Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 17 juni 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N
188
synd om stackar’n förstås, och värst är det
för’n om nätterna. Det är så kallt härinne
då.» Och mannen pekar bort mot fönst-
ret, där vatten sipprat in under den brist-
fälliga fönsterkarmen och sedan under natt-
kylan frusit till is. »För resten kan han
just inte få något i sej,» fortsätter han,
»så det lär väl inte töfva så länge, innan
det blir slut rne’n. Det vore också det
bästa. Han har bästa platsen vid spiseln,
och det är väl många i rummet ändå.»
Du vänder dig bort med en känsla af
vämjelse. Ej underligt. Det är kanske för-
sta gången du gör bekantskap med fattig-
husens filosofi.
På en pall vid spiseln sitter en helt ung
flicka med ett några veckor gammalt barn
på armen. Det finns inte plats i kvinnstu-
gan, och så har man inhyst henne här
bland karlarna. »Det lär inte vara mer än
lagom åt en sådan slyna som jag,» säger
hon, och där glimmar hat i blicken och läppen
krökes af ett spotskt löje.
Midt emot henne sitter en halffånig yng-
ling och gräfver i askan, och på golfvet
lokor en liten fem-åring. Den lilles far, som
är änkling, är borta på arbete hela dagarna
och kommer endast hem vid middagstiden
och till natten. Du böjer dig ned och ser
in i det runda barnaansiktet. Stackars liten!
Tidigt nog har han fått lära sig umbära
t. o. m. omvårdnad; det vittnar det van-
skötta utslaget på panna och kinder om.
Men ännu kan ett det muntraste skratt
ljuda från hans läppar. Ännu afspegla hans
ögon ett oskyldigt barnasinne. Månne det
skall vara så efter ännu några år, tillbrin-
gade i denna omgifning?
En svartmuskig karl med en snabbt lö-
pande tunga vill emellertid gärna stå till
tjänst med några upplysningar om kamra-
terna, kanske i hopp om en slant, när du
går. »Den hvithårige gamle därborta,» bör-
jar han, »är af herrskapsfolk, må tro; han
har ägt gård i sin da’r, men så kom han i
olycka för brännvinet, och då gick det på
tok för’n förstås. Det var en sak, det. Han
är nästan blind och sitter och knyter nät
hela dagarna. Det är för att inte sitta få-
fäng, efter hvad han själf säjer, men nog
förtjänar han på de’ också.» Och berätta-
ren plirar illmarigt med de små hvassa
ögonen och pekar på några buteljer under
don blindes säng. »Den långa kamraten,
som nyss gick ut,» fortsätter han, »borde
egentligen inte vara här. Sjuk är han inte,
och så värst gammal är han inte heller.
Men de’ är nu inte godt om arbete för så-
dana som han. De’ är nu så, att han har
suttit inne. Dålig te arbeta har han också
varit i all sin tid. Mat får han inte här
förstås, men det är inte så farligt med det.
Det finns alltid beskedligt folk, som ger en
stackare en bit mat.»
På andra sidan förstugan är kvinnornas
rum. Här har husmodern just hällt upp
middagsmaten i stora bleckmuggar. Den
består af ett slags välling, i hvilken icke
mjölk och gryn, men väl vatten utgör den
förnämsta beståndsdelen. Icke förty ätes
den begärligt af de flesta, t. o. m. af åttio-
åringen, som med darrande hand för ske-
den till sin mun. En sjukling, hvars af-
tärda ansikte och skrällande hosta vittna
om lungsot, skjuter emellertid bort sin mugg,
när hon förtärt några skedblad. Hon är
nog hungrig, det märks af de nästan af-
undsamma blickar, hvarmed hon följer de
öfrigas rörelser, men icke ens hungern för-
mår krydda denna anrättning, så otjänlig
som möjligt för hennes af årslång sjukdom
nedbrutna fysik.
Du har sett och hört nog, icke sant?
Dock, ännu ett ord. Har du någon gång
på vägar och stigar mött en missbildad yng-
ling, hvars hela utseende vittnar med läkarbe-
tyget han bär på fickan, att han utom sitt
lyte lider af en svår inre sjukdom? Har du
lagt märke till den skygga blick, hvarmed
han ber dig om en allmosa, och den begär-
lighet, hvarmed han stillar sin hunger, om
du låter honom sitta ned vid dukadt bord?
Det är ett förlupet fattighjon, som försörjer
sig med bettlande. Han vet, att detta är
i lag förbjudet, han vet, att han när som
helst kan blifva häktad och hemsänd. Han
lefver nu i ovisshet om sin mat för dagen
och tak öfver hufvudet till natten. Men
allt är bättre än de umbäranden han fått
underkasta sig i sin hemorts fattighus och
den behandling han rönt af dess brutale
föreståndare. Hans lefnadssätt är ett lag-
brott, det är sant, men hvem bär ansvaret
för detta lagbrott, han själf eller de som
beredt honom en tillvaro, så full af lidan-
de, att vandrarens lott i jämförelse därmed
synes honom, den sjuke krymplingen, som
en befrielse.
Du spörjer mig, om det icke är sällsynta
undantagsfall jag här tecknat, och mitt svar
blir ett nej. Du antager, att dessa bilder
äro lånade från fantasiens rike, och jag sva-
rar dig, att -de alla utan undantag äro grip-
na direkt ur lifvet.
–––––––––- *—–––––-
Gästfrihet.
