Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 17 juni 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3898 IDUN 191
Men när värt hem står färdigt i hvar vrå,
då glädens, glädens Iduns-fruar alla,
I, hvilka vi med fog väl kunna kalla
vår lyckas faddrar, bjuds på middag då —
Om blott jag törs — ty se, jag är så blyg,
jag riktigt skäms att i den långa raden
af kända stumpor blå från Idunsbladen
jag trängt mig in, — och drar mig bort i smyg!
— i
URNOTISBOKEV
Drottningen, som den 14 dennes lämnade Hon-
nef, anlände från Helsingborg till Stockholm tors-
dagen den 16 kl. 9,55 f. m. efter omkring två
månaders bortavaro. Som förut är nämndt ut-
flyttar drottningen för en tid till Rosendal före
sin afresa till Skinnarböl, hvilken äger rum i
medlet af juli månad.
Drottningen mottog i förra veckan besök af
drottningen af Rumänien och aflade på hemre-
ran ett kort besök hos den danska kungliga fa-
miljen å Bernstorff.
» Talis Qualis» maka. Åttio år fyllde den
12 dennes skalden C. W. Strandbergs efterläm-
nade maka, fru Aitrore Strandberg, bosatt i huf-
vudstaden.
En af Stockholms äldsta invänarinnor,
fröken Anna Helena Benzelstjerna, dotter till fram-
lidne bankokommissarien Eric Benzelstjerna och
hans likaledes framlidna maka Anna Elisabeth
Ekblom afled härstädos den 11 dennes. Den
aflidna var född den 15 juni 1800 och- var intill
kort före sin död i full besittning af sina själs-
förmögenheter.
Damer på brottarbanan. Från Malmö
telegraferas den 12 juni: Veterligen den första
brottningskampen mellan kvinnor har i dag för-
siggått här, hvarvid holländskan van der Geele
i tredje omgången nedlade motståndarinnan frö-
ken Anna Mårtensson från Malmö. Brottnings-
kampen varade en kvart.
Inga kraf.
Berättelse für Idun af Agathe Lind.
Kap. I.
jet väckte .stort uppseende i staden, när för-
,yJ lofningen eklaterades mellan doktor Ver-
hoff och Karin Jungman. En förlofning
var alltid en märklig händelse i det lilla sam-
. hället, och denna gång blef man verkligt öf-
verraskad. Att doktor Verhoff för några dagar
sedan hade kommit på besök till doktorinnan
.Tungman, fäste ingen sig vid; han var ju som
barn i huset där. Alla visste hvilket stöd han
hade varit för doktorinnan, sedan hennes man
dog, och Karin hade han ju så godt som upp-
fostrat. Hon var ej mer än fjorton år, när fa-
dern sjuknade och doktor Verhoff kom till dem
som vikarie. I tre år hade han varit hos Jung-
mans, men fick sedan någon befattning nere i
Skåne, och ingen anade att han gick där och
tänkte på Karin. Hon var ju bara nitton år, så
barnslig och outvecklad. Och stadens fruar ska-
kade på hufvudet och sågo bekymrade ut, men
när de nyförlofvade sedan kommo på visit, voro
de idel välvilja och lyckönskningar.
»Hvad alla människor äro glada,» sade Karin
till sin fästman, då de gingo ned för trappan
från en visit.
»Det fattades bara att de skulle gråta och be-
klaga oss,» sade doktorn. »Kom nu, så gå vi
utåt landet!»
»Men Fredrik, vi få inte glömma tant Hilda.»
»Åh — det får bli en annan gång, nu står jag
inte ut med mera, utan vill ha mig en ordentlig
promenad.»
Karin visste att tant Hilda hade suttit och
väntat på dem ett par dagar, men hon vågade
icke ^göra någon invändning. De gingo raskt
framåt, och voro snart ute på landsvägen. Det
var en klar oktoberdag, med hög, ren luft, och
vackert var det när solstrålarne lekte mellan
granarna, som stodo så tätt inne i skogen, eller
lyste på löfträdens skimrande, gulröda blad.
»Fredrik, du,» utbrast Karin, »att vi två nu
ga här som förlofvade! Är det icke underligt?»
»Har du aldrig tänkt på den möjligheten för-
ut?»o frågade han småleende.
ȁh, hur skulle jag ha kunnat det! Vet du,
när du skref till mamma häromdagen och sade
att du ville hälsa- på oss, blef jag nästan litet
rädd och undrade, hvad du nu skulle ha för
anmärkningar på mig. Vi ha ju inte träffats,
sedan jag kom hem från hushållsskolan, och jag
var då alldeles säker på att du skulle ha mina
bref med dig korrigerade, liksom förra gången.»
