Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 13 maj 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 147
Lika var hon mot alla, det kom sig af
hjärtelaget.
De unga männen betraktade henne gärna,
och intet ondt i det! Man kunde nog
märka, att de ansågo henne för stadens
mest sevärda företeelse, och fastän utanför
den samma gick hafvet, vidt och växlande,
och däruppe på krönet låg ett slott så
åldrigt, att det visades mot mynt.
Som synes, till dato hade det samhälle,
Annie Kullberg tillhörde, ej haft annat än
godt att vittna om henne, och kanske hade
det så kunnat fortfara, om hon ej med
ens gjort sig ovärdig all denna välvilja. —-
En kall, klar dag på eftervintern voro
stadens välaktade fruar och fröknar sam-
lade i ett komfortabelt förmak. I rummets
midt stod ett bord och på det bordet voro
att se gula läckra kakor, bladformiga och
enkelt rundade, svällande, doftande samt
retande genom alla dessa förenade egen-
skaper. Där funnos ock kannor, bukiga
och blanka, väl fyllda och ångande.
Ack, det låg stämmning öfver allt detta!
Men det hvilade på samma gång en
förväntans högtid öfver det hela, hvilket
bordets retande börda ensam ej förmått
framkalla. Något förestod, något, som tyck-
tes jäsa och vilja taga sig fram. En nyhet
var det, som så gaf sin närhet till känna!
Men pass på, hvar skulle den bli fram-
ställd? Hvar annars, om ej på hedersplat-
sen i stora soffan, där konsul Willmans fru
presiderade.
Ingen hade väl heller kunnat tro, att
den skulle spörjas först hos t. ex. lilla fru
Svensson borta vid byrån?
»Och Annie Kullberg, mitt herrskap!»
Mer blef ej sagdt däruppe i soffan, men
strax voro lossade de band, som höllo ny-
heten tillbaka, frågor, svar och utrop jaga-
de och korsade nu hvarandra i det nyss
så begrafningstysta rummet. »Hade man
sett henne?»
Det hade man Hon hade förefallit all-
varsam.
ȁngrade sig redan! Jo, jo men. Be-
räkning med i spelet; ja, när är det väl
annat. Till och med de unga. Och An-
nie Kullberg var ju så ung, alldeles för
ung.»
»Nå, men ’ han? Hade några sett ho-
nom?» »Ja, man hade sett honom också.»
»Såå?»
Det var den vackre stadsfiskalens unga
hustru, som nu hade att besvara frågan.
Stor var denna frus kompetens att bedöma
manlig skönhet, men ringa var också just
därigenom hennes tanke om den efterfrå-
gades utseende, så ringa t. o. m. att hon
förklarade för ofattligt, hur en flicka kunde
fästa sig vid honom.
Man delade hennes åsikt. Fru Wiberg
från grannstaden gjorde dessutom allt för
att styrka den, och hon lyckades. Hon
hade ju också den omtalade unge mannens
hela föregående lif att komma med. Ja,
detta sträckte sig i denna stund anklagande
mot honom! Fru Wiberg hade nämligen
att förtälja, det hon påminde sig ha hört talas
om en person med samma namn och med
allt annat än vackra antecedentia, bortslö-
sad förmögenhet o. d.
Man började manngrant bäfva för Annies
pengar eller rättare för dem hon en gång
skulle få efter sin far.
Den unga änkan, som just slagit sig
ned i staden, lyfter nu upp sina sorgsna
ögon och frågar: »Annie Kullberg, är det ej
den vackra flickan, som alltid ser så glad
ut?»
»Vacker!» Man betraktade hvarandra.
»Vacker, åh nej, inte kan man kalla An-
nie vacker, täck möjligen, ganska täck
t. o. m. »Ja, nog hade hon kunnat få
unge kandidat Billström, om hon väntat,
det hade varit något det. Stackars Bill-
ström, han var ej den ende, hon lagt an
på, och inte den enda, som nu skulle gräma
sig. »
Den unga änkan har slagit ned sina
ögon, de säga så mycket, och det vet hon
af.
Nu uppdyker ett nytt viktigt moment,
det härleder sig från fröken Öberg, som
suttit tyst ända hittills, lik den, som har
högsta korten på hand.
Hon har sett dem ute tillsammans]
Jo, de hade gått arm i arm, Annie, glad
som alltid, kvittrande som en lärka och
med ansiktet vändt mot honom. Han där-
emot hade gått bredvid .henne, allvarlig
och fåordig, seende rätt framför sig.
»Ack, inte skulle detta gå ihop! Han
så djupsinnig, hon däremot ytlig, van att taga
allt från den glada sidan!» Man hade nu
blifvit allvarligt orolig för båda parterna,
man betraktade hvarandra med bekymradt
utseende. Man sökte dränka sin oro i en
ny kopp kaffe, men förgäfves. Nej, aldrig
hade man haft så mycket bekymmer för
den flickan förr, inte ens på den tiden, då
hon, ostyrig och full af upptåg, sprang om-
kring som grönkart.
