Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 1 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 I DU N 1898
ingen mer. Samma rätt ha också alla andra,
äfven de, som komma senare än du, så långt
det reglementerade utrymmet räcker, och några
syn-, ja, till och med hörbara protester, som
man verkligen kan se exempel på att den in-
trädande mötes med, är det således fullkomligt
onödigt att demonstrera med för att visa denna,
att han är ovälkommen, — sådana opinionsytt-
ringar visa ännu tydligare något om dig själf,
söm dtt gjorde bäst i att gömma.
Är dén trefliga hörnplatsen vid fönstret ledig
vid ditt inträde i kupén, eller blir den det under
resans lopp, är det din fulla rätt att intaga den,
— här som oftast i världen gäller det, att den,
som först kommer till kvarnen o. s. v. Vill du
under något uppehåll under vägen för en stund
lämna din plats, markerar du, att den är upp-
tagen, genom att därpå lägga en filt, resväska
eller annat föremål, och du är då i din fulla rätt
att vid återkomsten taga den i besittning igen.
Samma rätt gäller äfven andra, det var egentligen
detta, jag ville framhålla, samt att uraktlåtenhet
att respektera den bevisar, att man inom rese-
lifvet ännu stafvar på dess A. B. O.
Att resa ett par bekanta i sällskap är ofta
angenämt, då man därigenom har tillfälle att om
gemensamma intressen prata bort en del af ti-
den. Tillåt mig endast påminna om, att när äfven
främmande personer finnas i samma kupé, bör
man gifva akt på tungan och i synnerhet akta sig
för att nämna omtalade personer vid namn. Vi
veta kanske icke, hvem den passagerare är,
som midt emot oss eller vid vår sida icke ens
kan undgå att höra hvart ord vi säga; han kän-
nér icke heller oss, men direkt eller indirekt kan
han stå i förbindelse med de personer, hvarom
vi sorglöst prata, våra ord kunna mer eller min-
dre förvrängda hinna fram till dem, och dettä
kan gifva anledning till en mängd obehag. I
synnerhet unga flicker, men äfven en del äldre,
hafva ofvan berörda vana och skatta med för-
kärlek till den, när namnet har klang eller åt-
följes af titel. Den genomskinliga afsikten att
imponera på omgifningen genom de fina bekant-
skaperna uppnås dock beklagligen sällan där-
med; en person, som något lefvat med i världen
och som det kunde vara tacksamt att imponera
på, kan i allmänhet ganska lätt sluta sig till de-
ras sfer att umgås och samhällsställning, med
hvilka han kommer äfven i ganska flyktig berö-
ring, och det händer, att enda resultatet af för-
söket att med andras granna fjädrar lysa upp
den egna enkla skruden blir, att man väcker ett
ganska välförtjänt löje.
Men framför allt, och härmed vill jag sluta
mina korta erinringar, var försiktig och tag dig
tillvara i de samtal, till hvilka du genom samva-
ron under järnvägs- eller ångbåtsresan lockas att
inlåta dig med helt och hållet okända personer.
Icke så, att jag anser, att man ej med sådana
bör föra konversation, jo, och detta är just rätta
ordet därför, man må gärna konversera, det kan
skänka både nytta och nöje, då håller man sig
på neutral mark och kan utbyta åsikter om tusen
olika ting, men må man taga sig tillvara att föra
in samtalet på personligt område, hvarken den
enas, den andras eller, något som blott är allt
för vanligt, rörande någon, som man har ge-
mensamt bekant. Den vanliga gången af, hur ett
sådant samtal uppstår, faller sig ofta helt natur-
lig, man reser t. ex. till den stad, till hvilken
moitién i järnvägskupén återvänder, det faller
af sig själft att omtala, hvem man skall besöka
där och fråga, om familjen eller personen är be-
kant. Är det till en mindre stad man far, och
i Sverige är det väl knappt mer än Stockholm, som
ej kan räknas som sådan, är den det vanligen,
och som naturlig följd blir den föremål för det
samtal, som följer, och mer eller mindre oförbe-
hållsamt yttra vi oss om vår väns eller bekanta
familjs förtjänster, fel eller förhållanden, utan att
vi hafva en aning om, hur pass väl grundad an-
ledning vår åhörare har att kalla sig vår väns
vän eller bekanta, eller hvad bruk han kan göra
af, eller i hvilket skick de kunna uppstå igen,
våra onödiga förtroenden.
