Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 17 juni 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 189
1898
fäders skönaste smycken, nu är en ganska
sällsynt vara. De rike bjuda ocb förta sig;
de fattige bjuda och stupa. Nog är det
underligt att vi, 19:de seklets barn, äro
opraktiska nog att hålla i med sådana va-
nor. Ja, låtom oss bekänna att vi äro
opraktiska och — låtom oss slå in på en
klokare väg! — — —
R. E.
––❖–––-
En 100-åhing.
Stoekholms äldsta im/ånaritina.
Karolina Elisabet Ahlbom.
f
å uppdrag af allas vår vän Idun gjorde
jag i lördags eftermiddag ett besök på
Borgerskapets änkhus, som ligger så vackert
inbäddadt emellan trädens gröna kronor där-
uppe på Norrtullsgatan. Anledningen här-
till var att Idun gärna ville bifoga några
ord till den intressanta bilden härofvan, och
som den vördnadsvärda, nu hundraåriga fru
Karolina Elisabet Alilbom sedan’ tjugunio år
tillbaka haft sitt hem på Borgerskapets
änkhus, uppsökte jag henne där.
Man gör sig ofta underliga föreställningar
om personer och platser, af hvilka man ej
känner till annat än dess yttre sidor. Så
var åtminstone förhållandet med mig och
den de gamlas fristad, som jag nu af en
lycklig händelse fick inblick uti.
Ett hem, hvars till ett åttiotal uppgående
medlemmars sammanlagda ålder räknar
bortåt sex tusen år (medelåldern är här
sjuttiosex år) — om detta hade jag den
föreställningen, att det skulle ligga en viss
dysterhet, ett resigneradt lugn däröfver, men
så var alls ej förhållandet. Mitt första möte
med de båda personer, som hafva hemmets
nycklar i sina händer, förtog inom ett
ögonblick alla mina förutfattade meningar.
Det var sol, ljus och värme öfver hem-
met och i de strålande blickar, hvarmed
dess föreståndarinna, fru Fanny Lindbohm
född Westerberg, och den unga Sofiasystern
fröken Mimi Lundberg hälsade mig väl-
kommen,
Ingenting i världen är så litet kostbart
som vänlighet, och dock huru ofta hus-
hållas ej därmed till ytterlighet! I synner-
het uti ett hem, där många viljor måste sam-
manjämkas, många olika åsikter försiktigt
böjas under en gemensam lag, där är den
vänlighet, som utstrålar från hjärta och mun,
allsvåldig. Och att den makten här förde
spiran, det kände man genast.
Efter att en stund hafva hvilat och språ-
kat i föreståndarinnans rum fortsatte jag i
hennes och syster Mimis sällskap vägen upp
till föremålet för mitt besök. Uti ett ljust
och trefligt rum beläget tvänne trappor upp,
sntt, tillbakalutad i en soffa med hufvudet
något böjdt den underbara representanten
från ett förgånget sekel. En blid kvinna,
med för sin höga ålder ljuslett hy och drag,
som vittna om en förgången fägring, till
sin längd snarare öfver än under medel-
måttan. Hennes blick är skum, så att hon
endast otydligt kan urskilja föremålen, hör-
seln däremot är ej mycket svag. Om jag
ej vetat af hennes år, skulle jag gissat dem
vara omkring några och sjuttio.
Vördnadsfulit böjde jag mitt hufvud för
den gamla, men lämnade åt hennes goda
vänner fru Lindbohm och syster Mimi att
föra konversationen. Och tack vare deras
förmåga att under vänliga ömhetsbetygelser
framlocka de ämnen, hvaromkring fru Ahl-
boms tankar ofta bruka röra sig, fick jag
reda på ett och annat ur hennes lif, lös-
ryckta bilder fångade i flykten. Att hennes
fader hette Berg och varit en förmögen
handlande, som hade sin hökeriaffär uti
n:r 24 Badstugatan på Norr, och att hon vid
tjugutre års ålder stod brud i samma gård.
Hennes mans namn var Ahlbom och hade
han samma slags affär som fadern. Om
hennes bröllop för sjuttiosju år sedan i det
burgna, köpmanshemmet ville jag gärna
gifva Iduns läsarinnor ett litet begrepp,
men det enda som fru Ahlbom nämnde om
detta var: »Mamma ville hafva det så stort
och gjorde det så fint och Ahlbom var så
snäll.» Det ljöd så egendomligt i mina
öron höra den hundraåriga med sin beslö-
jade röst tala om »mamma».
Vidare berättade hon om, huru vacker
kronprinsessan Josefina var, när hon som
brud kom åkande från Haga in till Stock-
holm. Om huru konung Karl den femtonde
en gång under sina promenader på Stock-
holms gator blef varse drottning Lovisa,
gående på orätt trottoar, huru han då
skickade en gardist fram till drottningen
med tillsägelse att gå på rätt sida af gatan,
om drottningens häpnad öfver gardistens
tilltag och kung Karls hjärtliga skratt öfver
sitt skämt med sin gemål.
