Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 27. 8 juli 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN
och målade två artistvärldens bohèmer, den
ene icke utan all talang som porträttör,
men cynisk och förslöad, den andre en
klåpare i sin konst, men inbilsk och skräf-
lande. Porträttören låg halfklädd till sängs,
fördjupande sig i romanläsning. Han var
människoföraktare och filosof af sin egen
skola.
»Jag har tre principer,» plägade han säga.
»Den första att aldrig trumma med flDgrar
na på en bordskifva, ty det vittnar om an-
defattigdom, som söker förströelse ; den an-
dra att aldrig gå på någon trottoar, ty då
måste man trängas med allt slags patrask ;
på körbanan har man endast att hålla ur
vägen för de hederliga hästarne. Min tredje
princip är att aldrig färdas i omnibus eller
åkardroskor, ty då kan man lätt bli hög-
färdig och inbilla sig sitta i eget ekipage.»
•— Till dräkten höll han sig just så pass
uppe, att han icke utmärkte sig genom slusk-
ighet. Genom vänners bemedling fick han
då och då en beställning; själf var han för
stolt att utbjuda sin konst.
Artisten n:r 2 var en skranglig figur med
hår som en bison, vinter och sommar klädd
i samma till halsen igenknäppta luggslitna
långa öfverrock. Den bredbrättade hattens
öfverparti led af svåra kontusioner och fot-
ternas fodral hade både ärr och öppna sår.
Han var landskapsmålare. Hans’dukar voro
små. De kunde nästan rymmas i en större
bröstficka. Ämnet upprepades ofta med få
förändringar: i bakgrunden skog och berg,
i förgrunden en liten stuga med en barn-
unge i förstudörren ; öfver taket lutade sig
en hängbjörk; framför stugan betade en get
och utbredde sig ett stycke af en lugn vat-
tenyta. En högblå himmel med ett par
hvita molntappar fulländade det idylliska
landskapsstycket.
»Ingen kan måla en sådan björk och en
sådan get som jag,» hörde man honom
skryta. »Men brackorna förstå icke att
uppskatta mina taflor efter förtjänst.» •—-
Liksom kejsar Nero vid sin bortgång ansåg
han sig kunna utbrista: »Hvilken konstnär
förlorar icke världen genom mig!»
Till köpare af sina arbeten pressade han
vanligen hjälpsamma affärsmän och god-
modiga källarmästare, de senare icke sällan
mot betalning i matpoletter. Han beklaga-
de sig öfver svårigheten att existera på al-
stren af sin pensel och instämde skrattande,
då en af oss skämtsamt föreslog, att han
borde byta med sin betande get, som aldrig
saknade föda; »men,» tilläde han omedel-
bart, »kan ni tänka er så oförskämdt: när
jag härförliden utbjöd en tafla till handt-
verksmålaren Zätha vid Y-gatan tillrådde
han mig sluta med landskapsmålning och
taga arbete i hans verkstad. Han kunde
gifva mig mycket att göra med ångbåtars
och vagnars uppfiffande, utom allt annat.
Det var klart att jag afspisade honom med
besked. Det vore just snyggt att nedsöla
sig med att bli plankstrykare.»
Magarne började nu pocka på sina rättig-
heter. De bägge artisterna inbjödos till en
sexa med oss å den närbelägna källaren
Iduna. Häremot hade de ingen invändning.
Jag hade denna dag fått en inblick i konst-
närslifvets både ljusare och mörkare interiö-
rer.
*
Okynnestelefonerandet.
LRANJDÜNS
ü^sekretsI
Dä jag i Idun för en tid sedan läste Verus’
inlägg i »piano- och pinofrågan», kom jag så
osökt att tänka på en annan pinofråga, som hit-
intills blifvit förbigången med tystnadens välta-
lighet, — jag menar okynnes-telefonfrågan eller
okynnestelefonerandet — om det tillåtes mig
konstruera ihop ett sådant namn.
Jag har så länge förgäfves väntat ett litet apro-
pos-i denna fråga uti »damernas egen», just där-
för att det närmast berör en fruntimmersfråga
(förlåt), och jag tror mig nu förstå orsaken ; det
är med okynnestelefonerandet som med piano-
klinkandet, det anses förmodligen för en »oskyl-
dig» sak, ty det roar ju en och måste »natur-
ligtvis» också roa alla andra utan undantag.
Bortsedt från det »ofattliga» nöje, som ett
ständigt »god da’, söta du, hur mår du, tänk så
roligt, hva’ sa’ han, hvart skulle han hän, hva’
ville han, hur såg han ut, hurudan hatt hade
hon» o. s. v. med variationer i det oändliga —
måste bereda en ofrivillig åhörare — jag säger
ofrivillig med afsikt — vill jag anmärka det
oskick, som vederbörande göra sig skyldiga till
genom att i tid och otid begagna sig af telefo-
nen som en afledare för en tillfällig sysslolös-
het. Ty, märk väl, telefonen kan ej vara afsedd
för ett sådant ändamål. Utom det onödiga be-
svär, som talträngda telefonamatricer förorsaka
våra stackars enerverade telefonsystrar, förhin-
dras ju på allt sätt det förnuftiga ändamål, en
så vacker och nyttig uppfinning som telefonen
afser att fylla.
Kan det vara rätt att när som helst och huru
länge som helst utan verklig nytta upptaga tele-
fonen? Med den erfarenhet, jag har, vågar jag
tryggt påstå, att mera än 2/s af de telefonsamtal,
som expedieras, äro absolut värdelösa. Månne
därför icke en reform i detta afseende vore be-
höfiig och önskvärd?
