Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 6 maj 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 143
Handarbetets Vänners vårutställning
sistlidne måndag, tisdag ocli onsdag var särdeles
rikhaltig samt präglad af gedigen smak. I den
intressanta modellsamlingen gjorde sig två bårder
i applikation på grönt kläde, den ena med gyllne
oranger, den andra med guldgula caltha palustris,
båda komponerade af fröken Sjöström, synnerli-
gen gällande. Sistnämnda motiv var af samma
konstnärliga hand med ypperlig effekt användt
äfven på ett hvitt sidendraperi.
Fröknarna Widebeck och Wästberg lyste denna
gång företrädesvis med ett antependium af hvita
fembladiga rosor på röd sammet, fröken Gisberg
med en charmant duk af grönt kläde, prydd med
blekgula vallmor i sidenapplikation.
Stor uppmärksamhet ådrog sig en samling
verandamöbler af korg, klädda med tvättäkta,
kulörta lärfter i applikation och de gladaste
färgsammanställningar, en nyhet, hvilken såsom
praktisk, billig samt lätt och rolig att utföra tor-
de hafva stor framtid för sig.
Hufvudnumret på utställningen utgjordes af
praktfulla fönsterdraperier och väggbonader i
dukagång med skånskt, öfvervägande i blått och
hvitt utfördt allmogemönster, beställda af baron
Bechtolsheim i München samt väl ägnade att
inför utlandet med heder representera denna
gren af svensk konstslöjd.
Till slut må nämnas den gammalfranska gobe-
lin, som, i ömkligt skick köpt till underpris i
Kairo, numera, mästerligt reparerad af fröken
Hamilton, pryder sin plats hvar som helst.
Väggplanscher für undervisningi kvinn-
lig slöjd hafva, som af annons i dagens num-
mer synes, af fröken Hulda Lundin utgifvits på
Fritzes förlag. Utförda i stora, klara och rediga
drag, förefalla de synnerligen lämpliga att använ-
das som ledning vid undervisningen i stickning,
stoppning, lappning och klädsömnad såväl i sko-
lan som i hemmet.
AVUS IK
K. operan gaf torsdagen den 28 april »Loben-
grin» med fru Ellen Gulbranson som Ortrud. I
plastik, mimik och vokala resurser afgjordt öf-
verlägsen rollens förra innehafvarinnor på svensk
scen, lyckades hon emellertid ej framställa den
ondskefulla kvinnans demoniska hat fullt så öf-
vertygande som hennes närmaste företrädarinna,
fru Adèle Rundberg. Kraftigast i sist nämnda
hänseende verkade hon under första aktens li-
delsefulla stumma spel. I andra och tredje ak-
ternas effektfulla scener utvecklade fru Gulbran-
son en förförisk smidighet och grace, som i för-
ening med hennes stolta apparition och stäm-
mans bedårande välljud bildade ett helt af oemot-
ståndligt elektriserande art. Telramunds parti
sjöngs förtjänstfullt af herr Lundqvist. Rollbe-
sättningen var för öfrigt den vanliga.
Utom fru Gulbransons gästspel ha vi för den
gångna veckan äfven att anteckna fröken Petri-
niß gästuppträdande som Julia i Gounods »Ro-
meo och Julia». De egenskaper, som tidigare
tillskyndat den begåfvade sångerskan framgång
i detta parti, göra sig fortfarande lyckligt gäl-
lande: den höga, klara rösten, den högt utveck-
lade koloraturen och ett briljant teaterutseende.
Publiken har också med värme hälsat henne
åter på en denna gång tyvärr allt för flyktig
visit.
K. Dramatiska teatern har haft föga glädje af
sin senaste nyhet, Gustav Esmanns fyraktskomedi
»Teatern». De två första akterna innehålla en
del ganska träffande uttalanden om den sceni-
ska konsten, dess uppgift och utöfvare, uppblan-
dade dock med en alldeles förvrängd framställ-
ning af modern journalism samt med en bastant
portion lätt genomskådadt publiksmicker. De två
senare akterna falla alldeles ur ramen för den
utan tvifvel högst modernt afsedda sedeskildrin-
gen ur skådespelar-, journalist- och författarlif och
bli till fullblodig melodram. En kuriös blandning
alltså dethela ! Den tog heller aldrig publiken med.
