Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 26. 1 juli 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 205
uteblifva. »Ett ord för mycket är ibland
för lifvets lugn ett ord för litet. »
Allt tyngre blefvo föräldrarnas sinnesstäm-
ning, och allt hemskare blefvo mina aningar
om en annalkande olycka. En tid hade jag
trott, att jag varit orsaken till deras sorg,
då de märkt att deras inflytande ej kunde
motarbeta min böjelse, men småningom
leddes mina tankar till andra möjliga or-
saker.
Genom uppsnappade ord och häntydningar
visste jag, att min far misslyckats i sina
spekulationer i byggnadsföretag, att han
drabbats af stora förluster, hvilka gjorde
honom bekymmer.
En vecka före stjärnfallsdagen satt jag
utan föräldrarnas vetskap i min fars yttre
rum, och dörren till arbetsrummet, där för-
äldrarna samtalade, stod öppen. »Den 26
november,» hörde jag pappa säga, »är mån-
dag och då har rätten ett sammanträde.
Om vi hinna få allt i ordning, har jag
då tänkt inlämna min cessionsansökan, ty
vi kunna ej mer hålla oss uppe efter dessa
förluster. Tisdagen den 27:de ingår notis
därom i tidningarna, och då veta både vän-
ner och ovänner om vår olycka. »
Hvad mamma svarade, vet jag ej. Med
ett skri, som ofrivilligt bröt fram, rusade
jag bort och in igen i mitt eget rum. Jag
hörde mamma skynda efter mig, hörde henne
upprörd vilja blifva insläppt, men jag öpp-
nade ej rigeln för dörren. Jag var som
ifrån mina sinnen. Blodet sjöd i mina ådror
som aldrig förr, det brände vid tinningarna
och gjorde ondt i hjärtat. Detta skulle så-
ledes hända! Det var detta, som stjärnorna
skänkte mig som uppfyllelse af mina önsk-
ningar! Han skulle naturligtvis ej vilja kom-
ma i beröring med mig efter detta, han
skulle kanske, ej mer vilja minnas, att han
känt mig!
Ack, hvarför skulle detta hända just på
denna dag? Hvarför hade jag ej lydt för-
äldrarnas råd och undvikit elden? Nu för-
stod jag deras farhågor. De hade velat
spara mig sorgen att bli öfvergifven efter
min faders ruin.
Nog talade hjärtat också till hans förmån.
Yar han verkligen så ädel jag föreställt
mig, kunde ju allt detta ej inverka på vårt
förhållande. Blickarna, de förtäckta orden,
de halft uttalade önskningarna vis à vis
27:de november — de hade dock ej kunnat
ljuga! Kanske komme han dock stjärn-
fallsdagen, om himlen vore klar. — Men
så kommo tviflen igen, och mellan tvifvel
och hopp lefde jag de tunga, dystra dagarna,
de tyngsta i mitt lif.
Så kom då den 27:de november, så grydde
den efterlängtade dagen, den dagen, som
varit omspunnen af hoppets ljusaste trådar.
Men den grydde mulen, himlen grät under
störtregn. Grät den kanske öfver min olycka?
Hade väl stjärnorna af barmhärtighet dragit
sig undan för att göra missräkningen lättare
för mig?
Doktor Kvist kom ej den dagen — kom
sedan aldrig mer. Och ändå vidlådde ingen
vanära min fars namn. Allt hade han är-
ligt afstått, och det lilla af fordringarna,
som ej blef betäckt, betalade en släkting,
som småningom kunde få sitt igen. Min
unge doktor skref helt kort och vänligt, att
han oförmodadt erhållit ett stipendium för
en 6 månaders utrikesresa, och under denna
tid sökte och vann han transport till huf-
vudstaden.
I bortskymda stjärnor! Vid edert tind-
rande sken föddes kärleken i sjuttonårigt
hjärta! Kort blef den fröjd I skänkten!
Med eder skymdes ock mina vackraste luft-
slott 1
■* *
*
Jag är gammal nu, och håret har lånat
en silfverglans af stjärnorna däruppe på
fästet.
Efter afslutade studier, utan att jag hann
blifva en gammal mamsell med grå lockar och
och glasögon med bågar på näsan, blef jag gift
och är nu en lycklig moder åt flere fullvuxna
barn. Sagan om de skymda stjärnorna har
jag förtäljt dem, och min äldste son studerar
som vetenskapsman deras banor. Skämt-
samt har han nyss omtalat, huru han un-
der det senaste, rikliga stjärnfallet räknat
ända till 600 stjärnfall på 5 minuter, då
han på professor Kvists enskilda Observa-
torium biträdt honom vid observationerna.
Och ingen enda önskan hade han ens tänkt
på att uttala!
»Lyckliga nutidsungdom, » hade professor
Kvist efteråt sagt honom, »som ej hyser nå-
gon vidskeplig tro på ödets ingripande i edert
lif! Tunga, regndigra skyar hafva en gång,
den 27 november, för alltid skymt min lyckas
stjärna!»
–––––––––-$—–––––-
Ör skuggornas Yärld.
Några minnesblad för Idun
af Vilhelm Bäckman.
VI.
Atelier-studier.
O
m vi förflytta oss till en målare-atelier
i Stockholm vid början af 1850-talet, så
finna vi där en söndagsförmiddag samlade
några unga män med konstnärliga och litte-
rära intressen, inbegripna i lifligt samtal.
