Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 10 juni 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 18:1
“€tt minne blott.“
Skizz för Idun af Helmy Rinders.
^Jnälltåget brusade in vid den lilla stationen,
dörrarna slogos upp, och konduktörens stäm-
ma ljöd: »Ringeby en minut, Ringeby en minut,»
till slut endast som ett aflägset sorl ögonblicket
innan det ånyo satte sig i gång.
»Adjö, pappa lilla, och tack för de här dagarna;
hälsa mamma, tack för skjutsen och kom snart
till Stockholm och hälsa på oss! Nå, Lilly, har
du sagt riktigt adjö åt morfar?» och därmed lyf-
tes ett litet ljust hufvud upp i kupéfönstret för
att vifta ett sista farväl till morfar. Denne sva-
rade med att svänga mössan högt öfver det grå-
lockigä hufvudet, lika hurtigt som trots någon
skolpojke. Anghvisslan ljöd, och så brusade tå-
get vidare framåt.
Nu först vände sig fru Magda inåt kupén för
att ordna sina tillhörigheter. Så- ja, där uppe
låg plaidfodralet bra, där fick hattasken rum, och
här var väskan med kakorna i, »den tror jag det
är bäst, att vi behålla nere, eller hur, Lilly?»
»Jaa, mamma», och med ett litet belåtet grym-
tande dök den tillfrågade ögonblickligen ned i
kakpåsen.
Under tiden gjorde Magda det trefligt åt sig
inne i ena hörnet, tog fram sin bok och satte
sig bekvämt till rätta, fast besluten att egna ett
par timmar åt det för henne sällsynta nöjet att
läsa en s. k. »rolig bok». Hemma hade hon
ytterst sällan tid därmed, fullt upptagen som hon
var af sitt hushåll, sin man och sina fyra småt-
tingar, men stundom kom den gamla bokvurmen
sedan forna dagar öfver henne och detta isyn-
nerhet, då hon som nu hälsat på i det gamla
barndomshemmet på några dagar och påmint
sig gångna tiders vanor och tycken. Senast i
går kväll hade hon skrattat åt sig själf, då hon,
sedan alla andra — enligt landssed — tidigt gått
till sängs, smugit sig öfver vinden och likt en
skolflicka krupit upp på en stol och öfverst ur
bokskåpet plockat ned gamla undanlagda folian-
ter, nötta, tummade, trasiga band, alla så kära
sedan ungdomen. Se hvilken mängd, och här
dessutom Ingemann, Cooper, Alcott, de träda alla
så tydligt fram för hennes minne med de ljusa
färger, som hvila öfver en lycklig barndom. Och
med öm hand vänder hon bladen här och hvar,
ser Waldemar Seier skymta fram i kunglig ge-
stalt, ser indianernas tomahawker blixtra, skrattar
åt upptågen i »Gosskolan i Plumfield», — och
under allt detta genomtränges hon af de känslo»,
hvilka brukade fylla henne för aderton, tjugo år
sedan: Hon gripes af samma oreflekterade njut-
ning som då, endast svagt blandad med en ny-
ans af vemod vid tanken att förtrollningen snart
är bruten, och att så fort boken är igenslagen
hon upphör att vara den drömmande femtonåriga
tärnan, för hvilken den vida världen låg utbredd
som en sagoskimrande rosenö, full af hjältar
och kungar och sköna riddarefruar. Helt kan
dock ej förtrollningen brytas, så länge hpn är
kvar på det gamla kära Ringeby med alla dess
tusende minnen. Ibland har hon måst kasta en
blick bort till den lilla sängen, där någon af
hennes småttingar sofvit, för att verkligen för-
vissa sig om att de sista tolf åren ej äro någon
dröm blott, — så lefvande har den flydda ung
domstiden stått för henne, helst här i hennes
forna flickrum med sin gammaldags hvita möbel
med de randiga öfverdragen, de nystärkta kattun-
gardinerna och den röd- och hvitrandiga rullgar-
dinen, som nedfälld mot den sjunkande solens
strålar kommer hela det lilla rummet att lysa
rosenrödt, som hade en rosafärgad ampel där
spridt sitt sken. Hur många gånger hade hon
ej räknat rutorna i tapeten och för hvarje gång
undrat öfver att hon aldrig kunde få summan
att stämma med de föregående räkningarna! Och
så hade hon hört steg öfver vinden, dörren hade
öppnats, och husjungfrun stigit in med vedbärarn
i handen, dragit upp spjället i den grönflammigt
målade kakelugnen och så med hög röst för-
kunnat: »nu är klockan half åtta, nu är det dags
att stiga opp.» Och så brådskan att bli klädd och
färdig, tills frukostringningen ljöd kl. 8.
