Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 13 maj 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 IDUN 1898
»salongen» och opponenternas konstutställning
förenats under samma tak. Och det är den väl-
diga maskinhallen pâ Champ de Mars, som ger
dem bägge gästfrihet. Yår åkaredroska börjar
se helt underklassig ut, då vi komma in bland
den mängd ståtliga ekipager, som fört »hela Pa-
ris» till salongen. Men vi äro nu framme under
det rödrandiga soltältet midt för ingången och
och träda in i hallen bland den myllrande mäng
den. Intrycket af den väldiga hallen, nu för-
vandlad till en trädgård med en öfverrikedom
af bildstoder, är storartadt. Men huru skola vi
finna oss tillrätta i detta virrvarr. Trängseln är
plågsam och luften så full af damm, attman knappt
ser klart. Vi skulle ha fullt upp att göra med
att beskåda mängden, som böljar förbi oss. Här
ser du korrekta parisare med det röda-bandet i
knapphålet. Med behaglig courtoisie samtala de
med de små, konstnärligt klädda parisiskorna.
Ljudet af deras vackra språk klingar som musik.
Men ofta skorrar det till: »Oh yes, very nice
indeed.» Du tittar upp och ser en lång, ljus,
vacker amerikanska i en charmant dräkt, åtföljd
af en yankee ett halft hufvud kortare än hon.
Eller kanske ser du en engelska med långt lif
och den evinnerliga, ledsamma resdräkten.
Men artisterna, det är ju artisternas dag! Det
finnes nog många bland de distinguerade med rödt
band. Men där finnas också små långhåriga
med sammetsrockar och stora hattar. De äro
löjliga, men många af dem hugga bra och måla
bra. Och så konstnärernas väninnor. De ha,
dagen till ära, gjort sig så fina. Många äro extra-
vagant och utmanande klädda. Hos många fin-
ner du fin och orginell smak. Och hos lika många
tittar fattigdomen fram ur de granna klutarna.
Bryt icke stafven öfver dem alla! De finnas, som
äro trofasta och uppoffrande. Den där lilla, som
den granna damen i frasande siden ser ned på,
har haft en svår vinter. Men hon har lifvat
modet hos den stackars konstnären, då ingen
köpare kom, blåst eld i de sparsamma kolen i
den kalla ateliern, stëkt en lök framför elden
och lagat den slitna rocken.
Men nu skola vi väl ändtligen se på konst-
verken. Jag köper en katalog. Ett vackert por-
trätt af en gammal dam tilltalar mig. Slår upp
numret i katalogen. Crépuscule d’hiver, läser jag.
Qu’est ce que c’est que ça? Men se där kommer
Ida Matton, vår duktiga, svenska konstnärinna!
En enda tanke upptager mig: att få reda på,
hvad det är för trolleri med katalogen. »Kära
du, den saken är mycket enkel,» säger Ida Matton
på sitt fina, lugna vis,» du har köpt en katalog
för den gamla saiongen, och nu befinna vi oss
au plein Champ de Mars.-!’ Så följas vi åt. Vi gå
först fram till hennes egna konstverk, två por-
trättreliefer. Den ena är ett älskligt barnapor-
trätt af »Bertil», den andra är en hennes bror.
I samma afdelning exponerar för första gången
en ung svensk, Svante Nilsson, en duktigt gjord
porträttmedaljong i brons. Bland skulpturerna
väcker en kolossalgrupp i brons uppmärksamhet.
Den föreställer en skeppsbruten familj. Konst-
verket är utfördt af finnen Stigell och ärbeställdt
för Helsingfors’ hamn. Här är en stor mängd
folk samlad framför Kodins besynnerliga chef
d’oeuvre. Det är symbolismen fullständigt i sin
tvifvelaktiga prydno. Man ser en pelare, som
lutar till sitt fall och hvars krön utgöres af Bal-
sacs hufvud. Man har sagt, att Balsac liknade
ett lejon, men detta är ett vidunder af fulhet.
Men det är en tafla jag hela tiden gått och
längtat efter. Nu styra vi kosan på den och
stå framför »Kristus med lärjungarne i Emaus»
af Dagnan-Bouveret. Det är en gripande tafla.
Från Kristus, som utgör midtfiguren, utgår ett
intensivt ljus, som belyser de två lärjungagestal-
terna på ömse sidor om honom. Jesus bryter
brödet och välsignar det, och lärjungarne böja
sig i bön. Deras ögon hänga vid Jesu läppar.
