Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 10 juni 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 179
har i år ryckt mycket nära sin lösning.
Frågan om ålderdomsunderstöd åt barn-
morskor berör ju på grund af sitt samband
med allmänna hälsovården ett verkligt stats-
intresse, och skall man kunna begära ett
fullt tillfredsställande utöfvande af med
denna tjänst förenade plikter och ej afskräcka
för yrket lämpliga kvinnor att ägna sig
däråt, måste man ock sörja för, att barn-
morskorna blifva bättre tillgodosedda i eko-
nomiskt hänseende och ej behöfva motse
en ålderdom i nöd. Denna fråga har ock
gång efter annan förekommit i riksdagen,
men hittills fallit, hufvudsakligen därför att
man begärt ålderdomsunderstöd åt hela den
legitimerade barnmorskekåren, omkring 2,500
personer. I år inskränkte man sig till att
begära sådant understöd endast åt barn-
morskor, som äro anställda i någon kom-
muns tjänst, alltså omkring tre fjärdedelar
af hela kåren. Och denna gång vanns riks-
dagens bifall; visserligen hade det mäktiga
statsutskottet afstyrkt motionen, men då de
erinrades om den viktiga roll barnmorskor-
na spela vid herrar statsutskottsledamöters
första framträdande i lifvet, gåfvo äfven de
efter, och resultatet bief en skrifvelse till k.
m:t i ämnet. Dessutom anvisades 3,000
kr. till anordnande af repetitionskurser för
äldre barnmorskor och till beredande af fri
bostad eller hyresbidrag åt deltagarinnorna
däri, under den tid de genomgå dessa kur-
ser.
En kvinnofråga . med sorglig bakgrund
har äfven varit föremål för riksdagens be-
handling. Den gäller de barn, som döpas
i okända föräldrars namn. Under Gustaf
den tredjes njutningslystna dagar vidtogs i
syfte att minska antalet barnamord den
humanitära åtgärden, att kvinna, som ville
vara okänd, kunde få sitt barn döpt och
antecknadt i kyrkoboken, utan att hon be-
höfde uppgifva sitt namn. Tidsomständig-
heterna ha emellertid under de gångna 120
åren, som detta stadgande ägt bestånd, ska-
pat något helt annat än hvartill det ur-
sprungligen var ämnadt. I stället för att
vara en nödfallsåtgärd, som afsågs att mera
sällan anlitas, har den numerå blifvit un-
derlaget för, kan man säga, en hel indu-
stri. Endast i Stockholms territoriella för-
samlingar uppgår antalet barn, som döpas
i okända föräldrars namn, till i medel-
tal 530 för år, år 1894 steg antalet till
750 barn. Tager man i betraktande barn-
morskornas verksamhet och i tidnings-
annonser alltid synliga omsorger för de
barnaföderskor, som »vilja vara okända»,
kan man icke värja sig för den tanken, att
dessa vederbörande bygga på denna tillå-
telse som ett godt medel att skaffa sig goda
inkomster. Af Here tecken att döma torde
det ock ofta bero på barnmorskorna att
barnaföderskorna blifva i kyrkböckerna an-
tecknade såsom okända mödrar, ehuru det
måhända från början icke varit deras af-
sikt. Barnmorskorna äro nämligen skyldi-
ga att vid hemlig förlossning uppmana
modern att uppteckna sitt namn och hem-
vist å ett papper, hvilket försegladt sedan
förses med dopförrättande prästens sigill
och bör af modern för hennes egen såväl som
barnets framtida säkerhet noga förvaras.
Men denna skyldighet synes en del barn-
morskor icke uppfylla och i åtskilliga fall tyc-
kes det till och med vara från barnmorskan,
som modern erhåller impulsen till att låta
barnet döpas i okända föräldrars namn.
Härigenom kan emellertid barnet lätt för-
lora sin arfsrätt, ty sådan tillkommer det,
endast om modern låtit anteckna det i
kyrkboken som sitt. För att afhjälpa detta
och andra härmed följande missförhållan-
den, men ändock icke beröfva den olyck-
liga modern nödigt skydd, har riksdagen
tänkt sig att barnaföderskorna borde lämna
förseglad uppgift om sig och barnet och
att denna uppgift, sedan den vitsordats af
barnmorskan, skulle med föreskrift om dess
hemlighållande aflämnas till förvar å en
för riket gemensam plats, t. ex. statistiska
centralbyrån. En skrifvelse i detta syfte
till k. m:t antogs af båda kamrarne.
