Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 20 maj 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 IDUN 1898
ting —■ skarpt stridande partier. Hvarje
medlem af en nattvardsskola medför dit
någon i hemmet insupen åsikt (om ej
någon annan än föräldrarnes i ord eller
gärning visade tvifvel på en’ uppenbarad
religion), och där då hemmens åsikter sam-
manfalla med lärarens, uppstår den jäsande
känslan af harm mot de likgiltiga eller det
mera vakna motpartiet, en känsla, som får
gälla för kristlig nitälskan af dessa jäsande
sinnen.
I större städer, hvarest olika präster
samtidigt bereda nattvardsungdom, är det
högst vanligt, att flickor disputera om sina
olika religionslärares förtjänster. Hvar och
en prisar då sin — stundom på de andras
bekostnad —, och hvad som då företrädes-
vis vinner beröm, är lärarens sätt att fram-
ställa frågor, d. v. s. examinera, så att de
mera kunniga få tillfälle att visa hvad de
inhämtat, utan att därför de svaga och
okunniga allt för mycket blottas inför
kamraterna. (Forts.)
med violin och guitarr
trefliga musikhörn
Min gamla flygel.
-r* örr stod den? däruppe i vår sal i godt
r sällskap med vårt lilla harmonium,
den stod där i vårt
ty där är trefligt —
du skulle bara se det ! Öfver orgeln ha vi
Kronbergs Saul och David. Litet till vän-
ster på en hylla byster af Mozart och
Beethoven. Ett stycke därifrån en serie
fotografier af musikheroer, Bach, Händel,
, Gluck och Haydn, alla de andra att förtiga.
På andra sidan orgeln ha vi in effigie den
för en tid sedan i Tyskland aflidne, ur ett
fint, gediget konstnärshem utgångne d:r
Emil Fronimel — man ser honom där i den
sida prästdräkten, med hvita lockar, med
solljus i blicken och med händerna knäppta
liksom till välsignelse och bön. — Ja, där
stod den förr, min gamla flygel. Men så
kom taffeln, och då fick den vika; då.fick
den flytta ner i mitt rum, i mitt Eden,
som jag kallar det, mitt sanctuarium, mitt
käraste. Där tar den nu upp nästan hela
ena väggen. Och den har äfven där kom-
mit i godt sällskap — i sällskap med mina
kära böcker, med mina blommor, med mitt
vackra Rydbergsporträtt, med allt detta,
bland hvilket det är så ljufligt att drömma.
Min gamla flygel––––Nu är den skröp-
lig och illa medfaren. Dess en gång så
glänsande mahognybeläggning är nu rispad
och fläckad, tangenterna äro gulnade, en
och annan sträng brusten, och tonen, som
fordom var så fyllig och klangfull, är nu
svag och darrande. Och det är ej att un-
dra på, ty när flygeln för många, många
år sedan vardt vår, lär dess bästa tid redan
för långt tillbaka varit gången.
Ja, nu är det skröpligt — och ändå är
det mig så kärt, det gamla instrumentet.
Det ljuder därifrån liksom ett eko utaf
svunna dagar, af halft glömda .visor, af
glada barnalöjen, af så mycket fagert och
vänt, att det icke kän i’ ord uttalas. —•
Vid tonerna därifrån ha vi jul efter jul
dansat kring granen. Där har far spelat
för mig dylika melodier, gamla Gluntar
och Bellmaniader, glada polskor och ve-
modiga folkvisor, och jag har lett och lyss-
nat, ofta med tåren i ögat. Där har jag
tusen och en gånger spelat för honom hans
älsklingsbitar. HälstMozarts vackra: »Komm,
du schönes Glockenspiel» —• och den vemo-
digt vackra valsen ur Friskytten. Där
sjöng far med oss, då vi voro små, där
lärde han oss med outtröttligt tålamod sång
efter sång. Där kom jag först in i toner-
nas ljusa värld. Där skref jag mina första
visor. Där glömde jag sorg och trötthet.
Där satt jag kväll efter kväll och drömde.
Där har täljts för mig så osägligt mycket
härligt. Du min gamla flygel, du har lik-
som satt musiken till hela mitt lif! Icke
är det då underligt, att jag har dig så kär.
— Det är en njutning för mig att röra
vid dina gulnade tangenter, att lefva om
den gamla sagan igen. Och därför går
jag så gärna, när det lider mot skymning
och kväll, till dig och lyssnar och 1er och
sjunger. När man spelar riktigt sakta, hö-
ras icke missljuden, då är det fint och
vackert. Och där drager fram melodi efter
melodi. Den trolska sången om Loreley —,
»Den fader- och moderlösa visan » —, »Det
driver en dug» — — — toner af glädje
och sorg, af ve och fröjd — och sist dör
allt hän i den veka »Irmelin Rose», och
det blir så tyst, så tyst rundt ikring mig.
Då och då kommer det bara som en sakta
susning från de dallrande strängarne. Det
är som gladdes det gamla instrumentet öf-
ver, att det ännu i sin lefnads afton får
sätta i toner kärlekens jublande, vårhvita
dikt, öfver att det ännu icke sjungit sin
svanesång. —
Adi.
En kvinnlig gymnastik-
uppvisnmg.
1/ lockan har nyss slagit 8. Ute på ga-
▼ tan råder ännu dagsljuset, men i
Gymnastiska centralinstitutets öfningssal har
man tändt de stora elektriska lamporna.
