Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 17 juni 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 187
IRvnnnans sekel.
årt fosterlanö lagt fram för »ärl&ens
blicfar
be nacfra alstren af sin fernst oefy slöjö,
fyar till bents, l;ur fninnan fyär sig sfiefar,
sfänft rifa prof på, tjur bon syr oel; stiefar,
odj i 5en nagen fan man nara nöjö.
2Tfen ljut 6c fjögre frågor fjon besnarar,
öet bar nårt folf blott sparsamt nisat upp.
f}ur bon sitt fall betraftar odj förftarar,
bnaö ljögst Ijon Ijoppas, l?t>a6 fyon mest be<
farar,
öet oef förtjänat sin utstältningsgrupp.
(Dm äfnen bonnes båg uu genomströmmas
af ny förtröstan på allt sant ocb (3<>6t,
må öåö, Ijnarefter främst bon nill beöömas,
må syfte, Ijnarför främst bon nill berömmas,
stå fram att työa Ijettrtes bilönings mått.
Så småningom öe ljusnat, fernes ööen,
odj tjjärtats pulsslag nunnit öfaö fraft,
ty färlefen är starfare än öööen,
odj färlefsfullt bon striöt, bur än tneö nööen,
bur än meö mörfret bårb en fatnp bon Ijaft.
Jjrån Ijennes sagas Ijtmmel molnen nanöra,
odj fnalmet flyr, som Ijennes sinne fnalt.
^öröolöt bon åtrår lefna blott för anöra,
men mera sant od; stort — Ijnem fan öet
flanöra?
(Ett maningsorö i Ijennes barm så tait.
2TTeö narsam fostrarljanö nill tiöen sänfa
ett själffritifens frö i bennes själ;
nill öocf ej nåöebröö blott benne sfänfa,
men plift niö plift tjarmonisft sammanlänfa
till bennes eget gagn ocb allmänt näl;
nill till ett stöö på lifnets näg befrämja
öet inöintöuela bos en Ijnar,
niss, att mer lätt så fninnan stiftar sämja,
odj öubbelt starf sfall brööers bätsfbet tämja,
som bloöspår ofta i sitt följe Ijar.
©cl; öenna ljöga tiösiöé ni ära;
solstrålen lift öen mot nårt sinne 1er,
odj meö sin anöe nill nårt b°.PP åen nära,
att fänslans nårbroöö mogen sförö sfall
bära —
en tröst som ytlig flärö oss alörig ger.
Se, öen iöén är tiöens altarlåga,
som oss bebåöar, att en öag sfall gry,
öå oförsagöt för bnarje belig fråga,
nårt släfte stafnar på, ni samfälöt någa
allt, som fan sfänfa släftet gläöje ny.
Sfalt fninnans lifsuppgift ej så förryefas?
Cnärtom, så sfall öen blott mer Ijuft bli röjö.
2Tteö själens aöel sfall mer sfön bon tyefas,
meö ingen frona fan mer sfönt bon smycfas,
för att på iöealets tron bli böjö.
Så Sneriges fninna stafat bur sin bana,
bon blef för framåtsfriöanöet en tolf;
bon b°3 odj låg net samla fring sin fana,
net öem till moö od; signaö gärning mana,
ett trofast närn för båöe bout od; folf.
3a, seflet narit fninnans, slutet fröna
sfall bonnes sträfnan, bär öen äöel är.
®ss smefa fläftar som från ängar gröna,
om ni från barnabliefar bifall röna,
nårt bjärta större segrar ej begär!
Xotten non Iftræmer.
❖–––
I kvinnohänder.
Ett inlägg i fattiguårdsfrågan
af
Vitis Idæa.
I.
Medaljens frånsida.