Ateliern är belägen 1 tr. upp i ett hus vid
— jag tror trafikleden i våra dagar heter
Kungsträdgårdsgatan. Denna gata hade ett
visst aristokratiskt anseende, ty vid den-
samma hade åtskilligt högförnämt folk sla-
git sig ner. Bland andra kunde man ofta
få se den blinde mecenaten excellensen
Gustaf Trolle Bondes resliga gestalt med
det hvita hufvudet, ledsagad af en kam-
martjänare, ställa sina steg uppifrån gatan
ner till västra alléen i »torget».
I atelieren, som utgjordes af ett tämli-
gen stort och högt rum, bodde eller, hvad
jag med visshet vet, målade Marcus Larson
och Nils Andersson.
Väggarna i det stora rummet voro nästan
helt och hållet upptagna af fullbordade och
ofullbordade oljefärgstaflor med och utan
ramar, eskisser, studier, modeller och kuri-
osa. Larsons väldiga dukar intogo största
väggytorna och imponerade genom sina
sökta effekter. Anderssons fint utarbeta-
de genre- och landskapsstycken voro jäm-
förelsevis små. Larsons grundteckningar
i kol voro ofta utslungade med rå jätte-
kraft; med en klatsch af sin pensel kunde
han smeta på duken en tjock hvit färg-
kluns, som på afstånd gjorde illusorisk
verkan, hans kolorit var flammande. An-
derssons pensel hade farit sakta och väl
fram, hans färger voro dämpade, skuggor
och dagrar bildade icke så skarpa motsat-
satser, att ögat led däraf. När Larson kom
åskådaren att rysa vid sin Brinnande ångbåt
(i flere reproduktioner), sitt Skeppsbrott i Bo-
husländska skärgården, sitt Landskap med vat-
tenfall i vilda katarakter, eller att smått
draga på munnen vid en marinmålning med
stormig himmel, upprördt haf, sken från
ett fyrtorn midt i bränningar, månsken
mellan skyar och eldstrimmor från en på
en molnfri fläck högt öfver horisonten fram-
ilande komet, kunde blicken i stillhet hvila
vid Anderssons Kärrmosse i Östergötland med
vallhjon, Fågelfängaren på Norrbro, Oxdrift
från Småland m. fl. •— Larson var ingen
figurmålare, utan, när det behöfdes manskap
i hans båtar eller folk i hans landskap, an-
litade han Kilian Zolls medverkan — An-
dersson redde sig själf.
Möblemanget i ateliern var enkelt. Af
stolar funnos just så många, som vi för till-
fället behöfde. Två stafflin togo icke litet
utrymme. Vid det ena satt Larson i skjort:
ärmarna med en i blindram spänd större
spacklad oljeduk framför sig, med palett
och pensel i hand. Inom de två timmar,
vi tillbragte i ateliern, målade han hvisslan-
de eller smågnolande hela luftpartiet till en
marin. »Just här,» utbrast han glädtigt,
då arbetet fortskridit ett godt stycke, i det
han med penselskaftet pekade på en punkt
af duken, »just här skall sammanstötningen
ske. Det ena fartyget, en örlogsfregatt,
ränner midskepps in på en kofferdibark,
som naturligtvis kommer att gå till botten.
Man får se förtviflade räddningsförsök, ma-
ster och tackling, som gå öfverbord, drunk-
nande; det skall bli ett kolorum, hvartill
man aldrig skådat maken, eller hvad tror
ni?» — Vi trodde nog att det skulle bli
hårresande. Andersson smålog.
Larson — f. d. sadelmakaregesällen —
hade börjat få många beställningar och
skördade guld på sitt nya arbetsfält. Detta
föranledde minnestecknaren att vid tillfället
skrifva och tillägna honom en improvisation
af följande innehåll:
När jag i fantasiens slup
Gjort mången stormig segling öfver diktens djup
Oeh sist med nödflagg funnit hamn i evigheten,
Då har ditt konstnärsrykte nått sin höjd;
Som millionär du sitter helt förnöjd
Och drager växlar på odödligheten. —
»Så skall det låta!» utropade Larson.
»Jag målar ett vatten, som själfve Melbye
afundas mig och som ingen kan göra efter.
Det skall i England betalas med högar af
guld. Jag reser dit, och ni skall få se att
jag kommer igen som millionär.»
Stackars L. ! Det blef honom gifvet att
göra den stormiga seglingen. Först för-
liste han, då hans med så stora kostnader
i Vimmerbytrakten uppförda villa, afsedd
att bli en undervisningsanstalt för unga
landskapsmålare, år 1860 blef lågornas rof.
Samma år begaf han sig till Helsingfors
och Petersburg för att söka taga igen för-
lusten, och lyckan log åter ett par år emot
honom; men när han med förbigående af
sitt fädernesland år 1862 begifvit sig till
världsutställningen i London, kom ofärden
i hela sin vidd. Hans rykte sjönk, och
snart nedgick för alltid hans sol. »Sjuklig
till kropp och själ» — skrifver Herman
Hofberg — »och i saknad af tillgångar,
som hans slöseri och lättsinne aldrig lärt
honom att taga vara på, afled han i Lon-
don City den 2.5 januari 1864.» —
Tillfällighetspoeten var alltså icke någon
siare.
Följande året slutade Andersson sin lef-
nad, efter att hafva avancerat till ordinarie
professor vid Fria konsternas akademi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0209.html
