Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 26. 1 juli 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 207
med sig liksom tråden i oafbruten följd.
De mörka och de ljusa, de leende och de
tårögda tankarna, alla äro de med, under
det fingrarna »gå som lärkevingar» och styng
fogar sig till styng. Det är hemliga önsk-
ningar och glada förhoppningar, det är be-
kymmer och sorg, ja, ofta nog tår efter
tår som sys in. Brokig skulle i sanning
sömnaden te sig, om det vore en gifvet
att läsa nålens hemlighetsfulla chifferskrift.
Fantasi och poesi, kärlek och hopp, midt
ibland prosans hvardagstankar om mat och
hushållsekonomi !
Denna lilla kastsöm t. ex. skulle med
sina häftigt åtdragna styng kanske kunna
skvallra om insydd bitterhet och hatfulla
tankar -— denna fåll återigen om stilla,
undergifvet jämnmod — denna snörräta
sticksöm om pliktens stränga uppfyllelse —
denna fina rynkning om stridiga känslors
öfvergång till harmoniskt lugn — detta lilla
broderade namn slutligen om en sinnets
högre lyftning, ja, hvem vet — hela detta
färdigsydda plagg om en hemligt genom-
lefvad lifsepisod, hvilken måhända en gång
blef till den syendes hela lifshistoria — —
Liksom pennan i allmänhet varit man-
nens, så har synålen hittills varit kvinnans
pålitligaste förströelsemedel, då sinnet va-
rit tyngdt af lifvets allvar. Otaliga äro sä-
kert de bedröfvade, som skola kunna in-
tyga, hvilken tröst och lindring i deras
smärtsamma tankar syarbetet bringat dem.
Det är ju ej allom gifvet att likt en
Goethe dikta sitt hjärta fritt från sorg, men
kvinnan kan till en viss grad »sy sig» ifrån
den. Mången kan dikta sin glädje i mun-
tra sånger, men kvinnan kan äfven sy i
sitt hjärtas fröjd, så att »tråden sjunger».
Det sägs, att de vackraste dikterna äro
oskrifna. Måhända, men kanske äro mån-
ga af dem — sydda! Hvem täljer alla des-
sa, det rika, älskande kvinnohjärtats fina
målningar, skära drömbilder eller härliga
diktverk, hvilka under det stilla sömman-
det osynliga gått ut i världen?
Därför, stackars lilla synål, dömd att
kanske småningom mista din forna bety-
delse, du som varit så mången ensam kvin-
nas enda glädje och säkra förtrogna, rosta
ej så tröstlös, tänk på dina glansdagar och
dö med ära!
Därför, I nutidens unga flickor, talen ej
med olympiskt förakt om konsten att sy!
Förstån I nu, hvarför jag kallat den en
»poetisk prosa», hvarför jag öfver dessa
rader satt inskriften »Nålens dikter».
–––- «–––
»Farfar Tolstoi». En son’ till den store
ryske författaren är som bekant gift med en
fröken Westerlund från Enköping, dotter till
Enköpingsdoktorn. Det unga grefliga paret har
î dessa dagar fått en arfvinge, enligt hit in-
gångna underrättelser.
Hundraåringen hos konungaparet. Den
hundraåriga fru Ahlbom företog en dag i förra
veckan den tillämnade färden i vagn kring Djur-
gården och uppvaktade därunder å Kosendal
drottningen för att tacka för den vackra bukett,
hvarmed h. m:t behagat ihågkomma den gamla
på hennes 100-åriga födelsedag. Under omkring
en kvarts timmes tid underhöllo sig konungen
och drottningen med den gamla. Bland annat
frågade konungen, om hon kände igen honom,
om hon sett honom förut.
»Ja, som helt ung,» svarade den gamla. »Då
var icke hjässan hvit som nu.»
Såväl konungen som drottningen samtalade
vänligt med den åldriga frun och visade sig myc-
ket intresserade af besöket.
*
En hädangången märkeskvinna, Sin
hängifnaste förkämpe för kvinnans emancipation
har Frankrike nyligen förlorat i Eugénie Poto-
nié-Pierre. Hon var vid de senaste allmänna
valen den enda kvinnliga kandidaten. Hon har
organiserat den franska kvinnorättsföreningen
och bragte personligen kvinnokongressen i Paris
1892 och en liknande kongress i Berlin 1896 till
stånd. Åfven en kvinnlig fredsförening har hon
stiftat.