-kör länge, länge sedan, då stora furusko-
k gar växte där, hvarest rika städer nu
slagit sig ned, eller där bonden nu kör sin
plog på fruktbara tegar, ja, för mycket
länge sedan fanns i Sverige ett folk, vildt,
rått, men ej utan vissa dygder. De bodde
i hus timrade af furornas grofva, ohyflade
stammar med den kalla stampade jorden
till golf; trädde en främling, en vilsekom-
men vandrare, inom dessa väggar, kunde
han påräkna eu plats vid det flammande
bålet, som värmde huset och dess folk, man
räckte honom bägaren med det skummande
mjödet, man gaf honom hvad man hade
af föda och bekvämlighet. Och var det
en fiende, som hungrande och utmattad
begärde mat och hvila, sa fick han bada-
dera; och han kunde vara lugn, ty så länge
han var gäst, kom ingen vid honom: gäst-
friheten var en helig plikt.
De ha svunnit, de där dagarna, och vi
önska dem ingalunda tillbaka; ett leende,
halft medlidsamt, halft föraktfullt, spelar
gärna kring vår mun, när vi läsa eller höra
om dessa enkla tider, och dock. . . vid när-
mare påseende borde vi väl medgifva, att
i denna friska, kraftfulla nordmannagestalt,
som häfderna tecknat, finnas drag, värda
vår beundran, att det där enkla lifvet har
sidor, som måste tilltala oss. Är gästfri-
heten nu för tiden ett gängse mynt på den
stora marknadsplats, som heter världen?
Bli vi ej år från år trögare att öppna våra
dörrar för andra? Ville vi för ombytes skull
vara uppriktiga mot oss själfva, finge vi
nog medgifva att så är, men vi ha ursäk-
ter att komma med, tusen ursäkter: för-
hållandena i 19:de seklets afton äro så olika
dem i gångna tider, att det är väl djärft
1898
att vilja göra en jämförelse. Ja, nog är
det djärft, ty hur bevisa vi gästfrihet nu
för tiden? På mångahanda sätt — hvilka
alla ha det gemensamt, att de betunga oss
och lätta vår börs!
Huru göra vi, om vi vilja vara riktigt,
riktigt artiga mot »kära» vänner! Jo, först
ha vi långa underhandlingar med pappers-
handlanden för att få de modernaste korten
att bjuda med; att framföra vårt ärende
muntligt faller oss ej in, ånej, så tarfliga
äro vi ej . . . Så får vår jungfru offra en
dag på att sprida ut till dem det vederbör vår
vänliga inbjudan till middagen, som skall
gå af stapeln om 8 dar. Under dessa 8 dar
är huset i mer eller mindre märkbar viller-
valla, med maten är det si och så, ty kök-
san har framtiden i sina tankar, vår annars
ganska tålmodige man »blir nervös» (och
det ordet säger mycket!), när sedel efter
sedel glider ur pungen — och så kommer
ändtligen dagen och med den våra kära
gäster. Att deras besök har ett mål, maten,
söka vi ej dölja, hvarken för oss själfva
eller för dem, utan de visas genast dit,
där den finnes att tillgå. Bordet ser verk-
ligen förtjusande ut, visserligen har dess
blomsterskrud slukat en summa, som kunde
räckt till en enkel hvardagsskrud åt någon
frysande stackare, men hvad vore väl en
diner utan denna blomstrens tjusande fäg-
ring! Vi äta soupe à la någonting, poisson
à la jag vet ej hvad, och hungern, om
sådan förefanns, är tämligen stillad, men
detta var bara början, friskt mod! Vildt
och pastejer, tunga och stufning i snäckor,
slemmiga odjur till ostron, söta puddingar,
cakes och fruits, allt forslas ned i brokigt
virrvarr och dessemellan fyllas de vackra,
slipade glasen, hvilka som en hel liten
skvadron postera framför oss, fyllas med
variationer af den där stämningsfulla varan,
som heter vin, tömmas och fyllas åter.
Men det är ej blott ätning, som här är
plikt, nej då, måltidens ideela moment få
ej förbises: vi afhandla dagens tusen »on
dit», vi sätta oss in i politiska och andra
frågor med en snabbhet, som kommer oss
själfva att häpna. När vi sa suttit i bortåt
tre timmar i en atmosfär, som nog kunnat ta
lifvet af ett halftjog kaniner, när vi ätit
(naturligtvis för att föregå med godt exem-
pel), tills vi ej orka tänka pa ordet mat,
och druckit (med våra kära gäster förstås),
tills tankarne dansa ringdans i hjärnans
heta gemak — då är middagen slut.
Ha vi haft roligt, ha våra gäster haft
roligt? Det rör oss ej, vi ha gjort vår plikt,
vi ha varit gästfria, och när dörren slås
igen efter den siste vännen, dra vi en lätt-
nadens suck, icke för att vi blifvit af med
våra gäster, men för att allt aflupit väl,
och vi säga med Snorre: »det må nu ha
varit hur tråkigt som helst, men äran är
frälst» . . . Sedan kommer den prosaiska
efterräkningen: vi finna att vår portmonnä
blifvit förfärande tom, och vi komma på
det klara med, att sådana bjudningar kosta
ganska mycket, vi ha visst icke råd att ha
sådana där ofta. Bäkna vi så med arvoden
till läkare, som skola ransaka sina hjärnor
för att finna effektiva botemedel mot mag-
katarr, samt obehaget af hufvudvärk och
spleen, ja, då har vår artighet sannerligen
kostat tillräckligt! Men om vi skulle bjuda
enklare? Kommer ej på frågan, vi kunna
det ej, ty —■ det skulle ej anses artigt!
Slika omständigheter göra att gästfrihe-
tens gyllne dygd, som var ett af våra för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