Pä tal om dop må nämnas, att lektor
Waldenström ville hafva förbud för veder-
börande präst att som faddrar anteckna
andra än som verkligen varit vittnén till
dopet, men detta afslogs af riksdagen, som
ej kunde finna att något missbruk skett
härutinnan.
Enär antalet barn, som aldrig vaccineras,
är stadt i starkt stigande, och en del okun-
niga vaccinatörer fuska i yrket, hade rege-
ringen framlagt ett förslag till ny förordning
om skyddskoppympning, men detta afslogs
lyckligtvis af riksdagen. Lyckligtvis, säga
vi, ty visserligen bör icke faran af okunniga
eller vårdslösa vaccinatörer underkännas,
men de stränga bestämmelser och dryga
bötesbelopp, hvarmed förslaget var rikt ru-
stadt, skulle säkerligen å andra sidan orsa-
kat våra husmödrar stora olägenheter och
svårigheter, vida öfvervägande fördelarna.
Till sist återstår att nämna, att general-
direktör Wieselgren fann lämpligt att i För-
sta kammaren i ytterst hårda ordalag för-
döma Stockholmsdamernas »afguderi» af
Henrik Ibsen och alldeles särskildt fröken
Ellen Key’s hyllningstal till skalden. Men
då denna sak afhandlats på annat ställe i
Idun, nöja vi oss’ här med att uttala att
det ju alltid är godt och bra att kvinno-
rörelsens yttringar i ena eller andra afseen-
det numera väcka genljud och uppmärk-
samhet i riksförsamlingen, och att vi må
hoppas, att de därstädes skola mötas af
ett allt insiktsfullare och noblare förstående.
–––- *–––-
”Mödrar emellan.”
XXIV.
Vid min sekretär.
Vid min gam1a sekretär blicka så mänga por-
trätt emot mig. Än dröjer jag vid en grupp af
fyra barn, två gossar och två flickor, än vid den
lille minste, som ännu ej var kommen när grup-
pen togs. Den äldste är nu tjugo, den yngste
fem år. Huru mycket oförstånd, hum många
missgrepp ha ej gjort hvarje erfarenhet dyr-
köpt! Vi se hur omsorgsfullt trädgårdsmästaren
bereder jorden om våren. Han gräfver upp ogräs-
rötterna och gifver den rik näring. Den unga
moder, som känner det späda lifvet spritta in-
om sig, må ej glömma, att det behöfver god
jord för att växa och trifvas. Hon måste gifva
akt på sina känslor och böjelser, gå till rätta
med sig själf och rensa bort allt, som ej är sundt
och rent. Hon tvingas att försaka åtskilliga af
sällskapslifvets nöjen; naturen vill därmed lik-
som taga henne litet afsides, på det att hon må
uppfostra sig till sitt ansvarsfulla kall.
Modern, som bäst känner till barnets kropp
och själ, bör med stöd af den starka kärleks-
fulla fadersmyndigheten ha full frihet vid dess
uppfostran. Utan aga ger denna oftast klena
resultat. Äfven jag hyllar den gamla satsen:
»Böj vidjan, medan hon är grön, så blir hon bå-
de smidig och skön!» Straffet bör följa omedel-
bart på förseelsen och må bestå i en ordentlig
risbastu, gifven med lugn och eftertryck. Örfilar,
ruskningar o. d. göra barnet trotsigt och för-
svaga föräldrarnes auktoritet. Lofva aldrig nå-
got, utan att hålla det, förbjud och befall så litet
som möjligt, skilj noga på drumlighet och olyd-
nad, och låt bli att »gnata». Framför allt, gif
akt på er själfva! Exemplets makt är större än
någon annan. Känner modern sig ur jämnvikt,
så måste hon vara ensam en stund, till dess det
dåliga lynnet eller retligheten försvunnit. Jag
plågas ofta af hufvudvärk och är då oduglig för
allt arbete samt måste tillbringa hela dagar i
mörkt rum. En dag då jag ej det minsta hade
huf.vudvärk, men alla små förtretligheter tyck-
tes ha stämt möte, blef jag retlig och lät det
gå ut öfver min omgifning. Min äldsta dotter
betraktade mig uppmärksamt och sade med det
varmaste deltagande: »Stackars lilla mamma,
som. har hufvudvärk! Jag skall släppa ner rull-
gardinerna i sängkammaren och hålla syskonen
tysta, så att mamma får hvila.» Jäg rodnade
af blygsel, och inne i sängkammaren bad jag en
varm bön om större ’ uppmärksamhrt på mig
själf. —
Barnet, det lilla som det stora, älskar glädjen.
