru gamla kommerserådet fullt
försonade sig med sin dotter och måg, är
ej upptecknadt, men giftermålet mellan de
två, hvilka trotsat såväl världens omdöme
som en faders vrede för att ingå detsamma,
blef emellertid ett mycket lyckligt.
Grefvinnan Horn, Gustaf III:s beundra-
rinna, drabbades 1782 af ett hårdt slag,
då hennes ende broder, den på samma gång
som hon själf i adligt stånd upphöjde Carl
Anders Plommenfelt, ceremonimästare vid
Gustaf III:s hof, med skam måste rymma
ur riket, dömd för majestätsbrott. En dag
i mars sagda år hade han nämligen å en
fönsterruta i Beckers värdshussal vid Norr-
tullsgatan, å hvilken ruta någon med dia-
mant inristat orden: »Gustave III le pre-
mier citoyen», tillagt: »Il y à été, mais à
présent le premier fourbé», för hvilket brott
han af Svea hofrätt och därefter Högsta
domstolen dömdes till halshuggning — hvil-
ket han genom flykten undandrog sig —
samt hans vapenskölds nedtagande från
riddarhuset. Smärtan öfver detta bidrog
väsentligen att få månader därefter lägga
systern i grafven.
En ännu större smärta undgick hon dock
— den att få se ende sonen i hennes och
»Gustafsväns» äktenskap, den veke, svär-
miske, högt begåfvade, men exalterade Claës
Horn för delaktighet i Gustaf III:s mord
dömas till evig landsflykt.
–––-*–––-
”Mödrar emellan.”
XIIL
»Två små finska rustibussar.»
Mamma till tvänne präktiga pojkar, 11 och 6
år, hvilka nu i sin tur försöka uppfostra mig,
vill jag bjuda till att i korthet skildra deras
uppfostran hittills.
Till ett halft års ålder bad alla aftnar, tempera-
tur 37°—27° Cels., därefter två gånger i veckan till
två års ålder; morgon- och aftontvagning dess-
utom. Om somrarne salta bad, då vi alltid bo
i skären; de ha stärkt barnens hälsa och häm-
mat engelska sjukan, hvartill de hade litet an-
lag, lyckligtvis fingo de doek inga sviter. Kläde
dräkten, då de voro späda: skjorta, öppen bak,
flanelltröja, mantel, blöja och lapp, en kort linda,
som blott sammanhåller manteln under armarne,
så att benen kunna röras fritt. Mössa användes,
tresnibb däremot obetydligt, emedan den läm-
nar knäna bara. I stället ifördes de liffärgade
stickade byxor, då de börjat krypa, jämte varmt
lif och en kolt eller kort klädning. Då de bör-
jat gå, har jag sytt dem blusar af ylle eller
bomullstyg, lämpadt efter årstiden, och lämnat
bort klädningen, i hvilken de stiga och snafva.
De stickade byxorna ersätter jag med dylika af
flanell jämte hvita underbyxor, de knäppas på
lifvet, strumpbanden äro fästade vid sidan och
knytas vid strumpan eller knäppas på en knapp.
Stort jubel väcker gåfvan af de första hängslen,
de erhålla, vanligen mellen 5—6 år, de tycka
sig vara stora då.
Fotbeklädnaden ärj först stickade eller sydda
»tossor», sedan skor utan klackar, men så få de
stöflar så fort som möjligt. Det är annars omöj-
ligt för dem att vara ute i de metershöga snö-
massor, som här finnas, och bygga fästningar.
Det är ej en och två gånger mina parflar kom-
mit inspringande och själagladt ropat: »Mamma,
stöflarna di ble’ i snön brefve planket (eller ste-
gen) å jag får int’ bort dem!» Jungfrun får då
skynda att söka rätt på dem, hänga dem att
torka, barnen få torra strumpor och reservstöflar
på, som alltid finnas i beredskap, och så ut igen
i snön! Om somrarne är sjön deras älsklings-
plats, de simma, meta och segla sina båtar.
Barfota få de gå, så fort det blir varmt.
Till vår äldsto sons förtjusning läto vi sy ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0145.html