Hvilka tankar, som födts och formats här i
denna lilla kammare! Ungdomsfantasier, fröjder
och sorger, — med deras obestämbara längtan
och undran inför hvad som komma skall, luft-
slott och drömmar, flickvänskap och flickförtro-
enden, samt så till sist denna klargjorda längtan
— ej efter det obestämda längre – utan efter
denne ende, efter honom som utträngt alla an-
dra drömmar med en sådan koncentrationens j
makt, att utan honom blir lifvet färglöst, matt,
tyngande.
Och sä slutligen lösningen på gåtan: jublet,
det berusande jublet: »jag är hans, jag är hans»,
alla ljufva små förtroenden, alla ömma kyssar
som växlats här inne, tills hon som en lycklig
brud med darrande händer fäste slöjan i sitt
hår och lät sin tårfyllda blick glida med ett af-
sked kring rummet. För Magda tedde det sig
sedan alltjämt fyldt med en skär, jungfrulig
poesi; den minskades ej med åren, den framstod
kanske klarare än förr, ju längre hon själf kom
ut i världsomsorgernas hvirfvel, den verkade på
henne som ett lifgifvande elixir. »Jag tror du
blir ungdomligare för hvar gång du kommer från
Ringeby, vännen min,» brukade hennes man säga
och leende se henne in i ögonen. »Och vackrare,
tror jag också,» tilläde han’då ibland och klap-
pade henne ömt på kinden. »Töserna få allt
duktigt göra, ord de skola hinna upp dig,» och
därvid lät han en beundrande blick glida öfver
den fylliga, välformade gestalten och det intagan-
de ansiktet.
»Ja, men tänk Nils, hvad det är synd om dem,
att de ej få växa upp på landet,» brukade hon
då svara. »När jag jämför min barndom med
deras, tycker jag de äro vanlottade, hur bra de
än kunna ha det för öfrigt. Ty ingenting, ingen-
ting kan ändå jämföras med gamla, kära Ringe-
by och det friska lifvet därute!» •
»Du lilla toka på tretti år,» genmälde han då
och afslutade så argumentationen på sätt som
han för bäst fann.
Inne vid kupéfönstret satt nu Magda och stu-
derade, denna gång dock ej någon medeltids-
eller skolflicksroman, utan i dess ställe en lef-
vande nutidsbild, med så mycket större intresse
för henne som hon känt författaren under sin
första ungdom och då till och med — det måste
hon erkänna — haft en viss förkärlek för ho-
nom, utmålat honom med alla fullkomlighetens
färger och ibland i vakna drömmar tyckt sig
vandra vid hans sida lifvet framåt. Det hade
varit månader, som hon hoppats och längtat, att
han skulle komma till Ringeby, ehuru hon visste,
att han måste hålla terminen ut i Upsala, och
det hade varit dagar under den därpå följande
julen, då hon tyckt sig märka något ovanligt hos
honom : en blick, ett ord, en handtryckning, som
kommit hennes hjärta att klappa med hastiga
slag. Men det hade alltsammans gått så flyktigt
förbi, att hon sedan mången gång frågat sig
själf, om det ej blott var en inbillning af henne,
detta som för tillfället kommit hennes pulsar
att slå? Ej ett ord hörde hon sedan från honom
under det kommande året, och efter dess förlopp
kom Nils, kom »den rätte» och gjorde med ens
slut på all tvekan och frågan. Under alla dessa
år hade hon blott sett honom en enda gång,
och det hade varit, då hon som nygift hörde
Faust på k. operan. I logen midt emot hade
en kikare oupphörligt riktats mot henne, och
då hon till sist omedvetet vände hufvudet ditåt,
mötte hon hans sorgsna ögon och bleka ansikte.