Ett egendomligt intryck gör gruppen till höger
på taflan. Konstnären har där framställt sig
sjäif, sin hustru och deras unge son. Gossen
och kvinnan ligga på knä med händerna knäppta
till tillbedjan. Mannen står upprätt med blicken
forskande fästad på honom, som bryter brödet
och välsignar det.
Jag fäster mig vid en annan tafla, icke för
dess konstnärliga värde, utan på grund af den
märkliga motsats den utgör till Dagnan-Bouverets
nyss omtalade, härliga skapelse. Omkring en
man, som något liknar den traditionella Kristus-
typen, men vid närmare påseende befinnes vara
en frisk, rödblommig, välmående man med jor-
disk glädje strålande ur blicken, är i förbidan
samlad en skara vetenskapsmän och forskare
från olika tider. Bakgrunden är ett tempellik-
nande rum, mannen, som bildar hufvudfiguren,
håller en bok i handen och talar till de omkring-
stående. Taflans devis är: »Den mänskliga vis-
domen, bebådande en lyckligare framtid». Kort-
synta, konstruerande vishet! Målaren har från
sitt verk tagit bort den lidande och korset och
satt dit en annan frälsare. Det är icke så lätt
att taga bort honom ur verkligheten. Så länge
skulden, de stora, ödesbringande misstagen och
döden finnas kvar, så länge är det endast han,
som frestats, lidit och dött, som kan frälsa och
gifva oss en Gud att trygga oss till. Och honom
kan ingen taga bort ur vår värld, ty han är en
historisk verklighet.
Intrycken växla. Se så mycket sol, som strå-
lar ut från det där landskapet i tidig vår! Och
se på den snön där på duken bredvid. Och vat
tendraget på en tredje duk. Det är sannerligen
lefvande vatten. Konstnären hör oss till. Det
är svensken Albert, som under de senaste åren
haft en sådan ovanlig framgång. Franska sta-
ten har inköpt ett par af hans verk. I år,
då trängseln af konstnärer på salongen varit
synnerligen stor och uppseendeväckande refuse-
ringar ägt rum, hänga där icke mindre än fem
dukar med Alberts namn.
Klockan går på 6. Klockan 6 stänges konst-
hallen. De ögonblick jag har kvar använder jag
a-tt sätta mig ned framför Kröjers utomordent-
liga porträtt af Holger Drachmen. Här är ypper-
lig porträttkonst, i norden endast jämförlig med
Zorns. Men det är sant. Du känner det ju re-
dan från vår egen konstutställning i somras. Nu
börja vaktarne ropa: » On ferme», och vernissa-
gen är slut.
Anna.
–––- *–––-
FRAN IDUNS
läsekrets!
Envishet i småsaker.
För icke så längesedan förekom i Idun en ar-
tikel om »Kvinnor och skämttidningar». Jag får
bekänna, att jag för min del läste den utan allt
slags intresse och tyckte mig visst aldrig ha
känt igen mig sjäif bland någon af nämnda ty-
per. Därtill tycker jag, att äfven mannens svaga
sidor bli fullt lika skarpt och ofta häcklade som
kvinnornas, så jag ansåg oss ha lika litet som
de att beklaga oss öfver, och att vi skulle göra
oss ännu löjligare, om vi toge till orda mot dem.
Emellertid har väl i artikeln funnits något frö,
som funnit lämplig jordmån äfven hos mig, ty
oftast när jag minst förmodat har . artikeln dykt
upp i mina tankar.
Är icke den envishet, hvarmed vi kvinnor om-
fatta den egna åsikten, det som oftast fästar
skämtarens blick på oss, och är icke det ett af
de allmännaste eller mest gemensamma felen?
I det dagliga umgänget är det ej sällsynt att
träffa på denna envishet bland både begåfvade och
goda kvinnor, kvinnor som ända till fanatism ge
sig i strid för de enklaste bagateller, »bara för att
visa att de ha rätt.» Sjäifva Ellen Key har ju
också och inte utan orsak gifvit oss »påskrifvet»
för denna vår envisa stridslystnad i småsaker.
Ja, detta i allmänhet, med hvad jag nu isyn-
nerhet ville påpeka är vårt sätt att behandla de
efter hvarandra tätt följande diskussionsfrågorna
i Idun. Det är ju visserligen så, att det är våra
personliga rön vi då skola framlägga för hvar-
andra till allmän nytta och nöje, men är det
månne bara oförmågan och ovanan vid det skrift-
liga framställningssättet eller är det ej vår häck-
lade och förlöjligade skötesynd som gör, att våra
»svar» oftast se ut som om vi utan prut ville
tvinga egna åsikter på de öfriga och det med en
despotism, som ej synes tåla den minsta mot-
sägelse.
