Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 8 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 189»
‘
214
tron Bergbom, vandrade från kyrkan till den
närbelägna prästgården, därpå kan ingen rim-
ligen undra. Men då han såg det väl försedda
smörgåsbordet, hvarest han till och med upp-
täckt sin älsklingsrätt, å la daube på gris, då
hans vidgade närborrar skvallrade för honom om
äfven andra kulinariska njutningar, och då han
vidare såg, att det vid hvarje kuvert stod tre
glas, däribland ett grönt ■— skulle det kunna
vara hans favorit-vin Chateau Yquème, mån tro?
— då började harmen dunsta bort åt höger och
förtretligheterna åt vänster, och mellan dem båda
stod en jovialisk, skinande herre med prästkrage
och nordstjärnan, hållande en smörgås i den ena
handen och en assiett, hvarpå låg en bit späd-
gris i sitt gelé, i den andra. Då var det, som
han yttrade de oemotsägligt sanna orden:
»Mina herrar, spädgris är ändå spädgris det!»
Så satte man sig till bords. Den fru pastor-
skan — huru hade hon icke långt i förväg och
på en hel mängd omvägar skaffat sig reda på,
hvad prosten och patron Bergbom mest tyckte
omi Ah, hvilken delikat laxöring! Och Chateau
Yquème — ah!
»Yet fru Åkerlind, man äter icke bättre på
Rydbergs i Stockholm,» sade prosten, oförmärkt
knäppande upp de två understa knapparna på
västen.
Men från Rydbergs i Stockholm är det icke
långt till den lagstiftande församlingens hus på
Riddarholmen, och ett tu tre var prosten uppe
i sina gamla oförgätliga minnen från föregående
riksdag, som han på grund af sina ämbetsbrö-
ders förtroende bevistat som deras representant,
Nu räknade man augusti månad år 1865 efter
Kristi börd, hvad var då naturligare, än att man
kom in på representationsförslaget. Och som
man icke hann diskutera den segslitna frågan
till slut, innan värdinnan gaf tecken till uppbrott
från bordet, fortsatte man vid kaffet ute i träd-
gården.
Här växlades nu skarpa hugg, mest mellan
värden och prosten.
»Ja, bror är ju liberal, det vet hvar och en,»
sade prosten. »Bror skulle väl helst se, att
demagogerna komme till väldet. Jag däremot,
som i Stockholm på närmare håll lärt känna de.
bråkmakarna, kan icke alls gilla dessa ny —
ny —» (Prosten afbröts genom en nysning).
»Nykterdansare,» sufflerade Erik.
De andra skrattade, några öppet, andra i mjugg.
Prosten försmådde att beakta infallet, utan fort-
for :
»— nyhetsmakare. Att tänka sig, att vi kyr-
kans män, som i så långa tider varit förgångs-
män för den andliga odlingen, nu med ett enda
penndrag skulle beröfvas hela vårt inflytande på
rikets angelägenheter och likställas med bönder
och torpare. Hör jag inte redan, att Joel Anders-
son i Bringåsen allmänt utpekas som min efter
trädare —»
»Som prost i Orrtuna?» frågade Erik med till-
gjordt enfaldig min.
»Dumhufvud!»
»Jaså, som dumhufvud! Nej, vet farbror, det
duger Joel Andersson inte till.»
Nu vågade ingen skratta, fastän det kittlade
i mungiporna på dem allesammans. EndaBt den
själfrådige och myndige patron Bergbom skroc-
kade till och utbrast:
»Tusan till kvick pojke, den Erik!»
Men prosten blef ond.
»Det förvånar mig icke,» sade han, »att du är
sådan du är, Erik, då du har en sådan far, en
jakobin, en rabulist, en demagog, en —»
»En, som för tillfället har den äran att vara
brors värd,» afbröt honom kyrkoherden Åkerlind
lugnt och värdigt.
Orden återförde prosten till besinning.
»Förlåt mig, käre bror! Jag är som hvar man
vet, en zelot, jag lämnar icke min position utan
svärdshugg. Men glöm hvad jag sade, och låt-
om oss föra samtalet in på områden, där våra
åsikter icke divergera så svårt.»