»Kvinnliga gymnastiksällskap.et» har i afton
sin sista öfningstimme för terminen, och
några intresserade personer äro inbjudna att
se på. Askådarne ,— mest damer, men äf-
ven en och annan herre — ha tagit plats på
i salens öfre del placerade stolar, och nu
marscherar »truppen» in.
»Ett tu, ett tu!» Marschen är så jämn,
lederna så raka, de första rörelserna — nack-
böjning och armhäfning — utföras med
grace och säkerhet under den framstående
instruktrisens, fröken Sally Högströms, led-
ning. Detta är den högre afdelningen, den
lägre afdelningens öfningar ledas af fru L.
Klintberg.
»Framåt marsch!» Nu komma de gym-
nastiserande närmare, så att vi riktigt kun-
na se på dem. De äro väl en 50, 60 styc-
ken, de flesta bära mörkblå gymnastikdräk-
ter med hvita.sjömanskragar, i hvilka de alla
se helt smidiga och ungdomliga ut. Men i
ledet se vi så väl ungdomar med hängan-
de flätor som kvinnor i 40-, 50-årsåldern
med gråa hår.
I »Kvinnliga gymnastiksällskapets» kurser
får -»hvarje välfräjdad kvinna, som fyllt 15 år,»
deltaga. Dessa kurser anordnas i syfte att
bereda arbetande kvinnor — alla dessa,
som tillbringa de flesta af dagens timmar
med stillasittande arbete vid kontorspulpe-
ter, på syatelierer, i fabriker eller i hem-
men — tillfälle till hälsosam kroppsrörelse.
Af brist på.medel, af oförstånd, ofta en-
dast af tröghet försumma kvinnorna icke
sällan att sköta sin hälsa. Så länge de icke
känna sig sjuka, oçh ofta äfven sedan sjuk-
domskänslor infunnit sig, tänka de icke på,
om deras lefnadssätt är hälsosamt eller ej,
om deras kropp får tillräcklig näring, till-
räcklig hvila, tillräcklig rörelse. Man hör
nog många beklaga sig öfver öfveransträng-
ning och trötthet, men blott allt för sällan
träffar man på någon, som genom att stär-
ka och härda sig söker förekomma öfveran-
strängningen. Och blott sällan förstå de,
att friskgymnastik är ett stärkande medel.
Under 10 år har nu »Kvinnliga gymnastik-
sällskapet» från okt.—april anordnat kur-
ser i friskgymnastik, och dessa hafva årligen
omkring 150 deltagarinnor. Borde icke de-
ras antal i en stad som Stockholm, där en
sådan mängd arbetande kvinnor finnes, vara
mångdubbelt större? — fråga vi oss ovill-
korligen,. medan vi följa uppvisningens gång.
Finns det inte hundratals kvinnor, som
skulle behöfva räta ut sina stelnade lemmar
efter arbetet, vidga sina insjunkna bröst, få
blodet att cirkulera till kroppens alla delar
och därigenom blifva starkare, hurtigare,
gladare. Helt säkert. De veta endast icke
huru nyttig och huru rolig friskgymnastiken
är, eljes komme de nog i massa och ville
vara med här.
Se, med hvilken kläm rörelserna gå, hur
lätt de gymnastiserande klättra på stegar
och linor, hur vigt de svänga öfver bom-
marna! Se, hur deras ögon stråla, hur de-
ras kinder få färg, hur glada och sprittan-
de af lefnadslust de förefalla ! Det syns att
de betrakta gymnastiken som ett nöje, att
de njuta af att få röra på sig och använ-
da sina muskler. Det är den Lingska gym-
nastikens rörelser de genomgå, uppvisnin-
gen är icke alls anlagd på effekt, men den
gör all heder åt både lärarinnan och ele-
verna.
Nu är timmen slut, den sista armhäfnin-
gen är gjord, det sista kommandoropet har
tystnat, »truppen» marscherar i god ord-
ning till afklädningsrummen, men ställer
åter upp sig, då kapten C. Silow, »Kvin-
liga gymnastiksällskapets » ordförande, fram-
träder. I hjärtliga ordalag framför han säll-
skapets tack till fröken Högström, som nu
i 10 år utan ersättning, med aldrig svikan-
de nit och intresse ledt gymnastiköfningar-
na två gånger i veckan. Därpå vänder
han sig till dem, som stå i ledet, tackar äf-
ven dem för det intresse, hvarmed de om-
fattat öfningarna, uppmanar dem att verka
för att friskgymnastikens värde må blifva
kändt och ber dem vara välkomna åter
nästa höst. Handklappningar och hurra-
rop för fröken Högström besvara talet.
Askådarne strömma ut. Från afkläd-
ningsrummen hör man skratt och stoj, som
vore det skolflickor och icke gamla förstån-
diga människor, som klädde sig därute.
Hvad det låter trefligt, man kan inte låta
bli att skratta själf, man känner sig helt
upplifvad, bara af att ha sett på gymnasti-
ken, en och annan förklarar sig bestämdt
vilja vara med nästa termin. Tiden för
öfningarna är ju så lämpligt vald, först kl.
8,15 på aftonen sker uppställning, så dags
äro väl de flesta lediga från sitt arbete.
Och priset är ju så billigt, 1 krona för
höst-, 1,25 för vårterminen, och gymnastik-
dräkter utlånas gratis åt obemedlade.
Det är lärarinnor och kassörskor och kon-
torister, fabriksarbeterskor, sömmerskor, ele-
ver vid Musikaliska och Konstakademien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
