Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 1 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 IDUN 1898
Marcus Larson framstår för minnet som
högväxt och något mager, men senfull och
kraftig med nästan svart hår, klara mörk-
blå ögon, lindrigt krökt näsa och ljus hy.
Öfver ansiktet spred sig vid minsta anled-
ning ett vänligt leende. Hans konversation
var mera handtverkarens än konstnärens.
Nils Andersson åter var af medellängd och
svag kroppsbyggnad med mörkt hår och
skägg, tankfull, trohjärtad blick. Han var
tystlåten och anspråkslös i allt sitt väsende,
syntes icke hafva stark hälsa, blef ej heller
gammal.
Den tredje bland artisterna var Carl Eneas
Sjöstrand. Son till en fattig historiemålare,
hvars tailor man ofta kunde få se fram-
ställande familjegrupper i vaktmästarehem
eller bland gammalt skräp i klädstånden,
hade han upparbetat sig till en lofvande
konstnär inom ett fack, som både är svårt
och hårdt och som lefvebröd ytterst magert,
tills man vunnit namn och hunnit mäster-
skap. Men hur många hinna dit? . .. Carl
Sjöstrand var bildhuggare. — Hela hans
apparition måste väcka uppmärksamhet, om
den också icke därpå var anlagd. Gestal-
ten var smärt och tämligen lång: den hög-
burna hjässan täcktes med en mjuk, grå,
tillbucklad filthatt, något spotskt sittande på
sned öfver det uppkammade ljusa håret.
Ögonen voro blå och ej utan skärpa, an-
siktet var skägglöst och dess färg sådan
som hos dem, hvilka måste underkasta sig
försakelser. En brun cirkelkappa med slän-
gande tofsar bars à la någon vid en lands-
ortstrupp anställd skådespelare, där han
skall föreställa en don Juan på väg till ett
rendez-vous. Äfven i sitt tal var S. något
teatralisk, begagnande icke sällan högstämda
fraser. Sådan var han i »Vilhelm Meisters
Lehrjahre». Som Kalevalas förkroppsligare
i marmor torde han hafva förändrat sig
mycket. Nu är äfven han död, men hans
minne lefver såsom den där i Finland, hvil-
ket blef hans andra fädernesland, inhuggit
sitt namn i odlingens häfder.
Sjöstrand sköt sin stol till ett bord, fick
tag i ett pappersark och en blyertspenna
samt begynte rita. Teckningen var snart
färdig. Man såg ett vulkaniskt berg, från
hvars kägla uppsteg rök. I krateröppnin-
gen syntes ett par nakna, mot himmelen
riktade ben med sandalsbeklädda fötter.
Under lästes Empedokles störtande sig i Et-
nas krater.
»Du B.,» sade Sjöstrand, »skall nu i jam-
bisk vers skildra denna katastrof.»
Den tilltalade visste ingenting annat om
Empedokles, än att han varit en grekisk
filosof, som först uppställde hypotesen om
de s. k. fyra elementerna och försökt sig
på en slags förklaring af världsskapelsen.
Hvarifrån S. fått den tragiska historien om
Empedokles slut har förgäfves efterforskats.
B. nedskref emellertid följande:
Ur vattnet uppsteg jorden och blef ö,
Eld kom från Zeus, gaf varelserna lif,
Luft är det fjärde tingens element.
Jag trött mig grubblat; labyrintiskt ter
Sig världens byggnad. Nu jag mig beger
Till jordens inre för att se, om där
Förklaring finns till skapelsens mystèr. —
I denna krets af unga konstnärer var
Carl Svante Hallbeck en sympatisk person-
lighet. Han hade vid 19 års ålder öfver-
gifvit det smetiga lifvet i en hökarbod för
att vandra mot ett mål, dit anden manade.
Det bereddes honom möjlighet att vid Kö-
penhamns konstakademi under 5 år idka
studier. Han hade väl användt denna tid
och utbildat sig till säker tecknare; han
är också den första svenska artist, som helt
ägnat sig åt att pryda bok- och tidnings-
pressen med illustrationer. Hittills hade
ritstiftet alltför mycket underordnats pen-
seln. Till målare ville artistfröen uppspira,
icke till ritare -— det var för simpelt.
Perspektivläran ansågs tråkig och försum-
mades. — Sökande en för sin konst mera in
bringande verksamhet öfverflyttade H. sedan
till Amerika och bosatte sig i Newyork. Han
var af medellängd med tindrande bruna
ögon och en Absalons hårväxt. Varmhjär-
tad och liflig, entusiasmerades han lätt af
det som höjde sig öfver hvardagslifvets prosa.
Vid ifrågavarande tillfälle stod han än och
leende beundrade, huru Larson gick på i
skjortärmarna, än ryckte han till sig ur det
lilla bokförrådet Beppo —Sommelius’ »Vall-
moknoppar» och uppläste någon rafflande
strof. Sjöstrands Empedokles annekterade
han genast, dock med vederbörandes till-
låtelse.
(Forts.)
–––- *–––-
“fålens dikter,“
Kåseri för Idun
af Pen.
