Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 15 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 221
’ • ■»-
II@f|p
hem, där den fornnordiska inredningen har
genomförts ännu längre och där det lång-
sträckta salsbordet omgifves af bänkar,
svenska väfnader pryda fönster och dörrar
och en af konstnärshand målad fris med
nordiskt ämne sträcker sig rummet rundt.
Detta är emellertid en anordning, som
ej hvar och en kan åstadkomma och ej
heller vill, om han kunde.
En modem sal, som skall vara treflig,
bör dock hafva en soffa, ej svällande som
salongens divan, men dock bekväm och
tillräckligt djup; de gamla »skinnsofforna»
från våra föräldrars hem voro goda typer
för en sådan möbel.
Ett aunat föremål, som förr nästan
»hörde till» en sal, var gungstolen. Ännu
finnes den kvar i gamla hem, men denna
kuriösa pjes, med sina stora trämedar och
klumpiga former, hör väl snart till det för-
gångna, en dess senare utveckling i form
af wienerstol — en vacker och elegant
form — är äfven den rätt sällsynt i det
nutida hemmet.
Praktiskt anordnad matsal.
ganska obekväma möbler ; visserligen fordrar
ju »bordsskicket» att man sitter »rak i
ryggen», en fordran, som vi nog litet hvar
minnas att vi fått inplantad i oss från
våra späda år, men det tyckes dock som
om en tillräcklig sådan rakhet skulle kunna
ernås, utan att våra stolar framtvinga den
med sina ryggstöds omutligt stela former.
Jag har redan omnämt den s. k. Vålastolen,
såsom den i vår tid var allmännaste typen
för enklare salsstol. Sin stora popularitet
torde den ha vunnit genom sin prisbillig-
het, knappast genom sin bekvämlighet eller
skönhet, egenskaper som den nästan helt
och hållet saknar. Dessa egenskaper borde
dock kunna förenas med prisbillighet, och
förra årets utställning visade, att äfven det
stolsnickrande Våla lärt sig nyare och bättre
former. En god salsstol bör ej med ett
högt eller för bredt ryggstöd lägga hinder
i vägen för »serveringen»; den bör vara så
pass bekväm, att den tillåter en något le-
digare ställning, åtminstone under samtalen
mellan rätterna och vid desserten. Dess
»klädsel» får dock ej vara yppig som sa-
longsstolens, skinn är sedan gammalt och
alltjämt den mest omtyckta beklädnaden,
rottingflätning är alltid praktisk och kan
äfven vara synnerligen prydlig, men en
sits bestående af en slät, oklädd skifva är
kanske mindre lämplig, då den gärna »sma-
kar trä», en smak, som ej hör till en god
middag.
Till det obligatoriska salsgarnityret höra
också två »spelbord». Deras »raison d’être»
i salen är väl egentligen att de såsom fäll-
bord kunna begagnas till serverings- och
smörgåsbord och annars stå hopslagna vid
väggen. Såsom serveringsbord äro dock
de gamla »servanterna» med sina hyllor
mera användbara. Och hvad smörgåsbor-
det beträffar, börjar ju denna präktiga gamla
institution att trängas undan af den ogemyt-
liga smörgåsbrickan, jag tror dock att den
har för fast fot i vårt folklynne för att
någonsin kunna helt och hållet försvinna.
Ett mindre bord bör dock alltid finnas
i en sal, äfven om den endast begagnas
till matsal. Ett bord på hvilket »frukost-
Det synes som om möblernas placering
i en modem sal vore lika reglementerad
som deras antal och beskaffenhet. I en
salong eller ett hvardagsrum kan man få
se rätt olika anordningar, men i en sal är
åtminstone en grupp alltid den samma:
det stora bordet midt på golfvet omgifvet
af ett antal under detsamma inskjutna
stolar.
Det är väl egentligen matbordets stora
dimensioner i våra dagar, som nödvändig-
gör dess placerande i rummets midt, där
det ju annars tager största möjliga ut-
rymme, så att i många af våra moderna
salar knappt mer än en smal gång lämnas
kvar rundtomkring. Ett måttligt stort bord,
stäldt framför en soffa eller bänk vid väg-
gen, ger icke blott hela rummet ett större
eller rymligare utseende, utan förlänar det
en ledighet och ett pittoreskt behag, som är
af mycket god verkan. Jag minns sär-
skildt tvänne så anordnade salar, som
kunna tjäna till mönster: den ena var hos
Typisk sYensk sal.
rispen» kan framdukas och kaffet drickas,
vare sig vid elfvatiden eller efter midda-
gen, och kring hvilket man kan samlas till
teet om aftnarna, för att ej tala om glaset
vid festliga tillfällen. I alla dessa fall är
det stora salsbordet vanligen för stort, och
ingenting kan vara otrefligare och simplare
än en frukost eller »tesupé», framsatt på
ena ändan af det för öfrigt icke dukade
bordet.
En möbel, som icke tillhör den vanliga
salsuppsättningen och dock ej borde fattas
i någon sal, är en soffa. Den gamla »hög-
bänken» med plats för två eller flere per-
soner tillhörde våra förfäders »salsgarnityr»
och var den hedersplats, där förnäme eller
ansedda gäster skulle sitta. I våra dagar
ser man stundom denna gamla sed uppta-
gen och högsätet i salen är en möbel af
högst dekorativ verkan. Jag känner ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
