Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 17 juni 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 IDUN 1898
Mycket var det som intresserade mig uti
detta af personer i allmänhet sä litet kända
hem, och gärna hade jag, om tiden det
medgifvit, tagit närmare kännedom därom.
Nu hann jag endast för denna gängen att
göra ett kort besök hos en af dess inväna-
- rinnor, kasta en hastig blick in i den ljusa
kyrkan, där så mången trött själ hämtat
■styrka att bära årens tyngd; se de långa
inbjudande- borden i den stora matsalen,
där solen kastade sina nedgående strålar
genom fönstren, hvilka vette ut åt den
härliga parken, och för ett ögonblick slå
mig till ro uti föreståndarinnans trefna lilla
bo innanför matsalen. Och så hem att för
Iduns läsarinnor berätta ett par drag ur
hundraåringens digra lefnadsbok. Men gömdt
är ej glömdt; och hvem vet, om vi ej en
gång förnya bekantskapen med det inre af
Borgerskapets änkhus.
Adelaide Nauchhojf.
En fråga för dagen.
f’â sista tiden har i Here af Stockholms
r dagliga tidningar en fråga väckts, som
jag med några ord skulle vilja beröra i
Idun.
Det är semestrarna, som jag här åsyftar,
och torde väl detta vara en sak, som be-
rör damerna i nästan ännu högre grad än
herrarne, ty visserligen äger den äfven sitt
stora värde för dem, men i flesta fall är
den för dem lättare att ernå än för de
kvinnliga biträdena.
För den flicka med plats på kontor eller
i handel, som hela året om är så godt som
instängd, är en ledig tid under sommaren
till gränslöst stor glädje och nytta.
Låtom oss tänka på en dylik flickas sys-
selsättning och på hur strängt hennes tid
ofta är upptagen. Ofta är tjänstetiden från
kl. 8 eller 9 på morgonen till kl. 8 på kväl-
len, med en eller ett par timmars middags-
rast. När skall hon då hämta frisk luft
och krafter till sin trägna, oftast ytterst
enformiga och genom det myckna stilla-
sittandet ansträngande sysselsättning? Lån-
ga tider af året kan hon knappast gå ut
på promenad efter kl. 8 på aftonen.
En tjänstflicka har det ju ur hälsosyn-
punkt bättre stäldt genom sitt rörliga, om-
växlande arbete. Dessutom har hon tillfälle
att inandas frisk luft, då hon städar och
vädrar i rummen samt sedan går på tor-
ge’t eller uträttar ärenden.
Man bör äfven betänka att när en dylik
flickas toalett företer brister, en kjol be-
höfver kantas, ett par ärmar lappas, strum-
por stoppas o. s. v., så skall hon ju hjälpa
sådant själf på sin lediga tid, hon kan ej
betala för att få allt dylikt utfördt.
En herre använder däremot hela sin le-
diga tid på aftonen till att promenera och
förströ sig.
Denna lilla afvikning från mitt ämne har
jag afsiktligt gjort, för att mina läsarinnor
skola till fullo förstå, hvad en semester på
i allra bästa fall en månad, men äfven på
en mycket kortare tid, utgör för en flicka
i dylik ställning.
Tänk blott hvad det är värdt för henne,
att slippa stiga upp på bestämdt klockslag,
att komma och gå, när hon själf vill, med
få ord sagdt, att få äga och rå sig själf,
om ock blott en helt kort tid.
Har hon dessutom tillfälle att under sin
fritid komma hort från staden, ut till lan-
det, till sol och ljus, skog och sjö, så har
hon samlat ett kapital af kraft och hälsa
till vinterns arbete, hvilket kommer såväl
henne själf som kanske i lika hög grad
hennes principal till godo.
Arbetsgifvarne invända kanske här, att
de unga damerna nog ej vilja försaka sin
lön under denna fritid, och att de ju ej
kunna gifva dem lön, då de ej utföra nå-
got arbete, men i så fall ber jag att få
framställa ett par frågor.
Om under vintern, då brådskan är som
störst, arbetet måste fortgå långt öfver den
fastställda tiden, bruka edra fröknar göra
invändningar eller stanna de ej troget på sin
post till sent inpå kvällen? Och brukar ni
då gifva dem särskild ersättning härför?
Jag betviflar att svaret på dessa frågor
skall utfalla annat än till biträdenas för-
mån och ber i så fall, att det nu måtte
räknas dem till godo.
Dessutom behöfver nog ej uågon brist i
arbetet uppstå, ty säkerligen åtager sig nå-
gon kamrat den ledigas arbete mot det att
hon i utbyte sedan öfvertager hennes.
Och så till sist ännu en uppmaning! Om
ni beslutar er för att bevilja edra biträden
en tids ledighet, så underrätta i tid om
när densamma är att påräkna. Skola de be-
gifva sig ut någonstädes, hinna de då ordna
och styra för sig och behöfva ej använda
några af de dyrbara fridagarna härtill. Och
dessutom är ju också förglädjen störst.