Hon hade känt sig vemodig därvid och följande
dag omtalat det för Nils. Sedan dess brukade
han skämta om »hennes första kärlek», och när
ett par arbeten af den unge lofvande författaren
utkommit, hade han genast köpt dem och egen-
händigt öfverlämnat dem till Magda, för att —
som han skämtande sade — själf öfvertyga sig
om hvad verkan dessa öfverraskningar skulle ha
på henne. — Så äfven denna gång. Till reslek-
tyr hade han anskaffat den sista lilla novellsam-
lingen, kallad »En återblick», ägnad författarens
gyllene ungdomstid. På bortresan hade Magda
haft sällskap i kupén med en bekant familj, —
på Ringeby hade hon glömt bort den boken för
alla andra, — men nu fördjupade hon sig i en
liten berättelse, kallad »Hon och ingen annan».
Men — hvad var då detta? Magda satte sig
plötsligt rätt upp och ned, ögonen flögo utmed
sidan, hon hörde ej vidare Lillys prat bredvid
sig, hon blott läste — läste — läste. Var det
väl möjligt, var det sant hvad som här stod?
Menade han verkligen allvar med hvad han här
skrifvit? Här var ju intet tvifvel om hvem han
skildrat, hon mindes det ju alltsammans så väl:
julbjudningen hos grannarne dagen innan han
skulle återvända till Uppsala, hur han dansat med
henne tre, fyra danser utom kotiljongen, hvari
han lämnade henne en liten bukett af röda
pappersrosor, som hon ännu förvarade i sitt
minnesskrin, hur han med sin friska stämma
sjungit »O ungdom, hur fager dir är!» tills tå-
rarna stigit henne i ögonen och så — last but
not least — hur de efter festens slut möttes i
salen under kronan för att säga hvarandra far-
väl, ty tidigt följande morgon skulle han resa.
Här stod det ju, — och i hennes minne stod det
också skrifvet, — hur han fattade hennes hand
och höll den fast och länge tryckt i sin, under det
hans ögon sökte hennes för att i dem läsa afske-
dets smärta. Kanske hade de ej afspeglat den
så som han önskat det, kanske läste han i dem
en barnslig oskuld och ett lugn, som han ej ville
rubba, alltnog hans läppar tego, och när så till
sist värden med ett högt: »fröken Magda, släden
väntar,» väckte dem ur deras dröm, då släppte
han hennes hand med en suck och med ett ton-
löst »farväl».
Sådan var den enkla lilla skildringen. Men
den utfylldes af tankar och känslor, så varma
och ungdomsfriska, att Magda kände sig djupt
gripen däraf, rycktes så med i berättelsen, att
hon vid dess slut nästan ej kunde fatta annat
än att just »Hon och ingen annan» verkligen
skulle tillhöra hjälten — författaren,
Men så följde därpå en liten vemodig, stund-
om bitter skiss: »Ej för mig», däri han, än re-
signerad, än utbristande i förebråelser mot sig
själf, för att han ej begagnat tillfället att vinna
hvaÙsom möjligen kunnat blifvahans, misströstar
om sin framtid och afsäger sig kärlekens lycka.
