Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 8 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 IDUN I8Î>8
voro öppna för allmänheten, var denna icke till-
räcklig, utan vi samlades då i Polytechnical hall.
Eftermiddagsmötena voro anslagna till »reports»
från olika länder, och de voro naturligtvis af allra
största intresse. Redogörelsen för Sveriges
K. F. U. K. framfördes af ordföranden i Stock-
holms centralförening fröken Anna Poos. Sär-
skildt intresse väckte den spanska rapporten, ty
i intet land arbetar K. F. U. K. under så svåra
förhållanden. Utmärkta föredrag höllos ock af
kvinnliga förmågor. Onsdagens afton */2<>—1/ß
voro de delegerade inbjudna till te hos lord och
lady Williams i K. F. Ü. K.:s storartade byggnad
i Exeter hall. Äfven där höllos åtskilliga tal af
framstående talare och talarinnor. Senare på
aftonen firade Londons K. F. U. K. sin årsfest.
Många tusen personer voro samlade. Lord Kin-
naird presiderade och afgaf en kort årsberättelse,
hvaraf man inhämtade, att endast i London fun-
nos 140 grenar med öfver 14,000 medlemmar.
Föreningens , kör sjöng flere vackra sånger. Den
engelska sången är mycket kraftig och tilltalan-
de. Godt, om svenskarne kunde lära af den och
den släpiga,o tunga sången vid våra gudstjänster
afskaffas! Årsfesten afslutades af Rev. Stuart
och Biskop Thoburn. (Forts.)
–––- *––––-
Sagan om ljuset.
Af
jVTari jVlihi.
1 Je voro fem bröder från Liljeholmen, alla
hvarandra fullkomligt lika. Strax de
blifvit födda, kläddes de i en vacker blågul
dräkt och sändes ut i stora vida världen,
hvarest de ändtligen hamnade på en små-
stadskryddkrämares hylla. Där blefvo de
liggande flere veckor, så att de hade god
tid att utbyta tankar samt att odla sina
förmögenhetsmöjligheter.
Nu var det så, att en af bröderna fått
litet mera vax i sig än det reglementerade
och denne blef enhälligt utsedd till ständig
ordförande däruppe på hyllan.
»Vi veta ju alla,» plägade han yttra,
»att den kväll en gång kommer, då det
stora undret skall ske med oss alla. Ty
hvar och en bär ju veken inom sig; hvars
och ens öde är att brinna och förbrinna
och de som blända, lefva fortast. Att lysa,
—• ack bröder, det är det tvåfaldt sällsam-
ma miraklet som innefattar både lifvet och
döden, ty början till slutet är att tändas.
Men sedan vi omsider drunknat i staken,
sägen mig, hvar finnas vi väl då?»
»Ingenstädes,» föreslog just den, hvilken
gått miste om den smula vax slumpen gif-
vit den andre till öfverlopps. »För resten
tjänar det till ingenting att munhuggas,
ty när det är slut, så är det, huru du än
funderar, och därmed punktum.»
»Ingenstädes säger du — nonsens. Nej,
bröder, det sken vi sprida måste helt visst
hamna någonstädes, den värme vi hafva
känt kan ej försvinna, den plats vi en gång
fyllt kan ingalunda blifva tom, utan måste
ersättas med något annat. Detta är till-
varons grundlag. Äfven bland människorna
har det ju funnits ljus, hvilka brunnit ned
och slocknat. Men den glöd de hafva gif-
vit åt världens köld, den klarhet de hafva
förlänat åt världens mörker, den förblifver
evinnerligen. — Jag medger villigt, att det
bekvämaste är att inte alls fundera på sa-
ken, utan att helt enkelt säga ingenstädes.
Men man behöfver bara tänka sig för det
allra minsta för att inse, huru dum man är. »
Så höllo de flitigt på att kannstöpa och
gissa och gifva hvarandra gliringar, föga
betänkande den gamla sanningen, att det
finnes få af skogens vilda djur, så farliga
som den, bvilken äflas att tala, utan att
hafva något att förkunna. Så silade sig
ordens ström genom alla tänkbara fåror, än-
da tills dess själfva borgmästarens snut-
fagra piga kom in i boden och bad om ett
paket ljus. Expediten, hvilken sjöng Bell-
man och åkte velociped samt för resten var
alla hjärtnupna husjungfrurs förklarade beau
ideal, lade in de fem i hennes korg med
flere mördande blickar och sockersirapsfra-
ser än som väl var alldeles nödvändigt för
att locka kunderna från principalens kon-
kurrent midtöfver torget.
»Nu dröjer det inte länge, förrän vi skola
gå ut och fylla vår mission,» menade den
visaste af bröderna.
Så blef det ock. Den vackra blågula
dräkten slets omildt af dem och syskon-
ringen sprängdes. Trenne af dem fördes
mot dunkla öden, och man känner ingen-
ting med visshet om deras historia. Men
ordföranden var nu uppenbarligen född med
segerhufva, ty han fick sin plats i en lam-
pett i själfvaste unga frökens kabinett och
han njöt på förhand vid blotta tanken, huru
präktigt hans sken skulle bryta sig mot de
slipade glasprismorna.
Sämre gick det hans forne vedersakare,
den vanlottade brodern, ty han blef dömd
att sitta i vedhuggarens lykta.