Härmed har jag, kanske något ensidigt, berört
vådorna af att under det umgänge, hvari rese-
nären kommer till främmande personer, ej taga
nödig hänsyn därtill i sitt sätt och uppförande,
men då jag vändt mig till kvinnliga resenärer, har
jag särskildt haft i sikte att påminna om, hvad
de, af ålder erkändt hafva lättare än männen
att glömma, det är, att tungan är en klen lem,
som kommer mycken förargelse åstad. — Den
kan dock, rätt brukad, sprida mycken glädje.
Spar den ej, när ett vänligt och höfligt svar och
tilltal äro på sin plats, spar den ej, hvarken bland
vänner eller främlingar, och du vinner åt dig ett
godt rykte, och i det speciella fall, hvarom vi nu
talat, som en god och angenäm resenär.
Ii.
–––- *––––
j3orlskymda stjärnor.
Skizz för Idun af Fru Sissi.
ag var sjutton år. Lifvet hade öppnat
för mig första sidan i sin vackra, fre-
stande bilderbok. Lärarinneexamen var det
mål jag närmast arbetade att nå, och under
fristunderna fick jag göra en liten titt-in
i bal- och konsertsalongen. Omhuldad af
goda föräldrar, äldsta syster i ett lyckligt
hem, ansåg jag mig hafva ingen att af-
undas.
Det var i oktober. Gatlyktorna voro
tända, ty månskenet var så svagt, att man
ej vid dess sken kunde afvärja vattenpus-
sarna, som marken ännu ej sugit upp efter
regnet. Hemska, trasiga moln jagade pil-
snabt hvarann förbi månen på fästet, lik-
som vore de rädda att länge utsättas för
ljuset.
Matematiklektionen var slutad och jag
återvände från skolan, där jag med en kam-
rat tog privattimmar för den unge, ansedde
doktor Kvist. Medan vi rengjorde svarta taf-
lan, hade han så långsamt knäppt sina hand-
skar i tamburen, att vi hnnno blifva klädda
också, och sedan följdes vi åt. Vi hade
gjort det mången afton förr, och att vi
flickor skyndade oss att blifva färdiga lika
mycket, som vår lärare fördröjde sig, är
helt säkert.
Ingendera af oss flickor fäste oss strax
vid den mulna himlen, men doktor Kvist
var astronom och beklagade sig öfver de
bortskymda stjärnorna, hans vänner. Han
brukade annars under promenaderna göra
oss bekanta med någon stjärngrupp, och
med intresse, kanske lika mycket för läraren
som för ämnet, följde vi alltid hans för-
klaringar. I kväll rörde sig vårt samtal
kring närmare liggande ting. Vi passerade
vår unge doktors port, men utan att låtsa
om den fortsatte han färden med oss och
vek af med mig vid det gathörn, där min
väg skilde sig ifrån min kamrats.
Väl, att ingen elektrisk lampa stod i
hörnet, ty jag rodnade af öfverraskning och
måhända af fröjd. Hvarför följde han med
mig? Hvarför gick han ej med den vackra
Karin, som var så beundrad af alla?
»För att få en ersättning för de skymda
stjärnorna, vill jag i afton följa fröken hem.»
Plums, där trampade jag midt i en vatten-
puss, hjärtat bultade och banden grep hårdt
om algebran. Som i en dröm kom jag hem,
och hela kvällen var jag glad och uppsluppen
i syskonkretsen.
Arbetet för morgondagen gick trögt, ty
hans vackra ord ljödo ständigt i mina öron.
Hvarför hade han sagt så? Hvarför såg
han på mig så gladt, då vi skildes och han
sade: »Den 27 november är det stjärnfall,
fröken Hilde, och då skola vi gå ut för att
tillsammans önska oss något. Hvarje vid
ett stjärnfall uttalad önskan går ju enligt
gammal sägen i uppfyllelse, inte sant? Åt-
minstone vill jag så gärna tro, att mina
tindrande vänner där bortom molnen skola
bringa mig lycka. Dröm i natt, om hvad
ni vill önska eder!»