Fru Ahlboms egna barn äro döda, men
att hennes barnbarn och barnbarnsbarn ge-
nom sin kärleksfulla uppmärksamhet för-
ljufva hennes dagar märktes väl, och att
de uppväxande barnbarnsbarnen ofta voro
föremål för hennes tankar, det hördes nog-
samt. Drag ur deras lif berättade hon och
bland dessa att »Gustaf Valdemars son»
(Valdemar är hennes sonson), som nu är
styrman, vid sexton års alder räddade ett
människolif i en af Belgiens hamnar och
för denna bragd blef belönad med en me-
dalj. Och så i somras, när kungen af Belgien
var här, mötte han en dag den unge sjö-
mannen, som han genast vinkade till sig,
pekade på medaljen och sade: »Jag tror att
du bär min medalj.»
Till syster Mimi vände fru Ahlbom sig
och frågade, under det att hon sakta smekte
hennes hand: »Det är sa varmt, hvilken
dag får jag bada?» En i sanning ovanlig
fråga af en hundraåring!
Fru Lindbohm frågade, om det ej skulle
roa fru Ahlbom att en dag komma ut och
åka åt Djurgården och Rosendal. Denna ■
fråga togs mycket väl upp, och med en geste
med handen åt fru Lindbohm sade hon
nästan litet skälmaktigt! »Hvem bjuder?»
»Det gör jag å styrelsens vägnar, den vill
så gärna bereda fru Ahlbom ett nöje.» Ett
varmt tack och en smekning blefvo fru Lind-
bohms belöning för bjudningen.
Aldrig har jag sett en mera lefvande bild
af tacksamhet emot Gud och människor
och ett mera förnöjsamt sinne än hos denna
åldring. Huru mången läxa, mer eller min-
dre svår,! har dock ej mästaren tiden
hunnit gifva henne under hennes till bortåt
trettiosex tusen femhundra uppgående dagars
tal! Det måtte vara en egen känsla att
likt skogens äldsta ek stå ensam kvar, täl-
jande för yngre släkten om tider som varit.
Det finns ett gammalt ordspråk, som säger
att »allt är glömdt om hundra år», men
att själf kunna säga: »Jag är hundra år,
jag har genomgått ett helt sekel, skiftande
af ljusa och mörka stunder, jag var ung i
dess morgonväkt och jag star ännu kvar
i dess aftonstund» — huru underbart är
ej detta!
Fru Lindbohm och syster Mimi berättade
för mig, att förra året gjorde fru Ahlbom
ett besök på Sofiahemmet och var inne i
tvänne af salarna och språkade med dé sjuka.
Utställningen intresserade henne mycket,
och sittande i en vagn gjorde hon dess
yttre bekantskap. Men nu skall jag berätta
något, som visst herrarne Davidson på
Hasselbacken ej hafva en aning om, näm-
ligen att förra året drack fru Ahlbom kaffe
och åhörde en stund musiken på deras eta-
blissement. Skada att hon var där incog-
nito, säkert skulle det roat mera än en af
Hasselbackens gäster att fått göra hennes
bekantskap.
Ett så färskt porträtt som fru Ahlboms
i dag i Idun bjuds ej ofta, och sättet huru
det kommit till, så att ej ens dess original
har en aning därom, måste delgifvas. . Fru
Lindbohm kom själf att tänka på, det Idun
säkert skulle observera fru Ahlboms hun-
draårsfest och till denna vilja hafva hennes
porträtt. Men huru åtadkomma detta, utan
att därmed oroa den gamla, som alls ej ville
höra talas om något så besvärligt som att
sitta för en fotograf? I samråd med syster
Mimi arrangerades en liten kaffebjudning i
fru Lindbohms rum, hvilket alltid mycket
roar fru Ahlbom, och hennes vänner sökte
så godt de kunde, utan att röja orsaken,
både placera henne i soffan och få henne
att sitta stilla, medan fotografen hr Dahllöf i
hast riktade in sin kamera och »knäppte
af» hennes bild. Förvånande nog lyckades
detta, utan att fru Ahlbom märkte annat
än att i rummet fanns en herre, till hvars
närvaro hon ej kunde första anledningen,
och tack vare denna lilla list presentera vi
henne nu här, just hundra år gammal, och
ej, som det annars ofta heter om äldre per-
soners porträtt, att det är taget »för några
år tillbaka».
Den 18 juni, då seklet är genomgånget
af den äldsta bland de äldsta, kommer vid
middagen däruppe i Borgerskapets änkehus
skålen att tömmas för dagens, för århun-
dradets brud, så är styrelsens mening.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
