Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 13 maj 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 149
Det var en gäng om våren uti ett syd-
ligt land, där hvitaste snö låg på bergens
toppar och blåaste violer växte i da-
len. »Underbart!» — tänkte en ung flicka,
som gick i dalens solsken och plockäde af
de blåa blommorna, hvilka hon tankfullt
lyfte upp mot horisonten, så att de afteck-
nade sig mot en fond af hvitt, bländande
hvitt. »Underbart 1 — snö och violer! —
snö, som aldrig smälter på bergens toppar,
och violer, som vissna i dalen, uti männi-
skohänder eller blomstervaser. Han, främ-
lingen, sade ju i går, att också jag liknar
en viol, — »une violette dans la neige».
— Han menade väl, att snön omkring mitt
hjärta ej hunnit smälta ännu, sedan jag
kom däruppifrån drifvornas land. Violer
äro hans älsklingsblommor, —• han älskar
dem passioneradt, ty de hafva doft och de
hafva färg.»
Den unga flickan stod alldeles stilla.
Hon slöt ögonen och mindes. Hon min-
des orden, när han hade talat om doft
och färg, tills det nästan äcklade henne
att minnas längre. Han hade yttrat sig
allt för glänsande, tyckte hon, — det var
ju riktigt löjligt att fantisera så eldigt öf-
ver små blommor. — Och allra löjligast
hadv. det varit att jämföra hennes ögon med
söderns praktfulla violer. I norden fanns
det någon, som gjort samma jämförelse
med de blyga violer, hvilka vårsolen i hans
land kysste till lif bland tufvor i ljusgröna
skogen — honom hade hon trott. Men
främlingen kunde hon icke tro.
Flickan kastade bort de mörkaste blom-
morna af dem hon höll i handen och sökte
efter andra. Hon plockade de ljusaste hon
kunde finna på och vände sedan hem till
sina vänner . . .
Där väntade henne en biljett och en bu-
kett violer. Violettes de Parme! — Hon
kastade dem åt sidan och läste biljetten:
»Mademoiselle la Violette dans la neige,
—■ jag reser ögonblickligen. Har plötsligt
blifvit hemkailad af min fader, som är
mycket sjuk. Jag älskar eder och mitt
hjärta brister af smärta, därför att jag såhär
hastigt måste skiljas från eder. — Ack, äl-
skade, låt mig så fort som möjligt få den-
na fråga skriftligen besvarad: Vill ni blif-
va min hustru? Svarar ni ja, och ni
måste det, far jag snart till Sverige för att
uppsöka edra föräldrar. — Min faders
adress, dit ni, min älskade, bör skicka
brefvet, känner ni ju!
Eder dödligt förälskade
Henri.»
Hon skref utan betänkande »nej». De
hade så vidt åtskilda temperament, — hon
var nästan rädd för en kärlek sådan som
hans. Och först och främst — hon bar allt
sedan barna-åren en annans bild i sitt
hjärta.
Så skildes de åt för alltid. Deras vä-
gar hade korsat hvarandra i lifvet för att
aldrig mera mötas — därför att hon ej
hade velat,
* *
Det var kort före. jul ett par år därefter
— i Stockholm. Hon, den unga flic-
kan, satt på ett kontor, där hon var kas-
sörska, och skref siffror, -— siffror i oänd-
lighet. Hu, så tråkigt! Utanför fönstret
föll snön i mjuka flockar. Det smög öfver
henne, längtan efter mycket af det, som
varit, och längtan efter det, som skulle
komma. Hon sökte inbilla sig, att just i
dag skulle någonting riktigt roligt hända
henne. Och rätt som det var, började en
liten viol titta fram mellan ett par siffror
i den skinntorra kontorsboken — det blef
två, det blef tre, det blef massor af violer.
Hon nästan kände, huru starkt de syd-
ländskt mörkgredelina doftade, och huru
de nordiskt ljusblåa sågo älskligt späda och
väna ut. Hon längtade efter verkliga vio-
ler — längtade, längtade.
Frukostimman var inne — hon gick ut.
Först tog hon vägen upp till »Tysta Marie»,
där hon åt ett par smörgåsar mindre än
vanligt. Sedan gick hon vidare bortåt,
med sinnet fortfarande uppfyldt af viol-
doft. Vid Hötorgets saluhall stannade hon.
Därinne hade hon köpt blommor flere gånger
— riktigt billigt, tion måste köpa allting
billigt numera, sedan fadern dött förliden
sommar.
»Frun, hvad kosta violerna?» — frågade
hon. — »Femtio öre,» blef svaret. — »All-
deles för dyrt för en sådan liten bukett. »
Och så gick hon till ett annat stånd.
»Har herrn violer?»
»Ja, nej, — jo, jag har allt ett par bu-
ketter kvar sedan gårdagen, ser jag.»
»Hvad tar herrn för dem?» — »Trettio-
fem öre.» »Ja, men de här äro smått viss-
nade, får jag dem inte för tjugufem?»
»De ä’ visst inte vissna’, men för lilla
frökens skull, så kör för tjugufem.»
Buketten var hennes. Hon luktade på
den och fäste den med en knappnål på
kappans skinnuppslag. — O, hvad det snö-
ade ute och hvad hon kände sig lycklig,
den svartklädda unga flickan med det ro-
siga ansiktet och violbuketten vid sitt bröst.
Tillfredsställandet af den lilla nycken hade
riktigt piggat upp henne. Hon tyckte, att
alla människor sågo på henne så vänligt
förstående, och hon blef mjukare till sinnes
än den mjukaste snö. — Lustigt yrde snön
och bildade stora valkar .på hennes kläder
och bäddade det mjukt åt hennes violer.
