Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 20 maj 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 DUN 1S9
diplom m. m. belönade. Åt jubilaren öfverläm-
nades vid tillfället en vacker skörd af blommor.
Kristina Nilssons sköld. Vid sin senaste
vistelse i Sverige beställde grefvinnan Casa de
Miranda af stäletsaren Bernhard Beskow en sköld
med svärd, yxa och spjut. Detta vackra konst-
verk är nu färdigt. Å skölden äro fastnitade
fem bucklor. Å öfversta bucklan är etsad gref-
vinnans vackra fantasivapen, en lyra med en
sångfågel, hvilket hon använde som Kristina
Nilsson. Mellersta bucklan, är en lagerkrans i
guld; om denna krans är viradt ett blått band,
å hvilket äro inristade tjugu namn å roller, hon
utfört i olika operor. Inom kransens midt. är
ett sånghäfte, på hvilket noterna till den sång
hon sjöng den 28 februari 1860 vid sitt första
uppträdande i Stockholm äro upptecknade jämte
tvänne masker, den tragiska och den lyriska.
Nedersta bucklan är grefvinnan Mirandas nuva-
rande vapen. Öfverst å skölden är en scen,
föreställande Värendskvinnor under anförande af
Blenda, som år 1154 nedgjorde en del af danske
konungen Sven Grapes här. Nederst å skoiden
är Värends härads sigill.
Kvinnor på hjul. De kvinnliga velocipedister-
nas antal i hufvudstaden är i ett raskt och oaf-
brutet stigande. Då nummerförordningen mtör-
des, fanns det möjligen en kvinna bland, tjugu,
som anmälde sin velociped till inregistrering hos
centralpolisen. Nu är minst hvar tredje anmäld
velocipedist kvinna.
Italiensk konst. En utställning af gamla
italienska taflor, c:a200mr, tillhörande en större
samling, som af baron Eug. Hermelin inköpts
i Italien, är f. n. anordnad i Fersenska terassen.
Samlingen omfattar original och kopior meren-
dels från de venetianska och bolognesiska sko-
lorna. En del äro signerade, några försedda med
gamla inskriptioner. .
Motiven äro rikhaltiga. Scener ur bibliska hi-
storien och helgonlegenderna omväxla med land-
skapsvyer, sjö och hamnmotiv, frukt- och blom*
sterstycken, stilleben med fåglar och fiskar, pasto-
raler jämte en mängd intresseväckande porträtt
af venetianska personligheter; doger, prelater
m. m. En del af ramarne äro äfven värda upp-
märksamhet för rik genombruten skulptur och
vackra egendomliga mönster.
Samlingen erbjuder en intressant öfverblick
öfver synnerligast den venetianska konstens olika
skolor under skilda tidehvarf och bör ej försum-
mas af någon samlare eller konstkännare, fm-
lorna lämpa sig särdeles för dekorering af antika
våningar, slott och herregårdar, kapell och kyrkor
m. m. Utställningen, som af allmänheten vunnit
berättigadt bifall, icke mindre än 43 konstverk
äro redan sålda, hålles öppen ännu blott nagra
dagar. „ , ,
Samtliga taflorna äro till salu. Flere nya hatva
under utställningens lopp tillkommit,
dens hörn plötsligt föres in storstadens midt,
han, ja, han betages väl till en början af
de mäktiga former, hvari lifvet där rör sig,
af farten och glansen i det skådespel, som
dagen lång utvecklar sig på dess gator och
torg. Men när ögat fråssat sig mätt af nya
intryck, när örat länge lyssnat till det oaf-
brutna sorl, som är den röst, hvarmed stor-
staden talar, då händer det, att en öfver-
gifvenhetens känsla smyger sig in i främ-
lingens sinne, och att han gripes af längtan
att mötas af ett enda, blott ett enda igen-
kännandets soliga leende eller att höra sig
kallad —• hälsad.