M
in läsarinna, hvad tänker du månne,
när det ordet fattigvård i damernas
egen tidning möter din blick? Finner du
det måhända opåkalladt, att man vill taga
din uppmärksamhet i anspråk för en social
fråga af denna art? Blott allt för många
anse ju ännu den dag, som i dag är, att
fattigvård är en angelägenhet, som hör kom-
munalmän och filantroper till, men icke med-
borgare i allmänhet och i all synnerhet icke
kvinnor. Och dock, tänk tanken ut! Våra
sämst lottade samhällsmedlemmars tillvaro,
de lidanden de utstå såväl som de grym-
heter man begår emot dem och de laster,
som ohämmade gripa omkring sig ibland
dem, allt detta skulle icke angå vårt lands
kvinnor? Det skulle icke ens vara berätti-
gadt att förtälja dem därom. I sanning,
det är tid, att man börjar tänka annor-
lunda. Det är tid, att man börjar betrakta
fattigvården såsom till sin art sådan, att
den icke bör falla utom ramen för berätti-
gad kvinnlig verksamhet, eller med andra
ord, att man inser, det man icke har råd
att undvara varma kvinnohjärtan och lätta
kvinnohänder, när det gäller att i samhäl-
lets namn afvända eller åtminstone lindra
nöd i dess krassaste former. Det förhär-
skande draget i en stor del af våra dagars
fattigvård är — man skall icke kunna för-
neka det —■ en sträfvan att för så godt
pris som möjligt komma ifrån en allmänt
erkänd social förpliktelse. Denna sträfvan
är på sätt och vis naturlig. Hvad som är
att beklaga är blott, att den blifvit det för-
härskande draget i den institution, hvarom
här är fråga. Ty skäl för sitt namn gör
endast den fattigvård, som till sitt innersta
väsen är ett kärleksarbete och hvars mål
är icke blott att tilldela understöd, men att
göra det på det sätt och i den form, att
den nödlidande verkligen blir hulpen. Kan-
ske är orsaken till att vår fattigvård i all-
mänhet saknar denna prägel af kärleksar-
bete att söka däri, att den uteslutande är
ett männens verk och därför i det stora
hela ett det beräknande förståndets verk.
Kanske vore det annorlunda, om äfven kvin-
nan gjort sin insats i arbetet på detta om-
råde. Skall hon månne under den närmaste
framtiden komma att att göra denna insats?
Vår tids kvinnor vilja ju i allmänhet icke
sluta ögonen till för de uppgifter, som före-
ligga dem. Eller åsyftar det vidt utgrenade
arbetet för kvinnans frigörelse endast att
för hennes räkning vinna större förmåner
och ökad frihet? Har icke snarare en af
kvinnosakens förkämpar i vårt broderland
talat sant, när hon så definierade sitt och sina
meningsfränders sträfvanden : Det vi kæmpe
for er ret til at værge det som trænger at
værges, ret til at være med hvor der er
tungt og svært.
Men, min läsarinna, du vet kanske litet
eller intet om vår fattigvård. När fråga
blir härom, ser du måhända framför dig en
stor byggnad med långa korridorer och höga
luftiga salar, jämna rader af hvita sängar
och långa dukade bord. Eller kanske för
din inre syn framträder ett litet rum med
torftigt bohag, som någon åldring har rätt
att kalla sitt, så länge han eller hon be-
höfver något annat rum än den svarta trä-
kistan. Men är det endast dessa och liknan-
de bilder, som uppdyka i ditt minne, då
har du icke sett medaljens frånsida. Följ
mig, och jag vill visa dig den.
På en kulle ej långt från sockenkyrkan
ligger ett omåladt trähus, församlingens
fattigstuga. Träd in öfver dess slitna tröskel,
och se dig om i rummen. Här till vänster
är karlstugan, det är ett stort rum, men
luften därinne är instängd och unken. Några
träsängar med sängkläder, slitna och så
smutsiga, att deras färg öfvergått till den
obestämda grå, stå uppradade så nära spi-
seln som möjligt. I en af sängarna ligger en
gubbe, med den högra handen plockar han
oroligt på det trasiga täcket, den vänstra
ligger stel och orörlig vid hans sida, ansik-
tet är blekt och orakadt, och i hår och ögon-
bryn synas stora sårrufvor, märken efter
ohyrans härjningar. »Han fick slag härom
aftonen,» berättar den s. k. moran eller
inrättningens husmoder, som nyss kommit
in, »och se’n dess kan han inte resa sig
upp eller tala begripligt.» Du uttrycker
din förvåning öfver att den sjuke icke är
ordentligt afklädd samt öfver den vidriga
stank, som utströmmar från hans bädd.
Hennes svar blir, att hon för sin del inte
tänker passa upp på hjonen, det har hon ock
sagt ifrån till herrarna, som städslat henne,
och det kan ingen tvinga henne till. De,
hjonen, äro för resten sådana uslingar, att
de inte förtjäna att hafva det stort bättre,
än de hafva det. Och så försvinner hon och
smäller igen dörren med en skräll. Den
sjuke har emellertid blifvit dig varse. De
torra läpparna börja stamma obegripliga
ord, de blodsprängda ögonen tåras. Från
hufvudgärden plockar han fram en hel liten
hög med smutsiga lumpor, för att så visa
dig, hur usel den bädd är, som han hvilar
på. Du känner dig illa till mods, när han
fattar din hand med sin fuktiga näfve och
med gester och hesa strupljud, som blifva
allt högre, men allt mera oartikulerade, sö-
ker att göra sig förstådd. »Han vill till
sjukhuset,» upplyser en af kamraterna, »men
det lär väl inte gå för sig. Fast det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
