Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 27. 8 juli 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN
upp och ned i hopp och bäfvan, tills den
nakna, svartnade veken plötsligt hamnade
pä bottnen af pipan. Då steg en smal,
blå rökpelare upp och talade om, att det
lilla ljuset slocknat. Annars skulle ju ock-
så ingen haft reda därpå, ty då alla de
andra ljusen ännu brunno, blef skillnaden
knappast märkbar, då detta enda försvann.
Men pigan satte genast i ett nytt, vac-
kert ljus i det gamlas ställe, ett ljus, som
skulle fladdra vid hvarje vindstöt och lång
samt förtäras för att slutligen försvinna i
pipan äfven det. Dock var det ju ännu
länge, länge till dess. Det nya ljuset sken
så klart och stadigt och ingen människa
var väl så innerligen dum att tänka på det
som nyss brunnit ned.
Ja, mina vänner, så var det med sagan
om ljuset . . .
–––- *––––
Ditt namn.
är kort som ett jublande skri
emot den, man har kär,
och det finns intet konstladt däri,
som gör tungan besvär.
Det är vänt, som om älskarens hand
hvarje bokstaf skref ned,
och det ljuder som vågskvalp mot strand
i en sommardags fred.
Det ljöd skyggt, när jag skälfvande bad
om din kärlek och tro,
jag har hviskat det lycklig och glad
uti äflan och ro.
Var jag trött, det min trötthet betvang,
när emot mig det ljöd;
det fördref med sin minnande klang
hvarje sorg och hvar nöd.
I min bok med de rim, som jag smidt,
det i början skall stå,
för ett lif det skall vigas vid mitt,
och mitt barn skall det få.
Det med mig skall nå dödsflodens våg,
när min kropp sänkts i jord,
ty jag rum har det skänkt i min håg
som mitt käraste ord.
Emi! Linders.
Och kyrkoherden Åkerlind lutade hufvudet mot
handen och suckade.
»Nå men, pappa, tror pappa, att det blir om
intet nu med min Stockholmsresa och min exa-
men bara för farbror Bergboms oginhet?»
»Nej, min gosse, det tror jag inte. Jag har
lagt saken i Herrens hand, och han kommer
nog med hjälpen, om han ser att det är dig nyt-
tigt. Och nu ber jag dig lämna mig, så jag får
i ro tänka på min predikan.»
*
»Åh, hvad det luktar godt ! Bestämdt strufvor!»
Unga herrn i hängmattan smackade med läp-
parna, gaf sig ny fart med ena benet, som hängde
utanför och bläddrade om ett blad i gamla gub-
ben Alreibs Handledning för landtmätare. Nej,
det var honom omöjligt att nu hålla ordning på
sinus, cosinus, tangent och cotangent.
»Elin!» ropade han, så att det ekade kring
knutarna på den gamla prästgården i Rostad.
»Elin, hör du!»
»Hvad vill du, Erik?» frågade en nittonårig
ungmö med burrigt hår och fagra kinder, i det
hon kom ut på förstugubron.
»Hvad är det ni bakar nu? Det luktar så godt,
att jag inte begriper ett enda ord af hvad pappa
Alreik säger.»
»Det är spritsbakelser. Du kan gärna komma
och hjälpa mig med spritssprutan. Degen är så
hård — det gör så ondt — vi ha så mycket att
göra, och vi ha gästerna här redan om en timme.»
»Ska’ jag spruta spritbakelser? — jag som —
Huru många får jag då?»
»Du får alla, som gå sönder?»
»Gå sönder? Är du tokig, Elin? Kan en kyss
gå sönder?»
»Jag talar inte om kyssar — jag talar om sprits-
bakelser.»
Tonen lät en liten smula förtretad, men minen
motsade tonen, och de små fotterna närmade
sig till hängmattan.
»Ge mig tio, ska’ jag spruta spritsbakelser, så
att du ska’ kunna göda en hel teologisk fakultet
med dem.»
Hon lutade sig ned öfver honom, som ville
hon hviska något till honom, och det måtte haf-
va varit något mycket viktigt de unga tu hade
att säga hvarandra.
»Kommer du nu, Erik?»
»Ja, Elin — min Elin!»
