Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 24 juni 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 197
ljöd endast ett dämpadt: »dem gudarna
älska, de dö unga — —»
Men deras minne lefver ! Rösterna ha
tystnat, strängarna ha brustit, ögonen släckts,
men:
»den, som dör i sol och sång,
han lefver, fast han dör !» —
Min vän, vi vilja flitigt lyssna till hvad
de drömt i ord och ton, dessa unge sångare,
vi vilja lyssna på det eko, som ljuder från
dessa tystnade röster!
Adi.
–––- *–––-
En midsommardröm.
Skiss för Idun af Elsa Lindberg.
Jc/os fröknarna Dahl är det bara stilla och
’ V tyst och ljufligt lugnt på allt sätt —
mjuka tofflor öfver mjuka mattor och mjuka
stolar, från hvilka aldrig man vill stiga
upp mer, när man en gång satt sig ned.
Ingen har brådtom där, och alltid äro de
så milda, hofsamma och hjärtliga mot hvar-
andra, rösterna äro låga och saktmodiga,
långsamt släpande sig fram i stillheten och
värmen.
Det är hos dem utbredt som en atmos-
fär af bekväm dåsighet, och den ena stun-
den kommer som den andra och det gör
rakt ingenting, om man inte hinner uträtta
ett smul på hela Guds långa dagen.
Det fanns tre fröknar Dahl — fröken
Lina och fröken Sina och så Dortha. —
Dortha var fröknarna Dahls brorsdotter.
Af far och mor har Dortha inga håg-
komster, så långt hon minnes tillbaka har
hon haft fastrarna omkring sig. Små och
feta och lättjefullt vänliga ha de i alla da-
gar suttit med ett broderi på knät, och då
och då ha de broderat ett styng med små
hvita, långsamma händer. Allt hvad de
broderat har blifvit samladt i det lilla för-
maket, där de prydliga möblerna stå så sym-
metriskt och där det finnes toppiga buket-
ter af stela tygblommor under glaskupor.
Fröknarna Dahl hade en liten förmögen-
het, och räntorna räckte mycket godt att
lefva på i all stillhet, och i all stillhet lef-
de de också. Så hade de dessutom ett
eget hus vid en liten bigata i den lilla
småstaden — ett litet gult hus med en
ängsligt snygg liten trädgård, där hvarje li-
ten blomma var som planterad efter mått-
stock, där ingen bragte oreda i sandgångar-
nas finkrusiga krattning och där träd och
häckar voro lågklippta och gåfvo en viss
prägel af fetma och något rundt åt det
hela. .
Dortha hade gått i småstadens flickskola,
där den gamla skolfröken med den stora
lösflätan lärde efter gammal metod ur gam-
la böcker. Hon hade haft kamrater, glada
och putslustiga som flickor i allmänhet,
men fastrarna Lina och Sina hade alltid
skickat henne till skolan i styfva, stärkta
förkläden med tillsägelse att komma hem i
samma glänsande, rena tillstånd. Dortha
hade en utprägladt plikttrogen natur, och
följden blef att hon helst gick för sig själf
i aktsamhet och stillhet. Och ännu allt
framgent efter skoltiden bibehöll hon något
af oskrynklad stärkelse, och allt eftersom
åren gingo fick hon mer och mer denna
prägel af lugn och stillhet, som var bosatt
i det lilla gula huset, med den precisa, or-
dentliga trädgården.
Nu var Dortha tjugusju år. — Det hade
just inte händt något under de tjugusju
åren, under de sista hade hon bara för hvar-
je år måst släppa ut klädningarna litet i
lifvet.
De flesta af hennes jämnåriga hade läm-
nat den lilla staden, som var sig så lik år
från år, där allt gick så långsamt och där
enformigheten satt öfverallt och dåsade. De
hade längtat ut i lifvet, Dortha var rädd
att skrynkla ned stärkelsen, kom sig icke
en gång för att önska sig ut, satt där hon
satt — kvar i ro och maklighet. Kom så
någon af dem, som varit ute i världen, hem
igen, kom kanske på besök till det lilla gula
huset, steg på i det lilla förmaket och fann
allt orubbadt — samma möbler i samma
ordentliga symmetri, samma tygblommor un-
der samma glaskupor och samma mjuka
stolar, som liksom höllo kvar en i overk-
samhet. Det hade endast kommit litet
fler broderier, och fröknarna Lina och Sina
hade fetmat litet mer, men den besökande
fann, att hon kommit i en liten värld, där
tiden stått liksom stilla. Och på allt tal
fick hon endast tunnsådda, svar, mest ja
och nej och så från fröknarna Lina och
Sina små förlägna frågor med litet nyfiken-
het uti.
Dortha smålog litet då och då, hade kanske
svårt för att riktigt följa med, fick stora,
förvånade ögon öfver allt det nya och märk-
värdiga hon hörde, klappade ibland den
främmandes hand helt lätt och litet blygt,
när hon kom åt, i innerlig hjärtans tack-
samhet öfver att bara någon kom och häl-
sade på och bröt af tystnaden och enfor-
migheten. Annars var det bara att sitta
för sig själf och brodera och brodera på
dessa evigt långa bårder till förmaksgar-
diner, som hon nu hållit på med i flere år
och som äro enformigheten själf med hvar-
annan stjärna röd och hvarannan blå. Och
under alla dessa timmar, som blifvit till
dagar, månader och år, under hvilka nålen
gjort den jämna enahanda rörelsen upp och
ned, har hon i tystnaden tänkt samma tan-
kar — och alltid samma. — De där tan-
karna hade blifvit för henne till en hel
värld, — blifvit den världen, där hon hand-
lar och verkar, medan den, som omgaf
henne, sjönk tillbaka till något intresselöst.
