Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 24 juni 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1% IDUN 1898
den, som vi hittills icke berört, är den, som
utöfvas utom församlingens fattiginrättning.
En person, som på grund af sjukdom eller
arbetsbrist kommit på obestånd, kan af fat-
tigvården erhålla tillfälligt kontant under-
stöd, fri läkarevård, fri vistelse på lasarett
o. s. v. Föräldrar med stor barnskara kun-
na erhålla s. k. barnuppfostringshjälp, det
är ett månatligt mindre belopp, som utgår
under ett visst barns minderårighet. Att
rättvist utdela dessa slags understöd förut-
sätter ett arbete, som, åtminstone i städer-
na och i de trakter på landet, där den
fattiga befolkningen är mångtalig, öfvergår
deras krafter, som det vederbör. Det är
nämligen knappast tänkbart, att t. ex. en
kommunalnämndens ordförande — i lands-
församlingar ligger nästan all aktuell fattig-
vård i denneö händer — i hvarje särskildt
fall skulle kunna i detalj göra sig under-
rättad om den hjälpsökandes alla lefnads-
omständigheter, hvilket ju dock är ett nöd-
vändigt villkor för att kunna bedöma, huru-
vida nöden är verklig eller endast skenbar.
Följden blir, att man beviljar och nekar
understöd på mer eller mindre lösa grun-
der, hvarvid hjälpen icke alltid når den,
som mest vore i behof af densamma. Nå-
gon egentlig kontroll öfver att beviljade pen-
ningemedel till afsedt ändamål användas,
kan ock svårligen utöfvas, och dock vore
en sådan mången gång af nöden, särskildt
i fråga om utackorderade minderåriga och
åldringar, som i anförvandters hem under-
stödjas.
N
©MM
vi.
/ lär sitter jag en afton sen
/ Att krönikan för Idun rimma,
Framför mig ser jag insjön glimma,
Och ljufligt uti kvällens timma
Slår doften mot mig af syrén.
Ounås så visst jag känner nog, ■
Att här bland ängar, sjö och gärden
Totalt jag glömmer hela världen,
Och släppes tanken lös, går färden
Djupt in i dunkel furuskog.
Och ogeneradt på natur’n,
Om krönikan blir dum, jag skyller,
Min håg, niitt sinne helt den fyller;
Jag skrefve hellre små idyller,
Se’n nyss jag sluppit ut ur bur’n.
Men bäst jag låter vefven gå,
Förrn Idun tålamodet mister
Med krönikörens fel och brister.
Ou’ signe våra O. D-ister,
De äro grufligt bra ändå!
De draga gladt från stad till stad,
Från land till land med sång så fager
Om »Lunkan» blir på kuppen mager,
Han får sig trösta med sin lager,
Och likaså vår Hedenblad.
Hos Tysklands kejsare nu sist
Det nära var de lyftat taken
Med sången uti slottsgemaken,
Men kejsarn föll den bra i smaken,
Och på beröm var ingen brist.
Ja, tyske kejsarn — à propos —
Om ej man gör hvad honom lyster,
Så blir han genast sträng och dyster,
Var ond nu sist uppå sin syster,
Som brås på släkten hon också.
Om hvem af dem begått ett fel
På kungligt vis man artigt trätte,
Med tårar hon sitt örngått vätte,
Och sorgen hennes hjärta frätte,
Men han var lika styf och stel.
Dock sist han veknade, jag tror,
För öfverstar han var i knipa,
Och hon blef nämnd och sluta’ lipa.
Så det är bra, kan man begripa,
Att ha en kejsare till bror.
Om än fru Lenngren skådar ner
Att öfver små Bettinor vaka,
Hon tog nog sina råd tillbaka;
Så trång går gränsen ej att staka,
Men flyttas fram allt mer och mer.
Blott en »magister» förr vi haft
Af kvinnligt kön, nu ha vi tvänne.
Hon, som lief nyss, vi sågo henne
I Idun sist med krans kring änne,
Så ung, så frisk, så full af kraft.
Snart ögon blå och gullgult hår
Ur världen komma att försvinna,
Ty mannen helst till fru vill vinna
Uti vår tid en brunögd kvinna,
Som mörka lockar sig består.
Så är den uppgift, som jag fått!
Blondinerna ur världen draga!
Förlusten vill jag djupt beklaga.
Sen lefva de i sång och saga
Som ett poetiskt minne blott.
Så för förlofvade, förstås,
En nyhet har jag att berätta.