Men Erik åtminstone kunde icke glömma de
enligt hans åsikt förolämpande orden mot hans
fader.
»Jag skulle ha lust att lugga honom,» hviska-
de han till ett par yngre prästmän.
»Du får fem riksdaler, om du gör det,» sade
den ene.
»Af mig med,» sade den andre.
»Topp!» sade Erik.
Samtalet bland de äldre rörde sig nu om för-
samlingens åldriga tempel.
»Har farbror sett det märkvärdiga altarskåpet,
som står uppe på hvalfvet?» frågad Erik prosten.
»Nej,» svarade denne intresserad. »Vill du
följa mig dit och visa mig det?»
»Ja, gärna.»
Äfven många af de andra beslöto att följa
med; en promenad på kaffet efter en god mid-
dag är ju alltid välgörande och angenäm. På
vägen talade de två unga prästerna om för de
andra sitt aftal med Erik. Många af dem för
att icke säga alla både aktade och älskade den
gode prosten, som i själ och hjärta var en riktig
hedersman, men litet hvar tyckte man ändå, att
hans svåra förlöpning nyss mot värden väl kunde
vara förtjänt af den lilla tillämnade näpsten, och
man följde därför med den mest spända upp-
märksamhet Eriks alla rörelser. Kyrkoherden
Åkerlind hade stannat hemma för att hålla de
öfriga gästerna sällskap; hade han varit med,
skulle han med all säkerhet hafva satt p för sin
sons afsikt.
För att komma upp på kyrkhvalfvet måste
man klättra uppför en brant trappa med höga
trappsteg, som på kyrkans yttersida gick upp
till takskägget och där slutade med en liten af
ett räck omgifven altan, samt från altanen krypa
in genom en ganska trång glugg på muren. Erik
gick först som vägvisare, bärande i ena handen
en ännu icke tänd lykta, som medtagits, då det
var kolmörkt uppe på kyrkhvalfvet, och räckande
den andra handen åt prosten, som mödosamt
lyfte sin digra stofthydda från trappsteg till
trappsteg.
Då prosten skulle krypa in genom gluggen,
»råkade» Erik stöta till hans hatt och i sin ifver
att hindra den från att falla »råkade» han att
jämte hattbrättet få tag i en handfull af prostens
enligt tidens sed långa hår. Han ryckte till med
kraft.
»Aj, aj, aj! Du luggar mig!» skrek prosten.
Då hördes i detsamma från trappan där utan-
för ett skratt först af en och så af en till och
en till, och till sist var det, som om också den
gamla trappan hade skrattat med, så knarrade
och gnällde hon, då hela raden af präster och
lekmän rent af hoppade upp och ner på henne
under en riktig paroxysm af skratt, och öfver
alla de andra hördes patron Bergbom gång på
gång utbrista, under det han torkade tårarna ur
ögonen :
»Tusan till kvick pojke, den Erik!»
Lyckligtvis hörde prosten knappast någonting
alls af denna allmänna munterhet, ty han var
redan halft igenom gluggen, som han helt ut-
fyllde med sin digra lekamen, så att ljudvågorna
utifrån ej nådde fram till hans öron. I stället
fylldes dessa af Eriks böner om förlåtelse, som
voro så ifriga och högljudda, att de väckte det
gamla ekot, som i åratal hade legat och slumrat
uppe på hvalfvet och endast mumlat i sömnen
någon gång då och då, när en läderlapp eller
uggla tittat in.
Just som Erik hade tändt lyktan, tittade patron
Bergbom, som hade trängt sig fram förbi de an-
dra, in genom gluggen och sade:
»Erik dul»
»Ja, farbror!»
»Hör du, det där vi talade om, det går nog
för sig — jag har nog, när jag tänker rätt efter.
Kom till mig i morgon!»
»Hurra!» ropade Erik. »Det måste jag hem
och tala om för Elin och pappa och mamma.»