En strålande blick och ett kanske för
varmt, för oöfverlagdt handslag fick han som
afsked.
Då mamma på kvällen släckt lampan i
vår jungfrubur och önskat oss god natt,
låg jag ännu länge vaken och tänkte. Det
blef tråkigt att ligga med den ogenomskin-
liga rullgardinen neddragen för fönstret. Sak-
ta steg jag ur sängen och rullade upp gar-
dinen. Himlen hade klarnat och på djup-
blå grund strålade oräkneliga glimmande stjär-
nor. Större, vackrare än de andra, glänste
emot mig Venus, aftonstjärnan, min unga
doktors älsklingsstjärna. Dess blåhvita strå-
lar silade in genom mitt fönster. De bragte
visst en önskan om god natt från honom,
som nu helt bemäktigat sig mina tankar.
»Dröm i natt, om hvad ni skall önska
eder, fröken Hilde!»
Ja, det ville jag göra, och hastigt undan-
stökande min aftonbön, gled jag med glada
tankar in i drömmarnas värld.
Klockan 3 väcktes jag af väckarurets
omilda, klirrande ljud. Upptagen af andra
tankar, hade jag ställt visaren på orätt tim-
me. Hastigt vred jag om skrufven i uret
och så kom tanken: hvad hade jag drömt?
Minnet däraf vaknade först oredigt, men
småningom tydligare. Jag hade sett mig
som en gammal mamsell, lärarinna bland
ostyriga flickor, med kortklippt bår och glas-
ögon med bågar för näsan. En känsla af
ensamhet och missnöje hade bemäktigat sig
mig, och jag kände en obetvinglig längtan
efter något bättre, något, som jag ej kunde
nå. Jag hade hoppats att få drömma om
stjärnor, om honom, om glada, djärfva önsk-
ningar, som blifvit uppfyllda. I stället hade
jag drömt om, att jag nått det mål jag
med min examen åsyftat, och som hittills
tilltalat mig ofantligt.
Du lättrörda lilla flickhjärta! Det var
ett annat mål, som nu hägrade som fram-
tidsperspektiv! Det var ju allt endast fan-
tasier, som den unge doktorns oförsiktiga
ord väckt till lif, — dumma, barnsliga tan-
kar, som jag måste sofva bort, och utan
att drömma sof jag lungt till morgonen.
Härefter lockade mig matematiklektio-
nerna mest af alla, och promenaderna efter
dem blefvo allt längre. Doktor Kvist gjorde
visit i mitt hem och blef snart en daglig
gäst där. Man brydde mig alltid för honom,
men tvärtemot min förmodan varnade för-
äldrarna mig ofta för att fästa mig vid
honom. »Läs du blott flitigt, Hilde, och
var glad öfver att du fått en skicklig lärare,
men låt honom icke blifva för dig något
mer, ännu åtminstone, då du är så ung.»
Allt oftare hörde jag mamma sucka, allt
senare såg jag pappa sitta uppe vid sitt
arbetsbord, och håret vid hans tinningar
grånade märkbart.
Jag grubblade mycket öfver allt detta,
och föräldrarnas stora nedslagenhet grum-
lade litet den glädje, med hvilken jag emot-
såg 27:de novembers annalkande. Allt oftare
inbillade jag mig, att himlen då skulle vara
mulen och doktor Kvists vissa tro på, att
den dagen skulle bringa lycka, ville ej mer
smitta mig. Ett kände jag med visshet,
nämligen att denna dag skulle bära med
sig något ovanligt, så mycket hade våra
tankar lekt vid den. Men hvad, det visste
vi ej ; det visste väl ej ens stjärnorna, vid
hvilka vi vidskepligt fäst ett hopp.
Min innerligaste önskan var att få blifva
hans, som lärt mig älska dessa blinkande
stjärnor, och jag visste att hans önskan
mötte min. Kanske skulle det afgörande
ordet falla på märkedagen, ty så mycket
tyckte jag var visst, att det ej mer kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