»Det var snällt af dig Erik, att du kommer
och hjälper oss,» sade hans mor, när han kom
in i köket. »Jag har måst skicka Anna Lisa till
Malsta efter kanel och gelatin — du sa’ väl till
om gelatinen också, Elin? — nå, det var bra —
och Kajsa håller på och plockar fåglarna, och
Elin ska’ duka —»o
»Och jag, Erik Åkerlind, fri akademisk med-
borgare och blifvande generaldirektör för landt-
mäteriet, nyförlofvad och snart familjefader,
jag skall sköta om spritssprutan, så det ryker
efter det. Men jag gjorde det inte, om jag mte
visste, att Cincinnatus har gått bakom plogen,
och fått löfte om alla söndriga spritsbakelser
och —»
–––- *–––-
Visitationskalaset.
Humoresk af Petrus Hedberg.
„■%/åå, Erik, huru har det gått för dig?»
y V »Nichts!»
»Kunde han verkligen säga nej? Och du
sade honom väl ändå, att jag och Joel Anders-
son i Bringåsen ville gå i borgen för dig? Hvad
svarade han?»
»Jo, han frågade, huru pappa mådde, och huru
mamma mådde och Elin mådde, och huru jag
mådde, och så hälsade han till pappa och till
mamma och till Elin.»
»Nej, svara mig ordentligt: hvad sade han om
lånet?»
»Han sade, att han endast med svårighet kunde
dra sig fram själf, då han nyss hade placerat
alla sina ’mojenger’ i bankaktier. — ’Ja, men nog
kan väl farbror ändå låta mig få låna mot god
och säker borgen tre hundra nu och tre hundra
i januari — farbror kan ju låna af någon’. —
’Nej, min käre Erik, svarade han, jag lånar af
princip aldrig pengar, och det är en mycket bra
princip, och den skulle du också följa.’ Och där-
med gjorde han som vanligt stora gesten med
högra handen och såg oerhördt nobel och stinn ut.»
»Stackars man! Huru litet han känner sannin-
gen i ordet: Saligare är att gifva än att taga.»
»Fick Cincinnatus det?» skrattade Elin.
»Akta dig, lillan! Jag är farlig, då jag är klädd
i pansar,» hotade Erik, i det han band om sig
ett stort köksförkläde.
Han hade nyss spritsat slut, och mamma hade
nyss tagit ut ur ugnen den sista ljusbruna bakel-
sen, då de första vagnarna började komma svän-
gande upp på gården.
Det skulle bli visitation i Rostad. Biskopen
var sjuk eller hvad han nu hade fått för ett för-
hinder, jag minns icke längre så noga, och då hade
han förordnat prosten Thunelius i Orrtuna att
förrätta Visitationen. Hade icke biskopen så ny-
ligen kommit till stiftet, skulle han helt visst
icke hafva utsett prosten Thunelius till sin ställ-
företrädare, ty då hade det säkert varito honom
bekant, att denne och kyrkoherden Åkerlind
sämdes med hvarandra ungefär lika bra som olja
och vatten. Bra gubbar båda två, ingen förne-
kade det, men alla ha vi ju våra svagheter och
egendomligheter, och medan prosten Thunelius
var hierarkiskt-aristokratiskt anlagd, o hade den
ett par tiotal år yngre kyrkoherden Åkerlind i
icke ringa grad låtit sig påverkas af de vindar,
som skakade gamla Europa åren 1830 och 1848.
Om själfva Visitationen är ej mycket att säga
— den försiggick på vanligt sätt. Endast ett
par scener från kyrkan må omnämnas.
Prosten Thunelius och hans assistenter gingo
omkring bland den församlade menigheten och
förhörde dem i deras kristendomskunskap. Att
prosten skulle examinera de främsta bänkarna
på karlsidan, hade Erik tagit för afgjordt, och
han hade tagit sina mått och steg därefter. In-
nan det ringde samman, hade han gått omkring
på kyrkvallen, och hvarest han hade sett ett
främmande ansikte, hade han uppmanat dess
ägare att gå in i kyrkan och taga plats i främ-
sta bänken. De första han fick fatt i var en
tysk profryttare och dennes körsven, och han
lagade att dessa kommo att sitta närmast midtel-
gången; för öfrigt fylldes de tre första bänkarna
af utsocknes allmoge.
Nu kom prosten.
»Hvad är Gud?» frågade han och pekade på
profryttaren.