Äro vi verkligen så egenkära, att någon af oss
kan tro sig ha funnit den för hela mänskligheten
absolut rätta lösningen af någon ens den minsta
fråga?
Jag tror, att om det är något, vi kvinnor rik-
tigt väl behöfva lära oss och som vi ofta borde
gå till rätta med oss själfva öfver, så är det vår
stora svårighet att gifva andra rättvisa och att
hänsynsfullt tala om det vi själfva tro vara rik-
tigt. Om någon som förstår hvad jag menar,
men som äger större förmåga, ville i Idun göra
oss mera uppmärksamma på dessa våra fel, blef-
ve det säkert till både nytta och nöje för många
och ej minst för —g—n
Till försvar för de hvita sängtäckena.
I n:r 17 af Idun förekommer i artikeln. »Om
kvinnlig hemslöjd» bland annat ett utlåtande om
hvita, virkade sängtäcken, som med skäl måste
väcka förvåning och gensägelse.
Författarinnan förklarar nämligen hvita säng-
täcken vara både osköna och opraktiska samt
förordar i stället kulörta af ylle eller bomull.
Aldrig förr har väl den hvita färgen stämplats
som oskön, ty tvärtom är den väl skönare än
någon annan och praktisk tillika, ty den är lätt
att hålla ren. »Ett hvitt lakan kan ju så gärna
användas,» säger fru Holmström. Detta förslag
visar väl just bristande skönhetssinne. Hvad nu
de kulörta täckena angår, så äro de ytterst ovar-
aktiga, vare sig de förfärdigas af ylle eller bom-
ull. I det förra fallet äro de riktiga damgömmor,
och i det senare förlora de i första tvätt sin
vackra färg. Den som har god råd kan ju an-
vända dessa i författarinnans smak så förtjusande
täcken, men mindre bemedlade måste söka för-
ena det vackra med det hållbara och varaktiga.
Tror verkligen fru Holmström, att det är så
lätt åstadkomma dessa dyrbara konstväfnader?
livad nu knyppligen angår, så är det ej sagdt
hvar och en kan skaffa sig de för densamma
nödiga materiel och verktyg, men en vacker vir-
kad • spets förfärdigas lätt med tillhjälp af den
förhatliga virkkroken och litet billig tråd.
I, lärda skriftställarinnor, gifven oftast råd,
som blott kunna följas af de ekonomiskt obero-
ende. I teorien låter det nog bra, men i prak-
tiken ställer det sig helt annorlunda.
Ja, Hedvig Holmströms dom öfver de hvita
täckena har nog väckt opposition hos flere än
undertecknad, och är det med en ödmjök bön
jag vänder mig till Iduns välvillige redaktör med
begäran att närlagde genmäle, trots sin ofullkom-
lighet, ej måtte hamna i papperskorgen, utan
blifva infördt i Iduns spalter.
A—a.
–––––*––––-
!UR NOTISBOKEN I
Droltningamöte. Hos drottningen af Sverige
kommer drottningen af Rumänien att i dagarne
aflägga ett besök i Honnef, meddelar en tysk
tidning.
Kronprinsessan väntas enligt Neue freie
Presse den 15 d:s till Bozen i Tyroien och skall
där under 5 dagar vara änkeärkehertiginnan Ste-
phanies gäst i Gries.
»Delsbostintan» förlofvad! Förlofning har
eklaterats mellan fröken Ida Gaivell (den be-
kanta »Delsbostintan») och praktiserande läkaren
härstädes G. M. Blumenthal.
Dödens skörd. Den 2 d:s afled efter en tids
sjukdom första sjuksköterskan vid den kvinnliga
afdelningen å Solna sjukhem, fröken Ella Asklöf,
i en ålder af endast 23 år. Fröken Asklöf var
en ovanligt duglig sköterska, som med allvar,
arbetsamhet och intresse för sitt kall förenade
ett omtänksamt och kärleksfullt sätt mot de stac-
kars sinnessjuka patienter, hvilka hon hade sig
anförtrodda. Hon sörjes närmast af föräldrar
och syskon och saknas vid det sjukhus där hon
verkat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