Hr Lindberg hade gjort en ganska fin figur af
teaterförfattaren Kant med i andra akten riktigt
briljanta detaljer, men fru Hartmann hade åta-
git sig en roll, som alls ej låg för henne, och
hvarken hr Fredrikson, hr Personne, fru Fahlman
eller fröken Jansson presterade något af synner-
ligt intresse. Vi förstå ock, att uppgiften ej kan
ha verkat vidare inspirerande. Bifallet — som
det hela ■— var matt.
Vasateatern hade en om möjligt ännu mera
deciderad otur med sin nya franska fars »Dan-
sösen». Som den sköna ballerinan, när detta
skrifves, redan väl för evigt torde lia lagt sina
trötta ben till hvila efter sina få och vacklande
språng på stockholmsk scen, anse vi oss kunna
inskränka eftermälet till den goda gamla frasen :
hvile de i frid!
Södra teatern invigde i måndags ett nytt pro-
gram under de lyckliga auspicierna af en recett
för hr Ang. Warberg. Det blef också en skratt-
succés. I den lilla enaktsfarsen »Otellos triumf»
har hr Warberg ofta förr. kommit oss att grina
som solvargar, och som den rollpluggande Otello
in spe har han ej legat af sig. Alexander Bis-
sons därefter följande treaktsfars »Negerkungen»
är ett äkta parisertokeri, sin mästare värdigt. Va-
re det nog sagdt! Hrr G. Bergström och Lam-
bert firade isynnerhet triumfer, och jublet var
storartadt. Ett utmärkt program för glada, ljusa
vårkvällar !
Den sjätte symfonikonserten gick af stapeln
förliden fredag, men gjorde ej fullt skäl för sitt
namn. Programmet upptog blott ett enda sym-
foniskt nummer, Schuberts till på köpet ofull-
bordade h-mollsymfoni, som emellertid fick ett
värdigt och väl nyanseradt utförande. Detsam-
ma gäller om det enda öfriga orkesternumret:
Glucks »Alceste»-uvertyr. Aftonens glanspunkt
var fru Gulbransons utförande af Elisabeths häls-
ning till sångarsalen ur »Tannhäuser». Som slut-
nummer återuppfördes, med Filharmoniska säll-
skapets medverkan, Griegs »Olav Trygvason», om
hvilket musikdrama vi yttrade oss i vår notis
i förra numret angående sällskapets abonne-
mentskonsert.
Fru Lotten Seelig-Lundbergs soaré i tisdag kväll
hade samlat en fullsatt och distinguerad salong.
Konungen med uppvaktning syntes i den k. lo-
gen. Den inledande konsert- och deklamations-
afdelningen mottogs med allmänt bifall, synner-
ligast fru Hovings Andersenska sagor, fru Möllers
visor och hr Bosckströms »Frödingar». Det efter-
följande dramat af Marco Praga —• »I lif och
död» — väckte däremot tämligen blandade käns-
lor. Det erbjöd soarégifverskan en bravurroll, i
hvilken hon allt igenom fick spela på de högt
stämda strängar, hon företrädesvis synes älska.
Det var dock ej utan att de uppjagadt sköra to-
nerna ibland slogo öfver i disharmoniskt klirr.
Stycket i sin helhet var för öfrigt så öfverspändt
och konstrueradt — på det evinnerliga gamla äk-
tenskapsbrotts-temat — att det sannerligen öfver
höfvan frestade framställarne till konstlade grepp.
Det länder hr Shånberg till heder att han ingöt så
pass mycken trovärdighet i sin obehagliga Don
Juanstyp, liksom samma omständighet kan räk-
nas till försvar inför hr Örtengrens absolut stil-
lösa prestation. Hr Hedlund gjorde en god gär-
ning som ett stycke stockholmsk gemytlighet i
all denna föregifvet milanesiska ohygglighet.
Till sist en diskret slutapplåd som tack och häls-
ning till den talangfulla recettagerskan, som
besked och afsked till den onjutbara pjäsen!
–––- *–––-
Sandkorn
Utkast för Idun af Ernst Lundquist.
