Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 20 maj 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 157
1898
som hittills deltagit i kurserna, men Gym-
nastiska centralinstitutets sal är rymlig och
de arhetande kvinnornas antal är stort,
mänga, många here borde vara med. Det
ligger ju i den arbetande kvinnans eget in-
tresse att upprätthålla sin arbetsförmåga,
att motverka det stillasittande, enformiga
arbetets skadliga inverkan på kropp och
själ. Hvarför skall hon då låta likgiltig-
heten eller trögheten eller rädslan eller blyg-
heten eller kanske bara obeslutsamheten af-
hålla sig från att mottaga den hjälp, som
bjuds henne? Hvarför skyndar hon inte
att begagna det tillfälle till hälsosam kropps-
rörelse, som uppoffrande välvilja bereder
henne? Gerda Meyerson.
annars beräknade annonspris, eller föv födelse-,
förlofninffs- och vigselannons Jer. 1: 50
samt för dödsannons inom ram hr. 5: —-
ett pris som måste betraktas som synnerligen mode-
rat, då hänsyn tages titt vår upplagas ovanliga
storlek och den jämna och utbredda spridning till-
kännagifvandet därigenom erhåller.
Redaktionen af Idun.
––––-*–––––
Skaldernas kvinnor.
Små studier för Idun
af Emil Unders.
XIII.
Gustaf Fröding.
”Mödrar emellan.”
De ännu talrikt tillströmmande inläggen
i denna fråga synas bevisa, att intresset
för densamma är både lifllgt och allmänt.
Emellertid måste vi nu säga stopp och från
datum undanbedja oss vidare insändare.
Bland de redan inkomna skola vi ytterligare
genom ett eller annat nummer göra ett lämp-
ligt urval —- allt är omöjligt att taga med.
Och sedan måste diskussionen vara afslu-
tad. Red. af Idun.
XX.
De nyföddas skötsel.
Som jag funnit, att mödrar i allmänhet äro
okunniga om, huru de böra sköta sina nyfödda
barn, har jag därför sökt att i min uppsats i
synnerhet orda därom. Mina uppgifter äro grun-
dade pâ en skicklig läkares råd samt den erfa-
renhet, som gjorda misstag och en ständig sköt-
sel af mina egna barn gifvit mig. Mor till tre
pojkar, hvaraf den äldste är fyra är, tycker jag
mig ha så mycket att säga i ämnet att det en-
dast blir svårt att fatta mig kork
Hvavje blifvande moder bör i tid sätta sig in
i de nya plikter, som skola bli hennes, och ej
dröja därmed till efteråt. »Frun», som skal!
sköta oss, är alldeles okunnig i dessa fall, jag
vet det af erfarenhet.
Sedan man själf och barnet blifvit skötta, låt det
försöka att af sin mor erhålla föda, försök och för-
sök om igen, tills det går, och gif det ej annan mat.
Först sedan det visat sig, att hvad barnet får
är otillräckligt eller olämpligt, så gif det annan
mat. Kan en mor ej själf gifva sitt barn föda,
så vill jag, hvad än läkarne säga därom, dock
hålla på, att ett barn uppfödt med komjölk blir
lika starkt, ja starkare än det, som har amma.
Jag vet att jag häri står kanske ensam, men
jag vet ock att jag med den största noggrannhet
skött alla mina barn, själf haft dem om nätterna
och på allt sätt sökt gifva dem allt som jag fun-
nit vara till deras nytta. Min första lärdom häri
erhöll jag af doktor Olof Sörensen i Jönköping,
hvilken på det omsorgsfullaste sätt skötte vår
äldste gosse, då han genom att ha fått för stark
mjölkblandning under de första veckorna af sitt
lif blef så sjuk, att han i nära två månader sväf-
vade emellan lif och död. Under denna tid af
två månader försöktes olika sätt, för att gossen
skulle kunna smälta maten, och hvad som visade
sig vara bäst var den gräddblandning, som nu
användes för små barn.
För de barn, som skola uppfödas med flaska,
finnes intet bättre sätt än att koka mjölken, se-
dan den blifvit. utspädd med vatten och socker
tillsatts, i professor Medina apparat, där så många
flaskor man behöfver för dygnet kokas på en
gång. Använd härtill alldeles nymjölkad mjölk,
om det låter sig göra, samt tag därtill middags-
eller aftonmjölk. Ej efter en ko, utan efter ju
flere, dess bättre.
Huru stark blandningen skall vara, beror på
åldern, och en bok härom medföljer hvarje ap-
parat.
Håll mycket noga på att endast gifva barnet
föda hvad tredje timme, håll det torrt och vänj
det ej vid att bäras eller dragas. Väg det i hvarje
vecka, och om det ökar i vikt —- två hekto bör
det öka — om det sofver och du ser att^det
mår bra, så är allt som det bör vara. På så
sätt har jag skött mina tre barn, och jag kan
säga att jag nästan intet besvär haft af dem,
bara glädje. Jo, att under de första månaderna
vakna en gång på natten, att då fa tända den
lilla spritlampan och värma flaskan, att kläda
om dem, det är litet besvärligt förstås, men de
ha tusen sätt att belöna denna uppoffring och
jag ville ej afstå från att själf sköta dem.
En del läkare hålla på, att ett barn, som får
bröstet, endast skall äta i vissa minuter. Lyd
aldrig ett sådant råd — somliga behöfva längre,
andra kortare tid för att bli mätta, låt det äta
så länge det vill, blott ej oftare än hvar tredje
timma.