Många skäl härför kunde ju lätt framdragas,
men det sagda må vara nog, då jag ej längre
vågar taga tidningens strängt anlitade utrymme
i anspråk. Möjligen kan jag blifva i tillfälle att
en annan gång få med redaktionens tillåtelse
komma igen, om dessa rader gifva anledning —
som jag hoppas — till ytterligare diskussion.
Quidam.
–––- *––––
(UR..NOriSBOKEY^m
Statsfrun hos framlidna drottning De-
sideria, änkegrefvinnan Clara Bonde, född
Rålatnb, fyllde den 1 juli 92 år. Änkegref-
vinnan Bonde, som oaktadt sin höga ålder
ännu är vid bästa hälsa, bebor under sommaren
egendomen Hesselby vid Mälaren.
Kristina Nilsson, grefvinna di Casa Miran-
da, anlände i onsdags i förra veckan till Malmö
med middagsbåten från Köpenhamn. Hon var
åtföljd af sin unga styfdotter och sin brorson
vice häradshöfding Johannes Nilsson, hvilken
senare från Yexiö nedrest för att möta henne
i Köpenhamn och sedan vara henne följaktig
på resan till det en mil från Vexiö belägna Gårds-
by, där han har sitt hem och där grefvinnan
Miranda under tvänne månaders tid skall uppe-
hålla sig. Grefvinnan såg frisk och hurtig ut
som vanligt och var glad öfver att återse Sve-
rige. Under vistandet å Gårdsby kommer gref-
vinnan att bära till dopet häradshöfding Nils-
sons förstfödda, en liten flicka, som kommer att
uppkallas efter sin gudmor.
*
Kvinnor vid naturforskarmötet. Vid det
15:e Skandinaviska naturforskarmötet, som i des-
sa dagar — den 7—12 juli — afbålles i Stock-
holm, deltaga äfven åtskilliga damer. Bland
danskarna märkas 2, bland norrmännen 3 och
bland svenskarna 8 kvinnliga deltagare.
215
» För kvinnan, som vårdar hemmet» ut-
bragte h. natt konungen en skål vid den middag,,
som gafs i Klubbhuset i Sandhamn vid Svenska
segelsällskapets kappsegling i söndags.
■*-
Djurgårdsteatern öppnade i lördags åter sina
portar, äfven nu under hr Albert Ranfts direk-
tion. På programmet stod ett tyskt 3-akts-lust-
spel, kalladt »Askonsdag», hvars roliga repliker
och lustiga förväxlingar oupphörligt framkallade
ljudlig munterhet i den fullsatta salongen. Nå-
gon konstprodukt af synnerligt värde är nog ej
detta lustspel, men det alltigenom goda utföran-
det af detsamma försonar åskådaren med styc-
kets brister. Främst sätta vi hr Viktor Lund-
berg, hvilken som betjänten Stefan, »det afskräc-
kande exemplet», hade tillfälle att lägga i dagen
sin förträffliga komik. Vidare förtjäna särskildt
fröknarna Rustan och Borgström samt hr Elias-
son att framhållas. Af regien har hr Harald
Molander all heder.
–––-*––––
“Familjemeddelanden“.
Under rubriken »Familjemeddelanden» ha vi
anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår an-
nonsbilaga för s. k. legala annonser och för demfast-
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt
annars beräknade annonspris, eller för födelse-,
förlofnings- och vigselannons kr. 1: 50
samt för dödsannons inom ram kr. 5: —
ett pris som måste betraktas som synnerligen mode-
rat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga
storlek och den jämna och utbredda spridning till-
kännagifvandet därigenom erhåller.
Redaktionen af Idun.
–––––––––- *–––––––––-
Inga kraf.
Berättelse för Idun af Agathe Lind.
(Forts. o. slut.)
,Cer ingenting!» inföll doktorn ironiskt. »Nej,
VA låt mig slippa de där moderna teorierna. Jag
fruktar du har rätt, Ebba, att vi äro lika skilda
som förr. Men är du då så lycklig nu, som
ensam?»
Hon dröjde med svaret.
»Mitt lif har flutit lugnt,» sade hon slutligen.
»Inga krossade illusioner, jag har mamma att
lefva för och min målning att intressera mig för.
Och sedan — —»
»Sedan?» upprepade han.
»Ja — när jag en gång blir ensam,» sade hon
sakta, »har jag tänkt att ta ett litet fosterbarn.
Det skall ge mitt lif innehåll. Men,» fortfor hon
lifligare och vände sig emot kusinen, »detta barn,
som du har bnndit vid dig, Fredrik, tag vara på
henne! Du är allt för henne, och hon är nöjd,
bara hon får veta din vilja. Och jag tror, jag
har insett det under dessa dagar, att en sådan
hustru passar bäst för dig. Men vårda henne,
Fredrik, hon är som en vårblomma, skydda henne
för frosten, och — och glöm ej att hon har en
själ !»
Han skrattade till:
»Och det är du, som ger mig dessa råd. Duh
Han dolde ansiktet i händerna och skrattet
öfvergick till en snyftning. Ebba vred oroligt
på sig.
»Fredrik,» sade hon matt, »jag är så trött, jag
tror ej jag orkar tala mer.»
Han blef genast läkaren.
»Ja, du har rätt, jag borde ha tänkt på, huru
svag du är ännu. Förlåt mig!» Han böjde sig
ned och kysste henne på pannan. »Farväl Ebba!
Tack för–––,» han kunde ej fortsätta, utan
vände sig hastigt om och gick.
Hon följde honom med ögonen, och när han
tog i dörrvredet, ville ett rop tränga sig fram
öfver hennes läppar, men hon kväfde det med
sin näsduk. Så hörde hon hans röst i rummet
utanför.
»Snart’ ha vi sjuklingen uppe igen, som väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0219.html