Den stackarn tyckte de andra så hjärt-
ligen synd om, och det var ju äfven allt
och det enda de kundo göra för honom;
ty han måste stå och stupa där han ställts,
där fanns ingen annan bot. Ett eländigt
lif fick han också, där han ensam stod och
sörjde i den trånga, smutsiga lyktan, och
hans fattiga tröst var, att glasskifvorna,
som från alla håll omgåfvo den, voro så
rökiga och tummade, att de frälste honom
från mörkret och kölden och ensamheten
på andra sidan. Ingen frände hade han
sig heller när, men på lyktans botten lågo
liflösa och stelnade återstoder af dem, som
före honom tynat bort därinne, osörjda och
osedda, och han grät tysta, klara tårar,
som gjorde honom ful och skroflig och som
långsamt tärde hans sjunkande, fängslade
kraft.
Så måste han då sluta sig inom sig själf
och han började tänka öfver allt det där,
som brydt brodern, medan de ännu voro
tillsammans, han började äfven undra, om
det ej skulle blifva något annat bättre ef-
ter detta, ty han såg, att här hade han
föga att hoppas på vidare. Och så drömde
han ihop åt sig en värld af fröjd och skön-
het, där han skulle dväljas, när denna ve-
dermödan var liden. Den drömmen förde
honom från verkligheten under de timmar
han hade att lefva, medan vedhuggaren
i källaren sågade borgmästarens bränsle,
den tanken hade han ännu kvar, då han,
hopkrymt till en tiondedel befriades ur lyk-
tan, ej för att tändas mera, utan för att
glätta strykerskans lod, då det fördes öfver
det stärkta linnet. Ty det blef slutet, och
det var under det heta järnet hans stora
fråga fick sitt svar.
Men uppe hos borgmästaren ställdes där
till ett hejdundrande kalas, och brodern med
den talande tungan fick bevittna så myc-
ken glans och härlighet, som han aldrig
tillförene skådat. Han brann så klart och
stadigt, där han satt i lampetten, och följde
så uppmärksamt med allt hvad som till-
drog sig rundt omkring, att han inte hade
en tanke på, att med hvarje flyende minut
lågan stal ett uns af hans kraft.
Alla människor smålogo så huldrikt mot
hvarandra och sade hvarandra så många
vackra saker, att det lilla ljuset inte kunde
annat än känna den inest gränslösa beun-
dran för dem. Midt under middagen reste
sig vise män, hvilkas bröst staten öfver-
sållat med ordnar till vedérlag för de che-
velyrer de grubblat bort i omsorgen för
rikets fromma, reste sig, säger jag, med
glaset i hand, och länsande svenska akade-
miens ordlista på dess ståtligaste adjektiv
i superlativform, prisade de med af rörelse
skälfvande stämma hvarandras dygder och
förtjänster, tills de omsider slogo sig ned
för att i sin ordning och efter samma re-
cept blifva prisade af någon annan.
Helst iakttog emellertid det lilla ljuset
husets unga dotter, ty hon var glad som
en lärka och söt som en karamell. Just
i dag firade hon sin trolofning med en af
de ordensprydda och flintskalliga, och han
stirrade så ofta och så kärvänligt och så
vanvettigt på henne med sina stora hum-
merögon, att man granneligen kunde mär-
ka, att detta var hvad de pläga benämna
kärlek.
Men på andra sidan om fröken Fanny
satt en ung man, blek och tankspridd.
Han drack flitigt och skrattade högt; tyd-
ligen var han mycket tillfreds. Han hade
hvarken månsken eller ordnar. Därför bryd-
de sig den lilla fästmön inte det bittersta
om honom, utan underhöll sig uteslutande
med hummerögonen.
• När så middagen var slut och balen be-
gynte, fick inte fröken Fanny dansa mera
än ett enda tag, ty hennes fästmans ålder
och värdighet tilläto inte dylikt, utan de
sutto tillsammans och språkades vid hela
aftonen. En enda sväng fick hon dock,
och det blef med den bleke och tankspridde.
Fästmannen hade då uppsökt buffeten,
och när polkan var förbi, slogo de båda
unga sig ned alldeles under lampetten.
Båda tego.
Ljuset flammade häftigt till, ty där kret-
sade en mal omkring lågan. Han reste
sig upp för att slå efter den med sin näs-
duk.
»Nej, låt honom vara,» bad fröken Fanny
och lade sin hand på hans arm. »Man be-
höfver inte döda malen, som fladdrar om-
kring ljuset.»
Hon sade sant, ty ögonblicket därefter
låg den dränkt i den smälta Stearinen. Nu
ropade den ordensprydde och flintskallige
sin fästmö vid namn. Hon skyndade ut,
men den andre blef kvar. Han öppnade
fönstret och lät den svala nattvinden sme-
ka sin feberheta panna. Så gick han till-
baka till det muntra sällskapet och drack
flitigt och skrattade högt.
»Kanhända,» tänkte då det lilla ljuset
vid sig själf, »kanhända är det detta man
kallar en roman.»
Draget från fönstret i förening med den
döda malen hade emellertid alltför illa hus-
hållat med dess krafter, så att nu var där
ingen tid till undran. Och åter tänkte det:
»Jag har fladdrat vid hvarje vindstöt.
Jag kunde hafva lyst lyckligare människor.
Hvem vet, om ej ’tjufven’ kommit, hade
jag kanske left en timma längre — men
hvad betyder allt det där nu. Jag slock-
nar glad, ty jag har i alla fall fått fylla
mitt värf, jag har dock fått lysa.»
Så flammade det ännu några ögonblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