Allt detta tal har hos en af dem —
den mest främmande — väckt till lif min-
net af hennes korta lyckas första tid, då
äfven hon log, och med sin lågmälda stäm-
ma söker hon lugna åtminstone de när-
mast sittande.
Men hvad hade då dessa båda unga ta
git sig före, som kunnat göra dem till före-
mål för slika diskussioner.
Åh, de hade förlofvat sig, god vänner!
Hvad ordspråket säger om den saken,
känna vi nog . . .
Denna samma klara dag, under det de-
ras anseende stod i sitt nedan, vandrade
dessa båda^ unga människor stigen uppför
mot slottshöjden. Nedanför dem låg staden
med backiga gator och med byggnader,
hvilkas fönster glimmade.
I den stunden föreföllo de mannen där
uppe likt ögon, som vänligt betraktade
honom. Så hade han, hårdnad i tillvarons
kamp, ej sett världen an på många år,
men nu i lyckans stund med hennes infly-
tande öfver sig såg han den så, och detta
inflytande skulle nu vara öfver honom i
kommande dagar.
Äfven hon betraktade staden, sin fäder-
nestad, och när hon nu såg den där uppe
från krönet i glansen af vinterns sol och
hennes egen lycka, tycktes den henne kä-
rare än någonsin.
»Hade hon bara "varit, hvad hon bort
för dem alla därnere, för sitt eget hem
och för dem som ledo? Hade hon utspridt
nog glädje?» det sporde hon sig själf.
Så vände de sig om; där på andra sidan
låg hafvet glatt och glittrande utan skönj-
bar kust.
När de sågo det, tycktes det dem likna
den tid, som låg framför dem, och de tänkte
nu på den.
Dagmar B . . . m.
––––*––––
Skaldernas kvinnor.
Små studier för Idun
af Emil Linders.
XII
Oscar LeVertin.
Den lyckliga stund, när Oscar Levertin
sände ut sina Legender ocli visor, blef den
omdiktade medeltiden — riddarnas, mun-
karnas och de fromma systrarnas Maria-
dyrkande medeltidsvärld —• genom den re-
presenterad i vårt lands poetiska litteratur.
I rim och rytmer, fulla af välljud ochtrollskt
behag, fingo vi läsa om Florez och Blan-
zeftor, om Sömnens slott och Maria, himla-
drottningen; framför allt dock om dessa
kvinnor med vackra, förgätna namn, Gudule,
Monika, Crescentia, Beatrice o. s. v.
Levertin sjunger för oss om »syster Martha
den ljufva», »syster Agnes den höga» och
»syster Agnes den unga», och om alla de
fromma jungfrur, som samlats i mässans
timma kring Sancta Cecilias orgel. Han
ordar om vår med ord sådana som följande:
Maria, Maria, nu stundar det vår,
och trädens knoppar de svälla.
Guds kärlek sitt frö i ditt hjärta sår,
hans rägn i ditt bröst skall kvälla,
och likna skall ditt gyllne hår
de strängar, som slås af de sälla.»
Skalden hyllar våren såsom tiden tor
skära drömmar, förnyelser och kvinnokärlek,
han lägger strofer sådana som dessa i ung-
möns mun:
»Jag bidar min brudgum i vårens kväll,
jag bidar min smärtas fröjder.»
Vi höra täljas om Den enda trogna, och
Den hvita Viviane och om Damen utan nåd,
för hvilken skalden varnar:
»Du sven, som möta kan på lifvets stig
min smärtas dam, jag varnar dig för henne.»
Den kärlek som han bäst känner, firar
sin hälg i drömda världar, med kvinnor,
dem han ej fått älska. För honom äro de
fåvitska jungfrurna hvarken syndande eller
försumliga, han tackar dem för det att de
»–––-shillt rosor på lifvets bord
och stänkt himmelsk yra i drycken.»
En annan gång täljer skalden om en kär-
lek, som blott var till en dag, men i hvars
skugga han likväl sedan evigt vandrar. Han
smider en dikt af så utsökt fägring, som
sagan om Florez och Blanzeflor och Vår, den
dikt, som börjar med orden:
»En natt i maj jag såg en syn i hvitt,
en hvit gestalt i hvita fruktträds midt.»
Det är dikter af denna art som skänkt
Levertin en stor publik af tacksamma beund-
rarinnor, i hvilkas små bibliotek hans böc-
ker stå på främsta platsen och i hvilkas
poesialbum hans namn ofta förekommer.
— *––––––
”Mödrar emellan.”
XVI.
»Yxan till roten.»
Herr redaktör! Vill ni äfven låta mig få ett
ord med i barnkammarfrågan, där man blott
måttar på de yttersta kvistarna. Hvarför icke
sätta yxan till roten! Få se, herr redaktör, om
ni har lust att låta den bittra malörten få plats
bland björkris och kärlekspjoller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