Dortha minnes ej sen när hon börjat
bära den världen inom sig, men när hon
någon gång undrar öfver det, förekommer
det henne, som om den alltid funnits där.
Dortha med sina stora, ljusblå ögon, som
sågo så lugnt och troskyldigt rätt framför
sig, var inte alls erotiskt anlagd, men kanske
berodde det på en viss envis tanketröghet,
som gjort, att hon ej kommit sig för att
tänka på något annat än just detta och
bara detta. — Dorthas hela värld består af
endast två — en han och en hon — och
han heter Georg och hon, ja, hon heter
Dortha.
Georg Boeson var född i den lilla staden,
hade bott midt emot det lilla gula huset
och hans mor, änka efter stadsläkaren, hade
varit god vän med fröknarna Dahl. Dok-
-torinnan och fröknarna Lina och Sina hade
brukat gå i kyrkan tillsammans om sönda-
garna, och då hade alltid den lille Georg
och Dortha i sitt stärkta förkläde följt ef-
ter hand i hand. Och hand i hand hade
de följts åt barndomen igenom och lekt
stillsamma lekar i den lilla prydliga träd-
gården, utan att rubba gångarnas finkrusiga
krattning.
Så hade Georg blifvit gymnasist och växt
upp till en lång, tafatt gosse, som rodnade
öfver hela ansiktet, bara man såg på ho-
nom. Dortha var den enda, han höll sig
till af alla stadens flickor. Hon gaf honom
aldrig stickord och skrattade ej som de
andra. Hon var bara lugn och mild och
from, det var en riktig hvila att vara i.
hennes sällskap. Så dansade de i otakt
med hvarandra på julkalaserna, och han
styrde hennes kälke, när de åkte ned för
de låga backarna. — Dortha tyckte mest
om låga backar och åkte helst långsamt.
Så blef han student, —• mycket nybakad,
ny mössa, ny käpp och helt små, nya mus-
tascher, var litet svärmisk, skref vers, hade
idealer och såg i Dorthas blonda lugn den
personifierade, ljufva kvinnligheten. Första
terminen i Upsala fick Dortha ett bref från
honom, hvilket slutade med en vers på två
rader:
»Roligt är att vara borta,
Hem dock längtar jag till Dortha.»
Det brefvet har hon läst så många gån-
ger, att hon kunde det utantill. Det låg
som märke i hennes bibel, blef under alla
åren litet gulnadt och skört i kanten, så
att hon måste vira silkespapper om det.
Georg studerade medicin i Upsala, hans
mor hade dött, en släktinge bekostade till
en del studierna, för öfrigt skaffade han sig
inkomster genom att konditionera om som-
rarna. Nu hade han ej varit hemma på
många år och Dortha hade ej fått något
bref sen det, som låg i bibeln, och som
hon besvarat med ett litet ordentligt prän-
tadt skolflicksbref, skrifvet som efter en
förskrift, genomsedt af fastrarna, där allt
annat blef’ sagdt, än hvad hon velat säga.
Under de långa åren, medan den ena
dagen följde den andra i samma enformig-
het som på bårdmönstret den röda stjärnan
den blå, hade Dortha god tid att i minsta
detalj tänka ut allt inom sin lilla värld.
— När han blifvit en riktig doktor, hvilket
för Dortha hägrade som inkarnationen af
allt lärdt, då skulle de gifta sig och de
skulle bo i det lilla gula huset hos faster
Lina och Sina. Dortha tänkte aldrig på,
att det skulle kunna ändras något i rummen.
Allt skulle vara i samma symmetri som förut,
hon var så van vid det, att hon aldrig
offrade en tanke på, att det skulle kunna
vara annorlunda.
Georg skulle bara hafva det bästa. —
Förmaket med alla broderierna, det skulle
blifva hans mottagningsrum. Hon skulle
ställa in blommor på hans skrifbord —- nya
blommor hvarje dag. Fastrarna tyckte ej
om, att blommor brötos af i den lilla träd-
gården, men när Dortha väl blef fru, då
skulle hon ändå göra det — för Georgs
skull. Det var en riktig ansträngning bara
den tanken att opponera sig mot det en gång
fastslagna »gamla vanliga». Men hon kände,
att hon gärna skulle göra mer än så, mycket,
mycket mer än så. Hon riktigt vurmade
för att göra det godt och bra åt honom
och brukade studera alla kokböcker, hon
kom öfver, och pricka för och tänka ut det,
som hon trodde, han kunde tycka om.
Hon hade tagit de här långa åren som
en riktig beredelse, men ibland, när äfven
hennes tålmodighet kunde finna leda vid
allt det eviga enahanda, behöfde hon bara
riktigt stadigt tänka på all den fröjd, som
väntade henne, när han väl kom tillbaka, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