(Forts.)
lag talade till honom, som man talar till
en obekant, som man träffar i en järnvägs-
kupé och som man skall skiljas från om en
timme, för att aldrig se honom mera. Han
svarade artigt och liknöjdt, med en reserverad
fåordighet, och på samma gång passade han
ängsligt på, att jag ej skulle komma in på
något ämne, där det kunde bli tal om ho-
nom själf och hans öden. Han betraktade
mig tydligen hvarken som vän eller fiende,
jag var för honom en fullkomligt likgiltig
person, med hvars talträngdhet man har öf-
verseende, därför att man ej kan komma
ifrån honom. Han gjorde på mig ett in-
tryck af att det var något vissnadt och
brustet inom honom, att alla lians känslo-
strängar hängde slappa, att ingenting i värl-
den kunde aflocka dem något ljud, men
att han på samma gång — af något slags
bitter stolthet eller blygsel ■— ej ville visa
någon denna förödelse i sitt inre. Det var
nu en gång så, det kunde inte ändras, och
då var det bara pinsamt att låta främmande
händer, om än aldrig så välvilliga, skruf-
va och tumma på instrumentet, som kom-
mit så i olag. Ibland såg det ut, som om
han var mig tacksam för att jag kom och
pratade bort en stund af hans långa dag,
men för hvarje besök jag gjorde i hans
cell gick jag ifrån honom med den reflexio-
nen: du har inte kommit honom en milli-
meter närmare. Det sårade min lilla fåfänga,
och det gjorde mig bedröfvad. Men hvad
skulle jag -ta mig till? Jag kunde ingenting
annat göra än bida tiden och hoppas på
att en tillfällighet skulle spela mig det rätta
uppslaget i händerna. Ty jag skulle vinna
hans förtroende, det hade jag föresatt mig,
och jag var alldeles säker på att jag hit-
tills misslyckats, bara därför att jag inte
förstått hitta på det rätta sättet att ta ho-
nom.
Så kom jag till honom i går. Han bru-
kar annars sysselsättas med renskrifning,
bokföring för cellfängelsets räkning o. d.,
ty han är klen till kroppen och orkar ej
med något mera ansträngande arbete. Men
nu låg han sysslolös på sin säng och stir-
rade i taket, han hade ej haft något arbete
på Here dagar, sade han, och under sådana
perioder är han alltid mera nedstämd än
vanligt. Han hade förmodligen under dessa
dagar haft alltför god tid att rufva öfver
mörka tankar, ty han föreföll ovanligt ner-
vös, ömsade oupphörligt ställning på britsen
och hade två skarpa röda fläckar på sina
annars så gråbleka kinder. Jag slog mig
ner på stolen, pratade om ditt och datt
som vanligt, men fick endast korta och
frånvarande svar. För att tilltvinga mig
hans uppmärksamhet tog jag ur fickan upp
dagens nummer af stadens tidning och bör-
jade läsa upp lokalnotiser ur den, det bru-
kade alltid roa honom, ty han är, som sagdt,
barnfödd här och känner till förhållanden
och personer bättre än de fleste af de andre
fångarne. Bland annat kom jag att läsa
upp notisen om banketten, som skulle ges
på stadshotellet till er ära med anledning
af edra sextio år. Innan jag hunnit läsa
till punkt, satt han upprätt på britsen och
betraktade mig med ögon, som lyste feber-
aktigt.
»Hjälm!» utbrast han. »Är det Gustaf
Hjälm det är fråga om?»
»Ja visst, konsul Gustaf Hjälm, vår riks-
dagsman, stadens välgörare, han som skaf-
fat oss järnväg och vattenledning. Känner
ni honom kanske?»
»Om jag känner Gustaf Hjälm!» Han
reste sig liksom omedvetet, blef alldeles
likblek, förde den skälfvande handen öfver
pannan, som för att torka bort kallsvetten,
och föll ned på britsen igen med armbå-
garne mot knäna och ansiktet gömdt i bägge
händerna, och jag hörde honom säga lik-
som för sig själf med ett uttryck af gräns-
lös bitterhet och förtviflan:
»Det är ju hans skull, att jag sitter där
jag nu sitter!»
Pastor Lindeman tystnade och såg pröf-
vande på konsuln, som hittills rökt sin ci-
garett med orubbligt lugn och ej visat några
tecken till att historien intresserade honom.
Hönsföda,
kraftig, äggdrifvande och bekväm. — Bend Or-brödet är på grand af sin höga protein-
halt, 17,5 %, under det att korn innehåller endast 8 % smältbar protein, det bästa, bekvämaste och
billigaste hönsfoder. — Vidare upplysningar genom Aktiebolaget BEND OR, Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
