Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 25. 24 juni 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
199
DUN
Tamm, hvilken från drottningen öfverlämnade
en väldig blomsterkorg och dito tårta. I spetsen
för den varmhjärtade hyllningen gick styrelsen
för änkehuset, därvid ådagaläggande det person-
liga intresse, som dess ledamöter lägga i dagen
för den välskötta filantropiska stiftelsen. Vid
den högtidsmiddag, som kl. 1 serverades och vid
hvilken fru Ahlbom naturligtvis var det omhul-
dade festföremålet, var sålunda hela direktionen
samlad. Vin och tårta serverades, och då vinet
slagits i, utbragte konsul Starck å direktionens
vägnar skålen för den hundraåriga.
*
I graf af rosor sänktes här om aftonen å
Nya kyrkogården stoftet af fröken Anna Elisabet
Andersson, som tillhörde vårens studentskor från
Wallinska skolan, men hvilken endast få dagar
efter sin examen måste utbyta den hvita mössan
mot dödsbrudens svepning. Stoftet var bäddadt
i rosor och grafven redd i rosor. Det lilla lik-
tåget mottogs vid kyrkogården af en talrik och
varmt deltagande människoskara.
Hofpredikanten Wissnell förrättade jordfäst-
ningen. Den unga bortgångna hade kallats plöts-
ligt hädan, sedan hon vunnit en seger, den ung-
domen anser skönast af alla och kunde kallas
en krona, men denna krona hade fallit af; henne
hade i stället förlänats det eviga lifvets krona.
Ty »detta är evinnerligt lif att känna dig, sannan
Ctud, och den du sändt hafver, Jesus Kristus.»
Bland de talrika kransarna märktes en från
Wallinska skolan med en studentmössa i minia-
tyr, fäst i en mindre bukett å ena bandet, och
å det andra inskriften: »Herren gaf och Herren
tog, välsignadt vare Herrans namn!» »Från sör-
jande kamrater» var ock en praktfull krans sänd,
och så många af dem, som vistas i staden, följde
den aflidna till grafven med sorgflor knutet kring
sina mössor.
*
En kvinnokonferens eller exaktare uttryckt
en »konferens för det kristliga och filantropiska
kvinnoarbetet» hölls i förra veckan i Versailles
och var besökt af 300 kvinnor. Konferensen
öppnades med ett tal af ordföranden, fröken Sara
Monod, hvarpå fru W. Monod höll ett förträffligt
föredrag öfver modersplikterna och fru Abbadie
d’Arrast öfver den nyligen aflidna amerikanska
nykterhetsaposteln fröken Frances Willard. En
mängd andra föredrag och rapporter förekommo,
bl. a. om sjuksköterskornas utbildning, om un-
dervisning i åkerbruksskötsel för kvinnor, om
kvinnornas arbete i kolonierna, om förströelser,
anordnade för fattiga barn etc. Ett förslag om
anordnande af en internationell kvinnokongress
under utställningsåret 1900 väcktes af Isabelle
Bogelot och antogs med stor majoritet.
*
»Något om ättiksindustriem heter en upp-
sats af en; tysk vetenskaplig auktoritet, hvilken
som betalåd annons är införd i detta nummers
annonsbilaga. Då förhållandena i Sverige i ifrå-
gavarande fall äro jämförliga med de i Tyskland,
torde uttalandet vara af intresse för Iduns läsare,
isynnerhet för husmödrarna.
Inga kraf.
Berättelse för Idun af Agathe Lind.
Kap IV.
(Forts.)
S
ardinerna voro dragna åt sidan och solljuset
strömmade in genom det höga fönstret i
Ebbas atelier, belysande alla de skisser, ut
kast, draperier och solfjädrar, som prydde väg-
garna. Brasan hade brunnit ut, då och då fläm-
tade en blå låga öfver glöden. Ebba hade slagit
sig ned i en låg, bekväm stol framför kakelug-
nen, och Karin satt på en braskudde vid hennes
fötter.
»Åh Ebba, hvad här är trefligt! Om du visste
hur jag längtar hit, de dagar jag ej får komma, »
utbrast Karin. »Du kan väl måla porträttet rik-
tigt, riktigt långsamt!»
»Jag skall försöka!» svarade Ebba småleende.
»Är det ändå ej bra härligt att vara konstnär?»
frågade Karin och såg på Ebba med en beund-
rande blick.
»Äh—jo! Men det är ganska besvärligt ibland,
detta att vilja och icke kunna, att veta huru
det skall vara, men icke förmå frambringa det.
Ser du, jag är ingen konstnär, jag är blott en
dilettant. Men, uppriktigt sagdt, så är jag tack-
sam för att vara åtminstone det. Hvad skulle
jag annars taga mig till!»
Karin såg fundersam ut. »Vet du,» sade hon,
»jag har aldrig känt det där verksamhetsbegäret
som de flesta andra flickor ha, men det är väl
därför att jag är så ’outvecklad’, som Fredrik
säger.»