Gör den bofast i ditt hus, men bannlys öfver-
flöd och stora tillställningar. Hvarje högtidsdag
bär på sin särskilda festprägel, men firas inom
familjekretsen. Duka bord med blommor och
ljus, »bulla upp» som för det raraste främman-
de, men gästerna vare endast husets folk. Läs-
ning af »roliga böcker» kan med skäl räknas
till hemmets nöjen. De ungas lektyr bör vis-
serligen öfvervakas, men censuren får ej vara
så sträng, att alla romaner bannlysas. Vår tid
är så fattig på fantasi, att vi må se till, huru
vi kunna nära i stället för att undertrycka den.
Barnen växe upp, gossar och flickor tillsammans,
friska och härdade till kropp och själ, lekande
med hvarandra, afslipande hvarandras kantig-
heter och gemensamt deltagande i hemmets små
bestyr. Men så kommer skolan och vill göra
sitt inflytande gällande.
Detta är för modern en kritisk tid. »Jag må-
ste läsa min läxa,» svarar flickan, när man ber
henne ställa i ordning kaffebrickan eller kläda
af lille bror. »Jag hinner inte för min läxa,»
svarar gossen, när han tillsäges att gå ett ären-
de. Modern får ej för denna invändning gifva
efter. Väl må barnen få god tid till skolans
arbete, och väl må deras ambition väckas, men
framhåll oupphörligt för dem, att de skola lära
för lifvet, ej blott för ett vackert terminsbetyg,
och att hemmets lärdomar därför äro lika vik-
tiga som skolans. Befaras öfveransträngning,
så låt flickan hellre sluta ett ämne än försum-
ma hemmets små kärlekstjänster. Det är mo-
derns skuld om barnen blifva ohjälpliga egoister
eller pockande främlingar inom familjekretsen.
Flickorna äro ofta smeksamma. Stora långa,
tösen kommer och sätter sig i mammas knä för
att »smila litet». Gossen vid ungefär samma
ålder gör smått narr däraf, men hans ömhets-
behof är nog lika djupt. Han sitter lutad öfver
boken och modern går förbi. Hon stryker ho-
nom lätt öfver liåret]; han ser upp med en blick,
så rik och varm som den ömmaste smekning.
Ännu är modern också barnens förtrogna. Må
hon’dâ aldrig ha så brådtom, att hon ej hinner
att deltaga, trösta och framförallt med intresse
höra på. Det är just det personliga intresset
barnet fordrar, och hon är närmast att ge det.
Låter hon nu barnet glida ifrån sig, anstränger
hon sig sedan förgäfves att återfå det förlorade.
Hon mister icke sin myndighet genom att vara
deras kamrat, tvärtom, men hon förblir den le-
dande, utan att de känna det. Ett villkor är dock
att hon förstår att mottaga ett förtroende. Där-
till fordras grannlagenhet, kanske mest när det
gäller ett barn, en ungmö eller en yngling. En
blick kan störa det. Ett tonfall kan skorra i
det känsliga örat, och förtroendet uteblir.
Ömtåliga ämnen Annas, som barn vid olika
ålder börja att tänka öfver, och det är moderns
plikt att så småningom inviga dem i hvad-de
härom böra veta.
Det är i hemmet som personligheten danas.
Det är på hemmen det beror, om barnen skola
segra eller gå under i den hårda kampen för
tillvaron.
Så hjälpe oss Gud att gifva våra barn goda
liem !
Ser du, hur en svalemamma
korta höstedagar
jämt framför den Unga flocken
genom rymden jagar ?
Hör da gälla lystringsropen
genom luften skära,
när de ungas vingar öfvas
att sig jämnvikt lära ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