Men i de täta led, som rastlöst draga
förbi, möter den främmande sällan, knappt
någonsin ens den flyktigaste bekantskap,
och ensamhetskänslan växer inför alla lik-
giltiga blickar under trycket af den tanken,
att af alla de tusen hem, som kanta hans
väg, är det icke ett, där han med en väns
glada tillförsikt kan träda in.
Lycklig den främling, som i sådana en-
samhetens och hemsjukans stunder, kan
låta tanken trygga fast vid, att de skola få
en öfvergång, att, om ock långt borta, ett
hem dock väntar, ett hem grundadt i den
jord, där man med hjärtats och tankens fina
rötter vuxit fast, och där i kraftiga rytmer
det språk klingar, hvars minsta ord och
finaste skiftning man älskar och förstår.
Men vandrar man en dag under sådana
tankar på den främmande marken, då örat
plötsligt fångar en hemlandston, hvad kan
man väl annat göra än stanna och lyssna !
Och den, sem talat, hvem och hvad
han är, hvad gör väl det? Är han fostrad
af samma land som jag, då är han ju min
vän, min bror, för hvars väl och ve jag
måste ömma!
Ett landsmansmöte.
Skiss för Idun af H.
M
an talar om enslighetskänsla i ödemar-
ken, dock tror jag, att den känsla af
öfvergifven ensamhet som kangripa en männi-
skas sinne, när hon känner sig allena midt
i en stor världsstads brùsande lif, ingalunda
är mindre tung eller lättare att bära. I öde-
marken står människan, redan i sin egen-
skap af sådan, ett steg före sin omgifning,
och det bör ligga något tröstande i den tan-
ken, att hennes dagar ej behöfva gå spår-
löst förbi. Hennes fot trampar stigar, hen-
nes hand rödjer väg, och under hennes kär-
leksfulla hägn spirar kornet i den kargaste
jord. Men i världsstaden, bland de tusen
och åter tusen människor, som oupphörli-
gen korsa hvarandras väg, hur betydelse-
löst kan ej en enskild individs lif förefalla.
Och främlingen, som fran ett lugnare värl
Direkt från hem, fränder och vänner kom
jag till London, där jag blef inackorderad
hos ett par små snälla misser, som talade
en den prydligaste engelska, hvilken jag
gjorde mitt bästa att så mycket som möj-
ligt söka efterlikna. Dessutom tog jag öf-
riga lektioner, besökte flitigt museer och
samlingar och försökte använda tiden på
bästa sätt, till hvilket jag räknade att
hvarje dag aDslå ett par timmar för att,
drifvande med i folkströmmen, iakttaga det
brokiga lif, som utvecklade sig på den stora
stadens pulsåder.
Jag gick alltid ensam, ty jag hade inga
andra bekanta än misserna och några af
deras umgängesvänner, som dock alla hun-
nit den ålder, då vidsträckta promenader i
starkt folkvimmel ej längre skänka nöje.
Allt var mig nytt och främmande, med
språket redde jag mig blott hjälpligt, och
sammanlagdt gjorde nog detta sitt till att
jag nästan ständigt låg i fejd med en
kronisk hemsjuka.
Så gick en lång höst, en obeskriflgt smut-
sig vinter, och slutligen läste jag i alma-
nackan, att det var vår.
Yår, vårluft, jag gick och sökte den mel-
lan täta husrader. Själens öga såg foster-
jorden göra toalett för sommaren, såg träd
och buskar stå med svällande knoppar, såg
björken luftig och lätt i finaste ljusgröna
skrud, medan häggen stod hvitklädd som
en brud och från tusen blommor sände ut
sin vårliga doft.
Men i den stora staden såg jag intet af
all denna härlighet, och modlös kom ja g
ned till floden, där jag förgäfves sökte fånga
on fläkt af frisk vind. Jag beslöt att fara
utför floden till en af de stora dockorna,
där utländska fartyg hafva sin tilläggplats.