»Ja, det har han nog rätt uti, men om han
anser det vara något fel hos dig, så bör han före-
brå sig själf och ingen annan.»
Karin såg förvånad upp.
»Ja,» fortfor Ebba och nickade åt henne, »se
du på mig! Jag har nog lagt märke till dig och
Fredrik, när vi ha varit tillsammans. Han låter
ju aldrig din individualitet komma till sin rätt,
utan hvad han tycker, det skall du tycka.»
Karin rodnade och visste icke, hvad hon skulle
svara. Men Ebbas ord funno genklang inom henne,
de väckte till lif dunkla aningar, tankar som hon
ej vågat tänka. Hade hon rätt att höra pa dem ?
Voro de icke sårande för Fredrik?
»Du vet ju, att han har så godt som uppfost-
rat mig,» sade hon urskuldande. ^
»Men du är icke barn längre, Karin, kom ihåg
det! Du är kvinna nu och måste ha dina egna
åsikter. Hur tänker du dig ert äktenskap ? Skall
han då också bestämma allt för dig i minsta
detalj?»
Karin satt med sänkt hufvud och svarade ej.
»Du tycker kanske,» fortsatte Ebba efter nå-
gra minuter, »att jag är ogrannlaga, som talar
på detta sätt, men jag har tänkt så mycket på
er den sista tiden. Jag ville så gärna se Fred-
rik — se er båda lyckliga!» Hon reste sig ha-
stigt och rörde med eldgafflen i glöden. Så bör-
jade hon tala igen, men det var nagot dämpadt
i rösten: »Ser du, Fredrik och jag ha ha
alltid vari» goda vänner, och ofta har jag undrat,
hur den kvinna skulle vara, som han valde till
hustru.»
»Du tänkte ändock aldrig, att det skulle bli
en sådan liten obetydliga stackare som jag,»
sade Karin med ett småleende.
»Om vi nu skola kalla dig för en ’obetydlig
stackare’, det lämnar jag därhän, men jag er-
känner att jag ej hade tänkt mig henne sådan
som du är, och jag tror nästan jag önskar att
du hade varit annorlunda. Du är så mild, vek
och ödmjukt beundrande, och Fredrik är alltför
beundrad ändå, det har han varit sedan han
föddes. Föräldrar, syskon och vänner, alla ha
ställt honom på piedestal, och följderna visa sig
mer och mer, — ingen bryter hans vilja. Att
han är––– »
En knackning hördes på dörren och bådaflickor-
na Verhoff trädde in i ateliern.
»Goddag, snälla Ebba, vi komma väl inte och
störa?»
»Nej, för all del, vi ha slutat arbetet för länge-
sedan. Slå er nu ned!»
»Vi gingo bara upp för att hälsa på dig en
stund och så ville vi bra gärna se Kajsas porträtt.»
Ebba sköt hastigt en skärm för staffliet.
»Nej, det får ni icke, ni vet att jag aldrig
visar en tafla, förrän den är färdig. Sitter du
bra där, Boj? Nå, flickor, hvad nytt från stora
världen?
»Jo, kan ni tänka er,» sade Eva, »att Nybro-
viken är stängd i dag, det är vatten pa isen.
Hvad skall man nu taga sig till hela förmiddagen?
»Du kan ju göra litet nytta hemma för omby-
tes skull,» föreslog Ebba.
»Fy, hvad du alltid är spetsig! Vi göra nog
nytta, både Boj och jag, fastern en flicka nu för
tiden inte sitter på banker och dylika försörj-
ningsinrättningar, så skaka alla på hufvudet och
anse en som en förlorad varelse,» sade Eva
häftigt. _ , .
»Nej, vet du, det göra visst ej alla människor,
ty de flesta inse dock, att hemmet^ är kvinnans
egentliga bestämmelseort, om jag så får uttrycka
mig. Men det är ofta som unga flickor ej kunna
få tillräcklig sysselsättning i föräldrahemmet, och
då ha de ju bara två saker att välja på: arbete
borta eller dagdrifvarelif.»
»Snälla Ebba,» började Boj, »begagna ej så
starka uttryck! Hvad vill du att vi — »
»Det är väl ej heller för mycket,» afbröt Eva,
»att man får roa sig litet, medan man är ung,
tids nog komma bekymmer och ledsamheter. Äh,
det är härligt att ha roligt, riktigt känna att man
njuter!»
Hon kastade sig baklänges i stolen, båda hän-
derna under hufvudet och såg med strålande
blickar på de andra, som smålogo åt henne.
»Ja, jag tyckte alldeles som du,» sade Boj,
»den första vintern jag var ute med, ty då har
man verkligen gränslöst roligt, men nu börjar
jag visst på att bli litet blaserad.»
»Så du pratar!» sade Karin.