–––––––––- *–––––––––- ■-
Inga kraf.
Berättelse för Idun af Agathe Lind.
(Forts.)
Kap VI.
?
oljande morgon var det endast kanslirådet
och Karin, som åto frukost i vanlig tid, den
öfriga familjen sof ordentligt ut efter natt-
vaket.
»Det var roligt att se att du passar tiden,»
sade kanslirådet. »Med mina flickor är det ingen
ordning — på baler om nätterna och i sängen om
dagarne. Men nutidens’ungdom är sådan. Nå,
hur var det i går?»
Karin sökte beskrifva balen så godt hon kunde,
men kanslirådet såg icke vidare intresserad ut.
Sällskapslifvet roade honom icke mera,
»Nå, hvad skall du nu taga dig till, barn?»
frågade han, då de reste sig från bordet.’
»Jag tänker gå i kyrkan.»
»Hvilken?»
»Kapellet här bredvid.»
»Hör du till den sekten?» frågade han skarpt.
»Nej, icke jag, men mamma,» svarade Karin,
blygt, »och det är en predikant, som hon särskildt
önskade att jag skulle gå och höra.»
Den gamle herrn rynkade pannan. »Akta dig
för villoläror, barn!» sade han. »Nåja —- den
saken kommer nog Fredrik att taga hand om.
Adjö med dig så länge.» —
Det lilla kapellet var fullt af folk och Karin
som kom sent, höll knappast på att få plats.
Trött vår hon och tung i hufvudet, så det gick
icke bra att hålla tankarne samlade undér pre-
dikan, utan hon satt frånvarande’ långa stunder,
hörde blott en röst tuta i ett aflägset fjärran,
men uppfattade ej orden. Efter gudstjänstens
slut tog hon en promenad framåt Strandvägen
för att krya upp sig. Det var en vacker dag i
slutet af mars, och en massa människor drefvo
fram och tillbaka på den breda trottoaren. So-
len gassade, isen i Nybroviken gick tydligen sin
upplösning till mötes, några osynliga kråkor läto
höra sina hesa röster, man såg damer med para-
soller och damer med uppknäppta kappor, och
först och sist småbarn, småbarn af-alla åldrar,
de som drogos, som buros och som leddes. Och
öfver alla ansikten hvilade något ljust, förhopp-
ningsfullt. Var det ej våren som kom?
Karin fick helt oväntadt se Ebba Verhoff och
gick gladt emot henne.
»Åh så roligt att möta dig! Hvarifrån kommer
du?»
»Jag har tagit en lång promenad på Djurgår-
den, där är så härligt, fast betydligt smutsigt.
Men nu vänder jag, och så gå vi fram till bron.»
»Hvad du är fin, Ebba,» sade Karin beund-
rande. »En splitterny promenaddräkt! Men är
icke den där kragen bra tunn? Så skulle jag al-
drig få gå för min mamma, det vet jag.»
»Ja, du, lilla fågelunge! Det är skillnad på oss
två. Men hur kommer det sig att lillan är en-
sam ute och traskar idag?»
»Jo, när jag gick i kyrkan i morse, lågo alla
där hemma, utom farbror, och sofvo, och då var
det litet svårt för mig att få sällskap.»
»Jaså, du har varit i kyrkan.»
»Ja. Har du?»
»Nej, jag går så sällan dit. Det är som om
prästerna aldrig kunde ge mig någonting, —
jag kan icke en gång hålla tankarne samlade.
Men jag har nu alltid haft min egen religion,
och den har blifvit mig dyrbarare, ju mer jag
fått lida och offra för den,» tilläde hon sakta.
Karin såg förvånad ut. »Ack,» sade hon, »du
skulle höra den predikant jag brukar gå och höra!
Han talar som ingen annan! I dag var jag dock
icke fullt så uppmärksam som vanligt, ledsamt
nog, det var balminnen som störde mig.»
»Ack balen, balen, den har jag ju glömt! Nu
får du lof att berätta!»
»Nej, jag kan icke beskrifva någonting! Jag
vet bara att jag hade roligt, — åh så roligt!
Men hvilka som voro där, hur de voro klädda
och maten till supéen och allt sådant, det får
Bojan och Eva tala om för dig. Din mamma
och du komma ju till oss till middagen?»