»Han ä’ tysk, herr pastor,» upplyste körsven-
nen välvilligt. Gubbarna i närheten kunde icke
låta bli att smått draga på smilbandet.
Prosten fortsatte med sina frågor utefter första
bänken, men svaren voro i allmänhet mer än
skäligt klena. Slutligen tillsade han en yngling
på sjutton år eller så att i det Nya testamente
han räckte honom läsa 18:e kapitlet af Mattei
evangelium. Ynglingen kunde endast med svå-
righet stafva sig fram. Då han kom till den 6:e
versen, stammade han under täta pauser och
halfhögt uttalade monologer:
»Ho—nom —■ är — det b—ä—t—t bätt re
—re — bättre a—t—t att en k—v—k—v —
kvinna hän—ges — vid — h—a—n—s hans
h—a—1—s hals —»
»Det var förskräckligt!» sade prosten, under
det nu åhörarne skrattade, så att de måste luta
sig ned i bänkarna. »Huru gammal är du, min
gosse?»
»Sjutton år till Pålsmäss.»
»Så gammal och läser så klent. Tänker du
aldrig lära dig läsa bättre?»
»Joo, herr prost.»
»Ja, när skall detta ske?»
Denna fråga minde ynglingen om »en fråga» i
gamla katekesen, och han hasplade ur sig i sjun-
gande ton och med tydlig belåtenhet det därtill
hörande surret:
»På den yttersta dagen, när denna världen ta-
ger en ända, hvilken tid är oss alldeles förborgad.»
Äfven de äldre bönderna, som hittills sökt att
hålla sig allvarsamma, brusto nu ut i högljudt
skratt, och prosten själf fick brådt att taga^ upp
ur fickan sin stora röda näsduk, med hvilken
han en bra lång stund ifrigt putsade näsan. Då
alla åter kommit in i en för stället och tillfället
någorlunda lämplig stämning, fortsatte prosten
förhöret med de andra bänkarna och fick här i
allmänhet mycket goda och rediga svar, i syn-
nerhet af de yngre.
En stund därefter sammanträffade prosten
framme i koret med kyrkoherden Åkerlind.
»Jag må säga, kära bror,» sade prosten, »att
kristendomskunskapen i socknen synes mig i
allmänhet vara mycket god; dock utgör den främ-
sta bänken här på karlsidan ett mycket beklag-
ligt undantag.»
»Säger bror det?» utbrast kyrkoherden förvå-
nad och skyndade åtföljd af prosten fram till
första bänken. Han såg här framför sig idel
obekanta ansikten.
»Hvarifrån ä’ ni, godt folk?» frågade han.
»Vi ä’ från Orrtuna vi,» svarade en af dem.
Detta var nu naturligtvis mycket harmligt för
prosten. Närsynt som han var, hade han ej känt
igen sina egna församlingsbor.
Harmligt var det också, att prosten i sitt tal
till församlingen råkade missäga sig så fatalt.
Han skulle citera de kända orden ur Esaie här-
liga första kapitel: »En oxe känner sin herre
och en åsna sin herres krubba,» men i hans mun
blef det i stället: »En oxe känner sin åsna och
en herre sin krubba.»
Församlingen, som redan genom hviskningar
från man till man kände till det lustiga förhöret
med Orrtuna-borna i första bänken och därige-
nom blifvit tämligen uppspelt, råkade nu allde-
les ur fogarna vid den komiska missägningen.
Alla kastade sig ned i bänkarna med hufvudet
mot de utbredda armarna, så att prosten på en
lång stund, där han stod framför altaret, knap-
past såg en hvit skinnlapp i hela kyrkan utom
på några skalliga gubbar. Han trodde först, att
hans ord hade utöfvat en så gripande verkan,
att alla brustit i gråt, men så nåddes hans öron
af några ljud, som mera liknade ett undertryckt
fnittrande än snyftningar, och han började ana
oråd. Det var ock först när han kom in i sak-
ristian, som han af en af assistenterna fick veta
anledningen till församlingens hastiga »framåt
böj».
Att visitators lynne just ej var rosenrödt, då
han jämte en stor mängd andra inbjudna, hvari-
bland särskildt märktes den genom sin stora för-
mögenhet mycket mäktige^ och betydande pa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0217.html