»Nej, ser ni flickor,» utbrast Eva, »blasé kan
jag aldrig bli! Åh, dansa, dansa! Säg Ebba, du
kommer väl på farbror Edvards bal om lördag?»
»Nej, jag har skickat återbud. Jag har slutat
upp att gå på baler, till och med släktens,
man skall inte bli inventarium. Men jag ville
gärna komma upp och se på fröknarnas kläd-
ningar.»
»Ja, mycket välkommen,» sade Boj. »Det skulle
blifva roligt att höra, hvad du tycker om dem.
Karins är skär, mycket söt, och Evas och, min
äro gröna, garnerade med glittertyll. Jag tror
att, de blifva vackra.» »
»Hur är det med edra kassor?» frågade Ebba
skämtsamt.
»Åh, tala icke om penningar! Jag är ruinerad
flera gånger om i vinter, men nu skickar jag
bara alla räkningar direkte till pappa, det är
det enklaste och billigaste sättet. Men, flickor,
klockan är snart fyra! Sätt på dig kappan, Karin,
nu få vi allt lof att gå. Adjö Ebba!»
»Adjö — adjö!»
Kap. V.
»Det blir visst aldrig kväll i dag!» utbrast Eva
och dansade otåligt pas de quatre på salongs-
golfvet.
»Lugna dig,» sade Boj, som satt och profvade
ett par nya handskar.
»Åh, hvad du ibland låter gammal och för-
ståndig, liksom du inte skulle längta lika mycket
som jag! Det är alltid vådligt roligt hos farbror
Edvards, och kusinerna äro utmärkta värdar.
Och kavaljererna sedan! Bara löjtnanter! »Hon
dansade ändå fortare.
»Fredrik,» sade Boj, »glöm nu icke bort att
bjuda upp Karin till första vals, supé och kot-
tiljong.»
Doktorn lade ned tidningen och såg på systern.
»Jag vet icke, om jag går dit alls,» sade han
lugnt.
»Men Fredrik, så ohöflig kan du icke vara mot
farbror! Och tänk på Karin sen!»
»Ja, jag vet icke heller hvad hon har där att
göra!» ‘
Karin ryckte förskräckt till och såg på sin
fästman, utan att säga ett ord. Hon hade haft
balfeber hela dagen och var matt och nervös.
Skulle hon nu icke få gå?
»Du är helt enkelt tarflig!» sade Eva med ef-
tertryck och stannade framför brodern.
»Välj dina uttryck!» svarade denne förargad.
»Nu är ju ingenting att göra åt saken, men
Karin vet att jag icke dansar, och då borde hon
inte ha gått.»
Karin började snyfta.
»Du är en despot!» sade Boj häftigt. »Hvad
skall mamma säga, om du icke kommer med?»
»Hur dags börjar supén?»
»Klockan älfva. Kom då!»
»Ja, jag är väl tvungen. Men det säger jag
ifrån, jag tjänstgör icke som vaktmästare.»
»Ja, har du hjärta att låta Karin vara utan
mat, då––– — Nu ringer det. Det är hårfrisör-
skan. Kom flickor!»
Systrarna skyndade ut, men Karin gick fram
till sin fästman.
»Är du ond på mig?» frågade hon ödmjukt.
»Nej,» svarade han, utan att se upp från tid-
ningen.
Hon stod stilla ett par ögonblick, det var sa
mycket hon velat säga, men vågade icke. Nu
var det ju i alla fall för sent att ändra sig, tant
skulle aldrig tillåta det. Så böjde hon sig ned
och kysste honom på pannan.
»Adjö, så länge!»
»Adjö, barn! Jag får väl se dig, innan du reser?»
Hon nickade jakande och gick. Fredrik var
då icke ond som väl var, tänkte hon, fast hon
icke hade handlat rätt. Men det hade aldrig
fallit henne in att stanna hemma, hon hade i
stället gladt sig så mycket åt att få komma på
en riktig bal, en bal i Stockholm. Ah, nu var
allt nöje förbi, och hon skulle velat ge hvad hon
ägde för att få stanna hemma, när hon steg in
i vagnen med fru Verhoff och flickorna.
»Har hon slagit åtta?» frågade fru Verhoff.
»Ja, för en liten stund sedan.»
»Nå, då komma vi ju lagom.»
»Ja, jag är tämligen lugn,» sade Boj, »ty jag
är uppbjuden till fem danser.»
»Och jag till tre,» sade Eva.
Karin var icke uppbjuden till någon, och hon
visste att hon skulle få sitta ensam i ett hörn
hela kvällen, men det gjorde ingenting, — allt
var henne likgiltigt.______________________ ^
Väggohyra, Mal och Bakterier
Utrotas af Aktiebolaget Désinfection
i rum, fartyg o. bostäder, allt på stället - utan bortförande af möbler_
Rikstel. 34. — Kontor: Il A. VestraTrädflårdsg. Il A.— Allm.Tel. 7494,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0203.html