Hon vek just om hörnet mellan Drott-
ninggatan och Fredsgatan, då hon mötte
någon, som kom henne att spritta till af
yr glädje. »Se, goddag, doktor Gösta!» —
»Goddag, Helga! Nej, så excentriskt — vio-
ler i snö. Den sammansättningen synes mig
allt för sökt. Jag tycker om att plocka vio-
ler i gröna skogen.» — All hennes glädje
öfver blommorna var bortblåst. Hon peta-
de liksom i tankarna på violbuketten, så
att den lossnade och föll ned på marken för
att trampas af nästkommande person. —
»Jag tycker också bäst om att plocka vio-
ler i skogen,» sade hon enkelt.
De gingo tysta några ögonblick. Ett in-
tensivt begär att få visshet marterade henne,
visshet om hvad han egentligen kände för
henne, ty hon hade lidit mycket af det obe-
stämda dem emellan. Redan som helt liten
flicka hade hon utkorat honom till sitt ideal
— det var den tiden, han brukade kalla
henne sin lilla blåögda fästmö. Alltjämt hade
de varit goda vänner, men hon hade hop-
pats, att det också från hans sida skulle dölja
sig en annan varmare känsla under vän-
skapens täckmantel. — Ofta nog hade hon
trott sig märka detta. När hennes far dog,
huru innerlig hade han icke varit mot henne,
och hon hade känt, att han verkligen del-
tog i hennes sorg. — Helt nyligen hade han
afslutat sina studier, så nu hade han ju
rättighet att röja sina förhoppningar, att
tala om sin kärlek, snart. . . när som helst. ..
ja, redan i denna stund . . .
»Reser Gösta hem till julen?» — bröt
Helga först tystnaden. — »Nej, det gör jag
inte,» svarade han.
»Ja, men tänk så tråkigt för Gösta att
stanna ensam här.»
»Därför skall jag också resa bort.»
»Hvart då?» — djärfdes hon fråga med
anden i halsen och rodnade förfärligt.
»Brukspatron Gråå’s, din skolkamrats för-
äldrar, hafva bedt mig jula på deras egen-
dom. Ninnie Gråå har kanske berättat dig
att . . . att . . . ja, vi ha tänkt att förlofva
oss i jul.»
»Nej, sannerligen, nu förrådde Gösta en
hemlighet. Har den äran att gratulera ! »
Och hon skrattade ett litet skratt, så flick-
aktigt muntert och silfverklart, att det rik-
tigt smekte hans öra. »Tack för att Gösta
följde mig hit till kontoret. God jul och
hälsa Ninnie!» — »Tack Helga. God jul!»
Ensam stod hon åter vid en korsväg i
sitt lif — därför att han hade velat så.
Ninnie Gråå, Ninnie Gråå — ringde det
för hennes öron. Ninnie Gråå, hon som en
gång i förtroende fått veta, hvem Helga
höll kär. Ninnie Gråå var en ytlig liten
varelse, utan både själ och hjärta. Det hade
Helga fått klart för sig, sedan fattigdomen
gästat hennes hem, men Ninnie var en rik
flicka, mycket, mycket rik på guldslantar.
Det hade varit kallt ute, det var kallt
på kontoret. Tårarna, som Helga måste
hämma, fröso till is kring hennes hjärta.
Då var det bättre att skratta — så länge
det gick.
Men det gick just inte bra i längden.
Egentligen finnes det i hela världen bra
litet att skratta åt, när man ändtligen lär
sig se lifvet med fullkomligt nyktra ögon.
Inte fröjdar man sig då öfver all beskrif-
ning åt de första vårviolerna. — Just så
var det med Helga Hon hade för resten ej tid
numera att i maj draga till skogs och söka
ljusblåa violer mellan grönskande tufvor.
Om hvardagarne var det så mycket arbete
på kontoret med alla tusentals siffror. Om
söndagarna var hon så trött, så trött. Och
arbetet härjade ögats blå, så att färgen blek-
nade i kapp med kindens rosenrödt.
Det såg riktigt ut, som höllo violögon på
att vissna bland ansiktets snö.
–––- *–––1
Vårbref till Idun från
Paris.
Några intryck från vernissagedagen på Salongen.
S
ista april. Valborgsmässoaftonen. Jag har i
år icke tid att fira minnesfest den dagen.
Minns du, när vi stodo tillsammans på Slotts-
backen i Uppsala och sågo eldarne tändas där
nere på slätten? Så kom studenttåget,, så hörde
vi sången. Och vi öppnade våra hjärtan för
vårens drömmar och vårens hopp. Ack, jag kan
ännu se vårskymningens underbara ljus !. Träden
skifta i brunt och grönt och afteckna sina kon-
turer skarpt mot den bleka vårluften. Nej, stopp
nu! I dag skall du följa med mig till Paris.
Här är våren rik och fulifärdig. Här strålar so-
len varm öfver boulevardernas blommande ka-
stanjer och de ståtliga springvattnen på Ilace
de la Concorde. Obelisken drömmer om en än
varmare sol och ser ut att sträcka sig än högre
upp mot det blå. Staden Paris 1er, förnöjd att
vara så vacker.
Men vi ha fått biljetter till »vernissagen» och
taga en droska för att hinna fort ut till Champ
de Mars. Den gamla ryktbara Parisersalongen
är i år husvill. Industripalatset, där den inrymts
sedan 1867, har nu rifvits för att lämna plats
åt de nya utställningsbyggnaderna. Däraf kom-
mer det egendomliga skådespelet, att den gamla
STORA BRYGGERIETS PILSENERÖL!
STORA BRYGGERIETS PILSENERÖL !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