Någongång förr, när hemlängtan blifvit mig
för öfvermäktig, hade jag företagit denna
färd. Jag brukade då, följande kajen utef-
ter, spana efter svenska fartyg; visst
var det ett fattigmansnöje, men när jag
bland virrvarret af tackel och tåg plötsligt
fick sikte på den blågula flaggan, då blef
jag lättare till sinnes, och när den för vin-
dens andedrag vecklade ut sig och sakta
vajade, då tog jag det som en hälsning från
norden, en bekräftelse på, att landet låg
kvar däruppe och hade hjärta och rum för
sitt barn, när det engång skulle vända åter.
Nu var det en dag »im wunderschönen Mo-
nat Mai», som jag långsamt spatserade ut-
med hamnkajen. Utanför på floden var en
kolossal, sotsvart ångare i färd med att
krångla sig in mot land, och som vanligt
vid dylika tillfällen hade en del människor
samlat sig på stranden för att se på. Litet
från de öfriga stod en grupp nyss afmön-
strade sjömän i helgdagskläder och solskens-
lynne. Tydligen hade de nyss uppburit sin
aflöning och stodo nu med penningarna
skramlande i fickorna i underhandling om
bästa sättet att börja göra af med dem, till
hvilket några »hajar», som ströko omkring
i omedelbar närhet, tycktes vara beredvilliga
att vid första vink lämna benäget biträde.
Det låg något spelande gladt hos hela
sällskapet, särskildt hos en nndersätsig
figur, som med sitt tvärhuggna hufvud krönt
af linhvitt hår på ett i ögonen fallande sätt
afstack mot de bronsfärgade kamraterna.
Han stod midt i klungan och tycktes vara
i färd med att roa sällskapet genom att gif-
va prof på sina språkliga talanger, ty redanpå
långt håll hördes hans uttalandenpå åtskilliga
jordens tungomål, tacksamt mottagna med
breda löjen från kamraterna.
Af enbart okynne, eller möjligen därför
att jag, som i det tvärhuggna linhufvudet
tyckte mig se något nästan hemmabekant,
kanske därför såg på honom, och detta
blef honom för frestande, — allt nog, just
som jag gick förbi, lyfte han handen med
en elegant sväng till hatten, bugade sig,
lät upp sin mun och sade på en den bre-
daste bohusländska: »God dag min sköna
fröken, hur står det till?»
Slagen af förvåning vid det svenska till-
talet vände jag mig blixsnabbt, och innan
jag ett ögoblick besinnat mig, hade orden.
»Tack bra, hur mår ni själf?» halkat öf-
ver mina läppar.
Jag har engång läst eller hört utryeket
»tappa underläppen af förvåning», men
aldrig har jag sett det så fulländadt illu-
streradt som hos den svenske sjömannen
vid detta tillfälle. Först efter en lång stunds
besinnande förde han handen på nytt, men
[-]11 med en betydligt tafattare rörelse upp
mot hatten och sade dröjande; »Jag ber
om förlåtelse, jag tror fröken är från Sveri-
ge,» — och fortsatte, liksom för att smått
ursäkta sin fråga, — »se, Sverige eller något
svenskt, det har j ag hvarken sett eller hört
på mången god dag.»
»Det var således länge sedan ni lämna-
de Sverige?»
Han såg förvånad på mig, och hans blick
uttryckte så tydligt en häpen fråga, om det
verkligen var det där snyggt klädda fruntim-
rets mening att vilja samtala med en enkel
beckbyxa som han, att jag nästan förklaran-
de tilläde, att jag också själf varit länge
Väggohyra, Mal och Bakterier i rum, fartyg o. bostäder, allt på stället - utan bortförande af möWer
Rikstel. 34. — Kontor; Ii A. VestraTradflårdsfl. 11 A.— Allm.Tel. 7494.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