Nu ä’ ej ringarne så lätta,
Ty man skall dem om benen sätta,
Försedda med ett duktigt lås.
Och ena partens nyckel vill
Nog andra parten väl förvara-,
Men tacksam skulle jag då vara,
Om någon riktigt vill förklara,
Hur eklaieringen går till.
Titt ledning se’n för en och hvar,
För balens drottning och för bruden
Beskrifs den mest moderna skruden:
Af åtta hundra höns tas huden,
Hvarpå ej fjädern lämnas kvar.
Om du är lång, jag tror helt visst,
Än flere hönors hud du tarfvat.
Nåväl, sen skinnet blifvit garfvadt
Och klippt och måladt, sydt och skarfvadt,
Din klädning färdig blir till sist.
Och vore jag till slut en fé,
Du dräkten ständigt fick behålla,
Och fjädrar fram jag skulle trolla,
Att alla i den stackars fjolla
En höna kunde tydligt se.
Snorre.
–––- *––––-
Tÿstnade röster––
F^å mitt skrifbord har jag liggande ett
A litet häfte afskrifna dikter. På titel-
bladet står det : »Tystnade röster», och längst
nere i ena hörnet läsas några namn––––
Kärt håller jag det lilla häftet; det hvilar
en sådan sällsam stämning af ljus och ve-
mod öfver det. Det senare gör sig mest
gällande. Jag behöfver blott säga dig, hvilka
de namn äro, som stå skrifna på första
bladet, så vet du nog hvarför––––Fjalar,
Björck, Bäckström, Klockhoff, Fredin —
dessa sångare, som dogo i lifvets vår, dessa
unga drömmare, som, mänskligt att se,
rycktes bort i förtid, dessa diktare, som
gifvit så vackra löften, som buro inom sig
så rika möjligheter — —
Här och hvar i hvad de diktat och drömt
mötes man af ord och uttryck, som röja, att
de haft aningar om att deras lefnads saga
icke skulle bli lång. — Och kanske var det
godt för dem att den slöts just i vårtid,
slöts just när de kände som varmast.
»Bättre än att lefva dådlös
är att dö i unga är —»
så sjöng en utaf dem, han, som skänkt oss
»Vår Daniel» och så mycket annat af ovansk-
lig skönhet, men som ofta i mörka stunder
kämpade med dystra tankar, han, som —-
skådande ut mot det okända fjärran — sagt
detta vemodiga:
»Om jag hittar, vete Herren,
mellan bankarne till slut — —»
Du käre, din färd blef ej lång, du kom
snart i hamn —-
Hur vackert de drömde, desse unge! Och
deras dröm vardt till lefvande verklighet.
Dessa Fjalars ljusa, gripande ord:
»Att lysa och värma och sträfva
och, stupande, ännu en ljusflod strö —
det vore ett lif att lefva,
det vore en död att dö!»
Dessa ord, äro de icke en den sannaste
skildring af hans egen korta, skimmerfulla
lefnad. — Men man mötes ock i deras
dikter af en glödande, okuflig kärlek till
lif och glädje.
»Du, lifvets Herre, oss lyster ej dö,
vårt hjärta det vill icke brista — —»
så skrifver signaturen Fjalar på ett annat
ställe, och vi förstå väl dessa ord. Men
oron viker, det skälfvande hjärtat blir stilla,
och där hviskas undergifvet till sist ett ord
om att »lifvets löfte står ristadt i glans i
stjärnornas eldbokstäfver — —»
Ja, de drömde, desse unge — —- Ernst
Björck, han, som blifvit kallad ett sångens
söndagsbarn. Och Daniel Klockhoff, den
ljuslockige, vårglade skalden, hvars korta
saga skimrade af de ljusaste förhoppningar,
som en af hans ungdomsvänner så vackert
och sympatiskt sagt om honom. Och
Edvard Bäckström, hvars djupt kända dik-
ter så ofta satts i klingande toner — alla,
alla hafva de lefvat och dött i kärlek och
sång, i sol och glöd — genom allt hvad de
drömt går en doft af hvitaste vårblom.
Ja, nog var det kanske godt för dem, att
de fingo dö om våren. — Men tung blef
saknaden hos alla, som älskat dem, hos
alla, hvilkas hjärtan de värmt och glädt.
— Så månget nndrande: hvarför? förnams.
Hvarför fälldes just de yngsta och fagraste
träden? Hvarför fick ej våren gå öfver i
sommar? Men det kom intet svar. —- Där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