»Ja. Men det är sant, ni äta ju tidigare på
söndagarne,’ så det är väl bäst att gånu direkte. » —
Under middagen beskrefvo Boj och Eva balen
i detalj, och faster Charlotte var en tacksam
åhörarinna. Efter måltiden, när kaffet var du-
kadt, drogo de äldre sig undan för att hvila, och
ungdomen slogo sig ned i salongen. Samtalet
var icke lifligt; flickorna Verhoff hade svårt att
att dölja sina gäspningar, Karin satt bredvid
Ebba i soffan och lutade sig mot hennes axel
och doktorn satt tyst och såg grubblande ut.
»Hå hå,» sade Boj, »det är allt bra tröttsamt
att gå på bal ändå.»
»Åh fy, så du pratar!» utbrast Eva. »Jag satt
just och tänkte på med förfäran, att jag icke är
bortbjuden någonstans hela den här veckan.
Tänk, flickor, om vi dansade i går för sista gån-
gen i vinter!»
Ebba smålog. »Mera och alltid mera,» sade
hon.
»Ja, man kan väl aldrig få för mycket af det
som är roligt!»
»Jo, det kunna vi visst få, och därför borde
vi vara tacksamma öfver att lycka och glädje
alltid utdelas åt oss i små portioner. Vi äro för
begränsade, för små, om jag så får uttrycka mig,
för att länge kunna njuta af något stort eller
skönt, eller länge kunna glädja oss öfver något,
hur roligt det än kan synas i början. Nej, nu
filosoferar jag igen, förlåt kära kusiner! Snälla
Bojan,» fortfor hon, »du skulle väl icke vilja låna
mig en schal?»
»Fryser du?»
»Nej, inte precis, men jag är litet ’ruskig’,
som man säger.»
»Ja, jag är också så dåsig och sömnig,» kla-
gade Eva, »kunna vi ej hitta på något roligt i
kväll?»
»Du var ju borta i går,» sade Fredrik.
»Det hindrar väl ej, att man kan ha trefiigt
i dag. Nu vet jag! Vi ska gå på Dramatiska
teatern. De ger den där nya pjesen, som ska
vara så rolig. Ä’ ni me’ på den?»
»Ja,» utbrast Boj förtjust, »det var en utmärkt
idé! Löjtnant Hollén talade så mycket om pje-
sen i går. Den skall bestämdt. roa dig, Fredrik.
Ah, var nu snäll och kom med, annars få vi
flickor inte-gå.»
Doktorn suckade och såg på sin klocka. »Nå,
jag får väl uppoffra mig då. Det är bäst att
telefonera efter biljetter med detsamma.»
Han reste sig upp för att gå, då Karin sade
hastigt, nästan skyggt. »Var god, Fredrik, och
— och köp ingen biljett åt mig.»
»Hvad nu då?» Han såg helt förvånad ut.
»Nej, jag skulle helst vilja slippa att gå.»
»Hvad står på?» frågade han strängt. »Ar du
sjuk?»
»Nej, nej, visst icke, men — Ack låt mig
slippa, Fredrik!»
»Om du kan ge ett antagligt skäl,» sade han
och gick fram till henne. Hon sträckte händerna
liksom afvärjande mot honom och hviskade:
»Det är söndag i dag, och du vet att mamma
ieke skulle tycka om — -— —»
»Söndag!» utbrast han högt. »Hvad är det för
dumheter. Nu skall du gå, helt enkelt.»
Karin reste sig upp. »Nej, Fredrik,» sade hon
lågt, men bestämdt, »du kan icke tvinga mig!»
»Kan jag icke?» Han blef blek af vrede och
grep häftigt om hennes handleder. »Du skall
gå, säger jag.»
»Fredrik,» flämtade Karin, »det är synd, jag gör
det icke!»
»Synd,» hånskrattade han och slängde undan
hennes händer. »Härliga fruntimmerslogik ! Nu
telefonerar jag, och vill inte–––-»
»Fredrik,» sade Ebba med sin lugna röst, »låt
Karin vara hemma och hålla mig sällskap.»
»Seså, går du icke med?»
»Nej, jag känner mig inte riktigt kry.»
»Nå, det var en anflan sak. Då stanna vi na-
turligtvis hemma allesammans.»
»Nej, hvarför det, genera er icke för mig. Ni
tre syskon kunna väl gå.»
ȁh, tala bara inte om det, Ebba. Spela litet
för oss, Boj, är du hygglig,» sade han och slog
sig ned i stolen igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0211.html