H
ur väl minns jag ej mina första ojämna
— jag hade så när sagt kantiga —
styng! Och hur måste jag nu småle, när
jag tänker på den otroliga möda det ko-
stade mig att fålla till exempel ett kvarters-
långt tygstycke. Äh, det var ju en hel väg-
längd, som måste indelas i tum för att kän-
nas mindre påkostande! Bara det att be-
hålla fingerborgen på var grufligt svårt, och
jag vill nu icke tala om, hur rentaf mödo-
samt det var att dra upp nålen, utan att
på samma gång draga ur tråden. Det ville
mycket tålamod, tid och ihärdighet, ja, ofta
nog tårar till för att sedan kunna själf
»trä i» nålen. Vanligtvis skulle också all-
tid denna malheur hända, när man hade
som allra mest brådtom för att få slut på
sitt dagliga pensum, och det sved i ögonen
vid att höra bröderna redan i full lek ute
på gården. Den sista tummen syddes då
ofta med s. k. »galoppstyng», hvilket åter
hade till följd, att en sträng tant eller
mamma till straff ådömde uppsprättning
och omsyning!
Jag kan se mer än ett litet flickebarn,
med ansiktet djupt nedböjdt öfver arbetet,
hvilket gemenligen hålles med ett kramp-
aktigt grepp af den vänstra handen, medan
den högra med oändlig svårighet och lång-
samhet för den knarrande nålen genom ty-
get för att sedan med största försiktighet
draga upp den, helst med tråden inuti den
hårdt knutna lilla handen —- allt under
djupaste allvar, med rynkad panna och mun-
nen »i trut». Det är mycket långt emellan
detta första stadium och den tidpunkt, då
samma hand med säkra taktfasta rörelser
skall föra nålen i flygande tempo, med
denna lätthet, som icke låter ana, att det
någonsin funnits några svårigheter att öf-
vervinna.
Vi alla som kunna sy minnas nog litet
hvar, hur svår denna början var oss, och
likväl skulle vi nu för intet pris vilja und-
vara vår färdighet däri. Det är emellertid
först, när färdigheten blifvit så högt upp-
drifven, att det svåra ser ut som den lät-
taste sak i världen, som den blir konst.
Ty äfven att sy är en konst, icke mindre
än skrifkonsten. Man kan tala om en »drif-
ven stil», äfven hvad sättet att-lägga styng-
en beträffar, och om man ville göra det
till föremål för studium, skulle man af sät-
tet att sy — liksom grafologerna af hand-
stilen — kunna gissa sig till åtskilliga ka-
raktärsdrag !
Det påstås emellertid, att konsten att sy
nu håller på att dö ut, åtminstone bland
»de öfre tiotusen». Det är naturligtvis här
icke tal om de otaliga broderi- och fantasi-
arbeten, där tapisserinålen ännu kan komma
till heders. Nej, det är ju blott en afart
af den äkta, oförfalskade, nu snart antika
linne- och klädsömnaden, hvilken förr be-
drefs med så mycken idoghet af villiga
kvinnohänder.
Numera syssla väl dessa mest med pen-
sel, glödstift, modelljärn m. m., men sy-
nålen — den fina synålen — sitter blott
till »ena prydno» i nålboken och rostar
bort! Likväl finns det knappast ett kvinn-
ligt handarbete, hvilket så lämnar tanken
frihet som sömnad. Dess allt allmännare
vordna bannlysning kommer troligen .ock
att omdana kvinnans hela karaktär och att
dymedels sätta en helt ny prägel på kom-
mande generationer. Hvem vet, om ej den
allmänt rådande nervositeten bland kvin-
nor skulle, i åtskilliga fall, till någon dol
kunna finna bot genom några timmars dag-
ligt sysslande med synål och tråd? Att sy
har en så otroligt lugnande, rogifvande ver-
kan på sinnet! —
Åh, hvem skulle i dessa tider vilja be-
fatta sig med något så dödande tråkigt och
prosaiskt som att sy? — det är nog en
gemensam tanke hos hela den yngre kvinno-
generationen.
Tråkigt? Nå ja, smaken är odisputabel.
Prosaiskt? Förlåt mig — nej!
Hvem kan utan en viss rörelse betrakta
gammalt handsydt linne från mormors eller
farmors mors tid? Se, dessa skjortveck,
sydda af flitiga fingrar för någon älskad
make eller son, sydda styng för styng, så
väl som trots någon nutidens bäst inrät-
tade symaskin. Hvilken skicklighet och
hvilket makalöst tålamod hafva icke dessa
fina, fina pärlstickningar erfordrat!
Men det är icke blott det vackra, tekni-
ska arbetet man måste beundra — det lig-
ger öfver detta gulnade linne en doft, icke
blott af kamfer och gammal dragkista, utan
af gamla tider och gamla seder, af —
hur skall jag säga — romantik, poetisk
prosa. Ja, kära unga flickor, af poetisk
prosa!
Denna gamla handsömnad gör sinnet
stämningsfullt. Man drömmer ’sig långt
tillbaka till de flydda dagar, då tiden må-
ste varit längre än nu, eftersom den räckte
så förunderligt väl till allt, mycket bättre
än nu, trots alla våra tidsbesparande upp-
finningar. Den »gamla goda tiden», då
man lefde billigare och hade roligare, långt
roligare, då ungdomen strålade af skönhet
cch lifsglädje, och då den var mera oför-
därfvad än nu?! —
Hur gärna man skulle vilja läsa mellan
raderna — eller rättare — mellan »sömmar-
na och styngen» hela den osynliga här af
tankar, som med nålen blifvit insydda i
tyget! Det är ju pennan ensamt förbehål-
let att ge tanken form och uttryck, synliga
för en eftervärld, men det är ej pennan
ensam tankarna följa. Synålen drager dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
