Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 10 juni 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 181
punkt sättas, och vi anse att tiden därtill
nu väl kan vara inne. En del goda upp-
slag och beaktansvärda synpunkter i det
öfverblitna materialet skola vi emellertid
tacksamt bevara för framtida användning.
Yårt uppriktiga tack bringa vi nu också
alla, som med sina inlägg bidragit till den
viktiga frågans mångsidiga belysning. Yi
ha oväldigt sökt låta de mest skiftande
meningar komma till tals, och vi hoppas
att våra läsarinnor skola hålla oss räkning
för denna vår opartiskhet, liksom att enhvar
just därigenom skall finna, att hon dock till
sist haft någon liten personlig behållning från
denna »andarnes sammandrabbning».
Återstår nu att utdela de femtio kronor,
vi utfäst till premier. Därvid kan man an-
tingen tänka sig hela summan tilldelad en
enda insändare, om någon sådan skulle an-
ses däraf förtjänt framför alla andra; eller
också kanske beloppet anses böra delas i
ett par, tre eller flere pris, som tillfalla de
inlägg, våra läsarinnor anse mest beaktans-
värda. Vi bedja därför alla för saken in-
tresserade att ofördröjligen och senast före
den 25 dennes till redaktionen insända sin
omröstning samt därvid uppgifva nummer
på det eller de inlägg, de anse prisvärda,
likasom prisets belopp. Och skola vi sedan,
med ledning af denna omröstning, verk-
ställa premieutdelningen.
Stockholm den 10 juni 1898.
Red. af Idun.
–––-*––––
Kuncjamoder.
Ett sjuttiofemårsminne.
»Högsommar det var, när honförst
steg i land
Vid, Djurgårdens ekar en kväll.
Det var dag utan natt, det var
jubel på strand,
Det var jubel i slott och i tjäll.»
^^å lyder sagan om den unga furstinnas
hitkomst, hvars älskliga bild i dag häl-
sar Iduns läsarinnor här ofvan.
Som löftets brud i vårens skrud landsteg
prinsessan Josefina på Sveriges jord den 13
juni för sjuttiofem år sedan, och den 19 i
samma månad förenades hennes öden med
arftagaren till nordens koimngakronor.
Ofver det unga kronprinsparet Oskars och
Josefinas första bekantskap ligger något
romantiskt. När dåvarande kronprins Oskar
hade fyllt tjugutre år, önskade hans höge
fader på det bestämdaste att sonen skulle
välja sig en maka. Kronprinsen företog
i anledning häraf en utländsk resa och be-
sökte under denna flera europeiska hof. Va-
let gafs honom emellan många höga furstin-
nor, men för en person med kronprins Os-
kars upphöjda karaktär var det motbju-
dande att ingå en förening af tom beräk-
ning. Den, som han ville hemföra som lan-
dets blifvande drottning, måste vara hans
hjärtas utkorade brud.
Från hof till hof hade konungasonen fär-
dats, utan att finna henne som hans unga
hjärta månde betvinga. Brefvet, som hans
fader gaf honom vid hans afresa samtidigt
med en dyrbar ring, var af följande lydelse,
en vidsträckt fullmakt för en blifvande ko-
nungs val af maka:
»Det hvarvid jag hufvudsakligen fäster mig, den
betraktelse som hos mig träder framför alla är din
lycka. I denna förena sig alla mina önskningar,
och jag beder försynen leda dig på den väg, där
du skall finna henne.*
Drottning Josefina som kronprinsessa. ■
Och försynen förde Karl Johans son till
Eichstädt, till hertigen af Leuchtenbergs
hof. Här skulle han finna bruk för sin
faders afskedsgåfva. Men så tänkte han
ingalunda själf vid sin ditkomst. Bland
de första ord, som han då yttrade till prins
Eugène, voro dessa: »Ej som friare anländer
jag hit, utan för att personligen lära känna
en furste, som är lika utmärkt genom sina
dygder som genom sina ärofulla handlin-
gar. »
Många dagar försvunno dock ej, innan
det just var som friare, som gästen, prin-
sen från sagolandet uppe i höga norden,
vände sig till sin faders vän och gamle va-
penbroder för att anhålla om hans dotters,
den unga sköna prinsessan Josefinas hand.
Budet om att bruden var korad, att rin-
gen hade funnit sin rätta plats, gick som
en löpeld genom nordanlanden, och med
glädje gaf konung Karl XIV Johan sitt bi-
fall till sonens val.