Hon såg skälmaktig ut, men han svarade all-
varsamt:
»Nej, det behöfver jag icke numera. Du glöm-
mer visserligen ofta att passiva participet fordrar
dt, men det får du öfva dig med.»
»Ja, när vi bli gifta, kan jag ju få börja med
att skrifva krior igen,» sade hon skrattande.
Han stannade, böjde sig ned och kysste henne.
»Du lilla barn!» hviskade han vekt.
De gingo tysta en stund ; så började Karin igen:
»Åh, hvad mamma är glad, Fredrik! Du skulle
ha sett henne i tisdags, då hon kom in till mig,
tog mig i famnen och grät. Hvad är det, mamma?
frågade jag alldeles förskräckt. Ack, barn, barn,
en sådan lycka, sade hon och grät ändå häftigare.
Ser du, snyftade hon slutligen, Fredrik har —
Fredrik talade med mig, — Fredrik vill att du
skall komma ut till honom i salongen.»
Doktorn smålog. »Anade du ingenting, när du
då gick in till mig?»
»Hur skulle jag kunna tänka något sådant! Att
du ville ha mig! Ja, jag har inte förstått ännu,
att jag är din fästmö.»
»Om ett år hoppas jag du skall vara min hu-
stru. Mina inkomster äro nog sådana, att vi skulle
kunna gifta oss genast, men du behöfver litet
beredelsetid.»
»Fredrik,» sade Karin bedjande och smög sig
tätt intill honom, »jag får väl taga mamma med
mig, annars blir hon ju så ensam.»
Doktorn såg missbelåten ut. »Vi få väl tala
om den saken då! Nu måste vi vända, klockan
är mycket.» Han gick tyst en stund. »Karin,»
började han, »jag har icke sagt något till dig
oin min plan att taga dig med till Stockholm på
nyåret. Vi’ skulle då bo hos mina föräldrar,
medan jag går igenom en kurs vid ett af sjuk-
husen.»
Karin stannade och drog djupt efter andan.
»Får jag fara till Stockholm! O, så roligt! Men,»
tonen blef dämpad, »är inte din mamma vådligt
sträng? Hvad skall hon tycka om mig?»
»Begagna icke ordet vådligt, barn, ty det skulle
hon icke tycka om. Nej, hon är icke sträng,
och för resten, du är min fästmö, och jag vill se
hvem som vågar säga något åt dig. Så har jag
två systrar, som du vet, jämnåriga med dig, och
de få ta hand om dig, när jag ej har tid.»
»Ja,_ nog skulle det vara härligt att få resa,
bara jag inte gör orätt uti att lämna mamma
igen.»
»Mamma, alltid mamma!» sade doktorn häftigt.
»Nu är du min, kom ihåg det.»
Karin teg, och de gingo raskt framåt genom
tullen in på Storgatan.
»Se där möta vi tant!» sade doktorn.
En liten, medelålders dam, med hastig, nervös
gång, kom emot dem, så stannade hon och vän-
tade, med hufvudet litet på sned och ett förtjust
småjeende på läpparne.
»Åh, hvad ni redan gå bra tillsammans!» ut-
brast hon. »Men hvar ha ni varit? Jag har suttit
ett par timmar hos tant Hilda och väntat på er.»
»Det roade oss att promenera,» svarade doktorn
lugnt.
De veko af på den gata, där fru Jungman
bodde.
»Mamma,» sade Karin. »Fredrik skall resa i
öfvermorgon.»
»Redan!»
»Ja, men på nyåret kommer jag igen och ta-
ger Karin med mig till Stockholm.»
».ah, så roligt för dig, barn! Då få vi börja
tänka på din toilette.»
»Rusta nu icke ut henne till en nordpolsexpe-
dition, bästa tant! Har hon bara ett par snygga
klädningar, så få vi skaffa i Stockholm, om det
behöfs något mera.»
»Ja, det är nog det bästa,» sade doktorinnan
undergifvet. »Meri hvad klockan är mycket! Nu
har maten stått och torkat!»
Väggohyra, Mal och Bakterier
Hon såg helt bekymrad ut, öppnade tambur-
dörren med nervös ifver, och försvann genast i
köket. Doktorn hjelpte Karin af med kappan,
så tog han henne i famnen, och kysste henne.
Kap. II.
Det var en kall dag i midten af januari, som
doktor Verhoff och hans fästmö reste upp till
Stockholm. De sutto midt emot hvarandra vid
fönstret i kupéen, och konversationen, som i bör-
jan varit ganska liflig, afstannade så småningom.