Boken sjönk ned i Magdas knä. Stora tårar
föllo sakta utför hennes kinder, framlockade af
medlidandets milda genius -— — —
Tåget stannade ånyo. Dörren flög upp, en
herre steg skyndsamt in, och så slogs dörren
åter igen. I nästa ögonblick hade han vändt
sig om: hans och Magdas ögon möttes.
Var det hallucination eller var det verklighet?
Hade hennes tankar frambesvurit hans bild, eller
var det verkligen han, Einar Skotte, som stod
framför henne, manligare än förr, men sig än-
dock lik, med ögon så vemodiga, djupa, talande —
»Förlåt,» bröt han slutligen tystnaden, som
började kännas pinsam för dem bägge, »förlåt
att jag steg in här, men jag valde verkligen en
»Rökning förbjuden», ty när jag försökte mig
in i rökkupén, stod där luften hvit och tjock som
moln. Jag kunde ej ana,» tilläde han med lägre
röst, »att jag härinne skulle finna er.»
»Nej, lifvet bereder oss ibland öfverrasknin-
gar,» sade hon med ett försök att återvinna jämn ■
vikten, men i detsamma slog henne medvetandet
om att hans bok låg där, låg i hennes knä, och
med en hastig rörelse drog hon den ned på soffan
under resfilten. Men Einars skarpa öga hade
dessförinnan upptäckt den, hennes rörelse hade
stärkt intrycket af att hon just nyss sysslat med
läsningen däraf, och det var med möda han hej-
dade de ord, som ville bana sig väg fram öfver
hans läppar.
Till all lycka närmade sig nu Lilly, ställde sig
midt emot honom och frågade uppriktigt och
rakt på sak, som fyraåringars .vana är : »ITvart
ska »farbror» resa?»
»Till Stockholm, min lilla vän,» genmälde han
blidt, lyfte henne på sin starka arm och satte
henne så ned på sitt knä. Här trifdes Lilly för-
träffligt, tack vare den pickande klockan, som
kröp fram ur västfickan.
»Är det er minsta lilla tös?» frågade han så,
mest för att bryta tystnaden.
Och därmed hade han valt det rätta ämnet,
ty nu blef Magda med ens vältalig; då det gäll-
de att skildra sina barn och sitt hem, sak-
nade hon aldrig ord. Längst dröjde hon kanske
vid beskrifningen af sin äldsta tös, den elfva-
åriga, ljuslockiga »lilla» Magda. Inom kort hade
de så öfvergått till flydda tider, talet föll på ge-
mensamma vänner och gemensamma minnen,
och vid de ofta återkommande: »Minns ni —?»
skrattade de rätt godt; snart voro de inne i den
förtroliga samtalston, som uppstår mellan goda
vänner, som — fastän’ skiljda genom tid och rum
— ändock aldrig förlora hvarandra helt ur sikte.
Medan de så språkade, hade Lilly oafbrutet
sysslat med den intressanta klockan, men slut-
ligen tog tröttheten öfverhand och det lilla ljus-
lockiga hufvudet sjönk sakta ned mot den ny-
vunne »farbroderns» bröst. Med ett nästan kvinn-
ligt ömt uttryck i sitt ansikte betraktade han
henne under tystnad såsom hon låg där rosig
och ljuf med de små knubbiga händerna ännu
under sömnen fasthållande den kära leksaken.
När han sedan höjde blicken, mötte han Mag-
das fuktigt glänsande ögon.
»Vet ni, hvad som faller mig i minnet? Det
är blott tre ord; får jag upprepa dem för er?
Ej för mig, så lyda de,» sade han med djup
tonvikt och fäste sin talande blick på henne.
Magda reste sig litet upprörd.
»Skall jag lägga henne på soffan,» frågade hon
en smula nervöst, »det blir tungt för er att hålla
henne.»
Väggohyra, Mal och Bakterier utrotas af Aktiebolaget Désinfection
i rum, fartyg o. bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler.
Rikstel. 34. — Kontor: Il A. VestraTrädgårdsg. Il A.— Allm.Tel. 7494.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