Och som ett huj var han ute på altanen, ka-
stade sig på magen öfver ledstången och rut-
schade, liksom han hade gjort hundratals gånger
förut, ned till marken. Patron Bergbom, som
icke för den ena af sina båda millioner hade velat
göra honom efter, blef så förtjust i denna nya
sida af Eriks många talanger, att han först mum-
lade halfhögt för sig själf:
»Tusan till kvick pojke, den Erik!» Och så
ropade han högt:
»Erik, du!»
»Ja,» kom det långt bort från vägen.
»Det behöfs ingen borgen!»
»Hurra!» ropade Erik igen. Och hade man
varit honom närmare, skulle man hafva hört, att
han i öfvermåttet af glädje sade till en hop får,
som gingo i en hage bredvid vägen: »O, ni dumma
får, som ingenting vet! Först examen, och så —
Elin ! »
–––- *–––––-
Ingen kan såra så djupt som en kvinna,
men ingen kan heller så väl läka de sår,
som hon har tillfogat.
Aug. Blanche.
—–––*––––-
Ör skuggornas värld.
Några minnesblad för Idun
af Vilhelm Bäckman.
Yl.
Atelier-studier.
(Forts. o., slut.)
lutligenframträderförminnetfrånatelier-
sammanvaron xylografen Gustaf Wahl-
bom. Dennes bild är så troget återgifven å titel-
vignetten till »Söndagsnisse», att endast be-
höfver tilläggas, det W. var den läugsta
i laget, kanske med undantag af Larson,
och mycket blond. Han hade en skarp,
nästan stingande blick innanför glasögonen,
såg också mer än de flesta af det för in-
dividen utmärkande och kunde med graf-
stickeln på buxbomskifvan till och med utan
föregående blyertsritning korrekt framställa
figuren. Han hade börjat sitt lefnadslopp
som fattig vallpojke i Västergötland. Han
hade pröfvat både på svält och Svältorna,
kommit genom ödets skickelse till Stock-
holm, där utvecklat sina anlag för teckning
och snart ritat npp sig till en viss skick-
lighet. Det är förnämligast genom sina i
träsnitt förlöjligade personer och situationer,
som han gjort sig känd för den stora all-
mänheten. Skada för hans anseende var,
att han läuge ställde sin talang till skan-
dalpressens förfogande.. Förebråelse i an-
ledning häraf kunde man höra honom be-
svara med: »Jag måste för min utkomst
arbeta åt den, som mest betalar.» Som
Söndagsnisses förläggare och illustratör gick
Gustaf Wahlbom ur tiden. Till hans efter-
mäle kan sägas, att han var en god själ,
glad och lätt till sinnes. Många illustratio-
ner af hans hand i den lilla skämttidnin-
gen äro — man kan tryggt påstå det —■
geniala.
Det hade emellertid lidit någon timme
in på eftermiddagen och vi, som utgjort
de besökande i ateliern, togo våra hattar
för att gå. Larson lade bort pensel och
palett, ryckte till sig den afkastade rocken
och föreslog, att vi skulle ägna återstoden
af dagen åt någonting muntrande. Yi kunde
ju begifva oss till Djurgården, spisa mid-
dag på Blå Porten, dricka kaffe och punsch
under ekarne vid Bellmansro, flanera på
slätten, packa oss i en omnibus tillbaka
till staden, besöka teatern och sluta vår dag
på Operakällaren. Det där lät nog höra
sig och skulle vunnit tillslutning, om icke
festandet grundat sig på repartition. Nu
måste vi af kassaskäl refysera, ty ingen af
oss hade Larsons resurser i börsen. L. följ-
de oss ut och vi skildes ifrån honom. Må-
hända satte han ensam, sin plan i verket.
Andersson stannade i ateliern. Sjöstrand
gick hem till föräldrarne för att intaga sin
söndagsmiddag. Hallbeck, Wahlbom och
minnestecknaren, som hade mindre regel-
bundna mattimmar, beslöto oss för besök
i ännu en atelier, om man så får kalla det
fattighärberge, dit vi nu styrde kosan.
På nedre botten i en magasinsbyggnad
mellan bägge Nygatorna stego vi in i ett
långt smalt rum med grofva järngaller för
de höga fönstren. Man kunde trott sig
vara i ett fängelse. Huru tomt och dystert
mot den lokal vi kommit ifrån! Här bodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