Doktorn tog fram en bok, som han tycktes läsa
med stort intresse, och Karin roade sig med att
betrakta det förbiilande, hvita landskapet.
»Fredrik,» frågade hon plötsligt, »hur dags äro
vi framme?»
»4.40,» svarade doktorn, utan att se upp från
sin bok.
»Och hvad är klockan nu?»
Han såg missnöjd ut öfver att åter blifva störd
och sade helt kort, efter en hastig blick på sitt
ur: »Fem minuter öfver tre.»
Icke mer, suckade Karin tyst, hvad denna resa
var lång! Och hennes ängslan, som ökades för
hvar minut ! Om hon ändå tordes tala med Fre-
drik, säga hur rädd hon var och bedja honom
hjälpa sig! Nej, nej, han skulle bara bli ond,
han förstod henne icke alls. Men hon kände så
säkert på sig, att hon ej var välkommen i sin
nya släkt. Hon visste att fru Verhoff nästan
dyrkade sin son, den äldste af alla barnen och
den ende sonen hon fått behålla af de tre hon
ägt. Hvilken mor gillar sin sons val. och när
det då faller på en obetydlig, fattig flicka till!
Karin kände sig helt olycklig. Och tant Hedda
hade skrifvit så mycket till henne om den tack-
samhet, hon borde känna mot Fredrik. Kunde
någon känna sig mera tacksam än hon ? — Ögon-
locken började kännas tunga, hon kröp upp i
soffhörnet och somnade inom ett par minuter.
Det hördes en lång, gäll signal från lokomoti-
vet och Karin såg yrvaken upp. Doktorn nickade
åt henne.
»Du har sofvit godt,» sade han och reste sig
upp. »Men nu är det bäst vi göra oss i ordning,
vi äro snart framme.»
Tåget rusade in i tunlar, öfver broar, förbi
stora hus, så klart upplysta som vore det fest i
hvarje våning, men Karin kunde icke se någon-
ting. Hennes hjärta bankade vildt, och då vag-
narne gledo in på stationen, var hon formligen
sjuk af rädsla. Fredrik fällde ned kupéfönstret
och spejade ut på perrongen.
»Se där äro de, sade han belåten, »hela famil-
jen är nere. Kom nu barn!»
»Välkommen, Fredrik!» sade fru Verhoff och
omfamnade honom med en ömhet, som var säll-
synt att se hos den annars mera stela damen.
»Och där ha vi lilla fästmön! Välkommen, kära
barn ! » Karin fick en lång, granskande blick och
en hastig omfamning.
Att Fredrik var lik sin mor, både till utseende
och sätt, det märkte Karin genast. Det var
samma mun med de tunna läpparne och det be-
stämda draget, samma genomträngande blå ögon.
De båda flickorna sågo trefliga ut och voro väl
klädda, de voro »chic» från topp till tå, tänkte
Karin. Men den hon tyckte bäst om var kansli-
rådet, han såg så snäll och godmodig ut och
klappade henne så vänligt på kinden, när han
sade: »Välkommen till oss, min flicka lilla!»
»Ja, Fredrik,» sade fru Verhoff, »när de gingo
hemåt, »få nu se, hur du kommer att trifvas.
Du får bo i pappas rum och Karin i Evas, så
tränga båda flickorna ihop sig i Bojans lilla hytt.»
»Åb, nog blir det bra för oss, bara icke ni
själfva få för otrefligt.»
»Du har ju aldrig varit i Stockholm förr? Det
var väl roligt att få komma hit?» frågade flickorna,
och Karin svarade ett blygt: »ja,» men hon käm-
pade med tårarne och kände sig helt beklämd
till sinnes. —
»Nå — hvad skola vi nu roa liten Karin med?»
frågade kanslirådet följande morgon vid frukost-
bordet.
»Jo, de första dagarne få hon och Fredrik roa
sig med att gå på visiter,» sade fruVerhoff med
ett visst eftertryck.
»Nej, bästa mamma, låt oss slippa det skosli-
tande, själsmördande nöjet!»
»Skall du nu bråka med det där igen, Fredrik!»
utbrast Ingeborg, den äldsta af flickorna litet
hetsigt. »Du blir visst aldrig som andra män-
niskor!»
»Anser du det vara höjden af fullkomlighet?»
frågade doktorn. »Alla stöpta i samma form,
precis som en ask tennsoldater.» -
utrotas af Aktiebolaget Desinfection
i rum, fartyg o. bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler
Rik8tel. 34. — Kontor: Il A.VestraTrädflårdsg. Il A.— Allm.Tel. 7494.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