Dottern till f. d. vice konungen af Ita-
lien Eugene Beauharnais och prinsessan Au-
gusta Amalia af Bayern, henne, om hvilken
den store människokännaren Napoleon en
gång yttrade, att »hon var den skönaste
och ädlaste prinsessan på sin tid», var
väl värdig att med jubel hälsas som vår
kronprins’ brud. Ett lyckligare val har väl
sällan någon furste gjort.
Den unga drottningen i skönhetens rike
blef vår i samma ögonblick hon satte sin
fot på den svenska jorden, först genom den
makt som ungdom och skönhet i förening
alltid gifva och sedan genom sina lysande
inre egenskaper.
Lätt kändes myrtenkronan i den sextoii-
åriga brudens mörka lockar; och kärleken
och lyckan gåfvo sina rika håfvor i fullt
mått till det unga fursteparet vid tronens
fot.
Som de förenade rikenas kronprinsessa
under tjuguett år hade Josefina god tid
och många tillfällen att vinna sina blifvan-
de undersåters hjärtan, innan den ännu
ansvarsfullare platsen som drottning blef
hennes,
» Och sin krona hon bar, som den burits af få
I konungens skimrande borg.»
Särskildt för Sveriges kvinnor äro de år,
hvilka hennes gemål Oskar I var konung,
af stor betydelse. Sedan Birgers, jarlens
tid, bar ingen härskare på tronen så tänkt
och ställt för den svenska kvinnan som
Oskar den milde, och väl är hans namn
värdt att i tacksamt minne af oss för-
varas.
Och drottning Josefina står vid hans sida
som det värdigaste föredöme af dotter, maka
och moder.
Hon ägde juveler och pärlor och guld,
En prydnad i konungens borg,
Hon ägde en hand, hon strödde dem huld
Till lindring i armod och sorg.
I femton år under ljusa och mörka da-
gar delade konung Oskars ungdomsbrud med
honom tronen.
Och hon fglide sin plats i de gyllne gemak
Af konungens lysande borg.’
Och i sjutton år öfverlefde sedan änke-
drottningen sin höge make —
Och livad kvinnan kan bära, hvem har det ej märkt
Hos henne i konungens borg.»
Ty rika voro dödens skördar och många,
vid hvilka drottning Josefina här varit fästad
med hjärtats varmaste band, gingo före
henne till hvila i den gamla Biddarholms-
kyrkan, och från hennes sydliga hemland
kom den ena sorgposten efter den andra
om ömma förluster.
Stor var drottning Josefina i medgån-
gen. Den konungsliga glansen och platsen
på ärans och maktens höjder syntes henne
endast som dyra förpliktelser. Och i mot-
gången stod hon som den ädla, sig själf
glömmande och uppoffrande kvinnan. En
drottning, i med och motgång lika. Hen-
nes makes högt uttalade åsikt, att »äfven
furstar skola en gång svara på häfdernas
allshärjarting», var äfven hennes.
Silfverbrudens krona räcktes drottning
Josefina af hennes älskade gemåls hand.
Guldkronan åter af, tvänne tacksamma folk
den 13 juni 1873. Svenska akademien
hade i anledning af denna högtid låtit för-
fatta ett äreminne, som bland annat inne-
höll följande:
»Se, maj har åter löfvat våra lindar,
Hör, vakteln slår ännu på lummig strand —
O, det var då du kom med vårens vindar
Och kom med svanorna till sagans land.
Head skalden sjöng för femtio år tillbaka
Om väntad gäst, om kungasonens maka,
Ditt hela lif det nu beseglat har,
Och halfva seklet är dess återsvar.
Du blef hvad skalden drömt, livad Norden velat,
Du blef så svensk, som någon infödd var,
Du led vår sorg, du har vår glädje delat.» —
Tvänne år efter denna för hennes hjärta
och hennes land dyrbara fest slumrade änke-
drottning Josefina in i döden med dessa
betydelsefulla ord på sina läppar: »Hvad
jag är lycklig! Nu går jag hem! Jag tac-
kar dig, min Gud!»
På kransen som ende efterlefvande soDen,
vår nuvarande konung, lade på hennes kista,
stodo dessa ord : » Välsignaät vare min mo-
ders minne», och Nordens folk instämde i
sin konungs ord med: Välsignadt vare vår
moders minne !
Adelaide IIauchhoff.
–––- ❖–––-
En viktig uppfostringsfråga.
Met var en för uppfostrare särdeles be-
tydelsefull fråga, som Kvinnoklubben
i Stockholm bragte under debatt vid sin
förut omnämnda diskussionsafton d. 18:de
sistlidne maj. »Hvilka fordringar böra stäl-
las på undervisningen i naturkunskap för
flickor», så lydde ämnet för diskussionen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