Ett barn höllo vi på att förlora, för det att
han fick för mycket mat, och det andra genom
att han fick för litet genom en Stockholms-läkares
ordination om de bestämda minuterna till ät-
ning.
Så blott några ord om ammor.
–––*––- –––
’"Qåvlif på ^kanson.
Tin Skansen åter-! Våren kommen är,
Och allt däruppe vårens prägel bår.
Väl myingen» ännu längs marken brinner,
Men lågans sken för vårsolen försvinner,
OcK kolarkojans dörr
Står öppen liksom förr,
Fast vinterbrasorna därinne slocknat.
Med jubeldrill på lätta vingars par,
Med lek och flax och skrik sig maka tar
Den lilla siskan, steglitsen och finkan.
Kokett hon före, efter han i blinken!
Och orren dansar kring
T evigt samma ring,
I trånfull mollton går hans kårleksvisa.
Se, liten hajstrut, fjäder-lätt och fin,
Går ned i vattnet, flyter ut och in,
Och stolta svanarna förnämt ses glida
Så tysta, ljudlöst vid hvarandras sida.
De gitta icke se
Åt cinkpar, som får ge
Sig in åt dyn och plumsar, dyker, snattrar.
Karelerhingsten uti smidigt lopp ■—
Guldfux till färgen – tar körbanan opp;
Medvetna kraften hvarje sena spänner,
Han trotsigt lyder tömmen, den han känner.
Och stoet skrapar mark
Med hofven, fin och stark,
Vill ystert gnäggande sin styrka pröfva.
Och litet åsnepar på banan gnor,
I fula höljet goda viljan bor.
S:t Bernhardshundarne helt muntert skålla,
Liksom de gladde sig, att det skall gälla
För dem att draga fram
En liten lycklig dam
I hufva röd och med guldgula lockar.
Vårkvällen närmar sig — en sabbatskoåll.
Till fågelvårlden, till hvart litet tjäll
Når helgdagsståmning. Helgmålsklockan klingar
Från gammal stapel, ljudet stilla svingar
Kring rymden, manar frid,
Kvällsolen lyser blid
Och kastar skimmer öfver furutoppar.
Fatbur och stugor rodna ’i dess sken,
Uppå renberget lyser skår-, hvar ren,
Men solen glider undan — nattens timmar
Sig smyga fram. På Bredablick än glimmar
Den blick, som solen sköt,
Just når den ögat slöt.
Nu tyst i framtidsdrömmar hvilar- Skansen.
Laura Fitinghoff.
–––- *–––-
“Fami/jemedde/anc/en“.
Under rubriken »Familjemeddelanden* ha vi
anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår an-
nonsbilaga för s k. legala annonser och för dem fast-
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt
Fröding har som diktare två olika lynnen,
ett lekande, lätt lynne, som förskaffat honom
den stora publikens bevågenhet, och ett
mörkt grubblande lynne, som tvingar honom
att sjunga om dem, som lida och förtrampas.
Den muntre Fröding svärmar för fröken
Elsa Örn, fröjdar sig åt att vara plågad af
Härjarinnor sådana som småfrölmarna Elsa
och Greta, han sjunger om vårfästmör, tral-
lande jäntor och sladdrande käringar.
Men den andre Fröding, han heder all
världen
»I mänskor, varen intet hårda,»
ty han har sett, hur, som han säger i dik-
ten Det borde varit stjärnor :
— — »det som drömmer vackrast
och det som blickar mildast,
brutalast och vildast
skall brytas mot jord och besudlas med mull.»
Han hör jägar Malm berätta om sina
hustrur och med förstucken ånger tälja sagan
om Eli lita och han lyssnar till Fredrika
Brions bikt:
»Jag mötte en flicka, bon bar sitt barn,
hon rodnade skamset förlägen,
hennes dräkt var lump, hennes namn var skarn,
hennes hem den oändliga vägen,
hon hade dock något att kalla för sitt,
mot hvarandra de värmde sig varma,
jag ville att flickans barn vore mitt,
jag ville jag vore den arma!»
Ibland predikar skalden fred emellan man
och kvinna:
»Det är brant och tungt i lifvets backe,
vi få gräla öfvernog ändå.»
Han anser som i dikten Mannen oeh kvin-
nan att, när vi nu en gång äro kvistar af
samma träd —
»så låtom oss synda och sämjas,
så låtom oss samfäldt lida
och sörja vårt lifs elände
och hata och tvista och strida
och älska till lifvets ände––– »
På gränsen mellan de olika uttrycken för
Frödings sätt att se världen stå sådana
dikter som 7 valet och kvalet, berättelsen om
den fattiga bondpigan, som slites mellan
lusten till rikedom och minnet af vännen,
eller kvädet om den snåla Gamle grefvinna
på Gambertin.
Andra af Frödings dikter tyda på att
diktaren hyser en viss misstanke om att
kvinnorna stundom förakta männen och
finna dem löjliga och plumpa. Redan fröken
Elsa Örn skämtar elakt med sin kavaljers
elegi och den ståtliga Torborg ser föraktligt
ned på mannen som hon möter.
Men skalden synes inse att kvinnorna
ha rätt, när de i utbyte mot sin gunst
fordra »något för något» och icke vilja nöja
sig med tomma ord och heta blickar, ntan
söka sann kärlek af verkliga män.
–––- *–––-
STORA BRYGGERIETS PILSENERÖL! STORA BRYGGERIETS PILSENERÖL!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