När jag sänder dessa rader till Idun, vet
jag väl att de måhända ej alltid komma
inför herrar principalers och affärsmäns ögon,
men jag vet bestämdt, att deras fruar och
döttrar läsa i allmänhet den, och det är
därför till dessa jag vädjar.
I som städse åtnjuten den frihet, som
nu edra mäns kvinnliga biträden så lifligt
åstunda blott för en kort tid, fören I deras
talan och varen vissa, att den lilla hleka,
trötta kontorsfröken i sitt hjärta skall tacka
eder.
M-I.
FRAM IDUNS
Sångarfärd.
Hvita mössor och vårligt löje,
ljusa tankar och soligt nöje,
hopp och längtan i själ och håg —
så går sångarnes glada tåg!
Svenska visor där bo i sinnet,
gömmas troget och varmt i minnet,
för att från leende Fyris-strand
hälsa »das grosse Vaterland».
För att bära från nordens slätter
fläkt af drömmande, svala nätter,
glimt af rosende morgonglans,
doft af skimrande blåklintskrans.
Sus från blommande hägg och lindar,
sakta hviskning från blida vindar,
klang och glädje i sommarsken —
till det härliga land vid Rhen.
Vackra visor så glade bygga
öfver Östersjövåg en brygga.
Hjärtan leende vinna de
för vår furvuxna mark — vid Spree.
Ljusa, vårliga sångarleder,
svenska kvinnor då hälsa Eder!
Sist — välkomne till hemmets värld
efter däjelig sångarfärd!
En suensk kvinna.
Kriget.
Väl är det långt dit bort til! prärielandet,
och det är långt till Spaniens varma dalar,
men dock ej längre än att brödrabandet,
som håller mänskligheten samman, talar —
till hvarje maka, mor och syster säger,
att fjärran, fjärran klappar samma hjärta,
som det hon själf för sina gudar äger,
i namnlös ångest och i namnlös smärta.
Det är ej längre, än att sol, som skickar
sin afskedshälsning öfver våra näjder,
om några timmar lika vänligt blickar
på krigets bittra, blodigt vilda fäjder,
på barn och kvinnor, som i ångest ropa,
på män, som kvalfullt sina händer vrida,
när eld och haf slå dånande tillhopa
kring sönderskjutet fartygs brustna sida. —
När skall den dag för jordens släkten randas,
då ingen Abel fruktar Kainssvärdet,
då alla folk och stånd och klasser blandas
och mer än makt och guld blir mänskovärdet ?
Nog är det långt från kalla prärielandet
till Spaniens sköna, solbelysta dalar,
men väl ej längre, än att brödrabandet
en gång till båda fridens stämma talar.
Och visst blir skön den skörd, som då skall
mogna
utur så många oförskylda tårar,
så många hjärtan, in i döden trogna,
så många unga, skonlöst brutna vårar!
Grid.
Om blott–––-
Om blott jag hade mig en liten man,
men se, han idealisk måste vara,
ung, eldig, skön — den typ jag skildrad fann
bland Iduns svar af — »Svärmande Spastara».
Och om han hade sig en liten lön,
en femtonhundra, mer är ej nödvändigt,
vi skulle reda oss därmed behändigt,
tack vare kloka Iduns-fruars rön.
Vi skulle ha ett hem, ett dufslag blott,
som efter egen ritning skall möbleras
och alla rummen bakvändt tapetseras
för »väggens ton», som det i Idun stått.
Vi skulle ha ett litet barn också, —
ack, ack, den ungen, — jag har läst om blöjor
och ris och kärlek, socker, ylletröjor, —
den skulle allt rätt appliceradt få!
Ej dyrt blir hushållet, jag köper ben,
dem kokar jag som andra fyra timmar
och skummar musten, som på ytan simmar,
och lagar kraftsoppor i banor sen.
Till tretti kronor går min toalett.
För fem jag köper mig en präktig klädning,
och genom flitig stufning, lappning, vändning
den åratal behålles lika nätt.
När allt är sörjdt för kläder, mat och dryck,
en liten slant till äfventyrs blir öfver, .
den går till böcker och hvad man behöfver
att tillfredsställa en och annan nyck.
Men det är sant, — en post till gåfvor går —
ej stor — till jul min man får trådrullskäppen,
ty när den föll vår redaktör på läppen,
han säkert också glädje af den får.
Men får jag lust att något växla om
(helst om det kronisk ebb i kassan blifvit),
då — men mitt tack till Ave först, som skrifvit
den skiss, som mig på denna tanke kom, —
då möts min man, när från sitt arbetsslit
till julens fest han in i hemmet träder
utaf den gåfvan, som mig särskildt gläder
att ge — två emmor tagna på kredit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
