Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 15 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 I DU N 1898
’William Morris, den store engelske ord-
och formkonstnären, där middagsbordet stod
framför ett säte utmed själfvä fönsterväg-
gen, som på engelskt sätt intogs af ett
enda väldigt fönster; den andra är hos en
af våra egna, mest omtalade arkitekter,
där bordet vinkelrätt utgår från det mot
ena väggen placerade högsätet, värdinnans
plats.
För en liten sal är detta arrangemang
särskildt att rekommendera; är rummet
stort, kan ett dylikt bord framför soffan få
plats jämte det stora matbordet midt på
golfvet.
Buffeten eller skänken, i allmänhet en
skrymmande möbel, får gifvetvis sin plats
å rummets bredaste vägg — att sätta den
på sned öfver ett hörn har visst ej ännu
fallit in ens den mest »pittoreskt» sinnade
rumsdekoratör. En anordning, som alltid
utgör en svårighet vid en sals möblering,
är stolarnas placering. Hufvudsakligen af-
sedda att begagnas vid måltiderna, stå de
eljes uppradade kring väggarna och, då de
sättas fram omkring bordet — särdeles då
bordssällskapet är talrikt — lämna de väg-
garna i ett tomt och omöbleradt skick, som
verkar föga trefligt. Det bästa sättet här-
vidlag vore att hafva det i hvardagslag
behöfliga antalet stolar alltid stående om-
kring bordet och att vid de stora festerna
ha tillgång till extra dylika, så att salens
ensemble ej då behöfde rubbas.
Hvad salens dekorering i öfrigt beträffar,
så lämnar den — med den något allvarliga
prägel vår tid gärna vill ge den — ett godt
tillfälle till användande af de gamla svenska
konstväfnaderna, som nu så allmänt be-
gagnas och äfven utföras i våra hem. För
de många olika variationerna af »ekmöbler»
passa dessa förträffligt både som klädsel
och som gardiner och draperier, och mån-
gen väfvande husfru, isynnerhet på landet,
visar med berättigad stolthet på den hem-
väfda prakten i sin sal. Äfven här kan
man dock gå för långt, och en af mina
vänner, som satt upp sin samling af gamla
skånska »åkedynor» liksom taflor på väg-
garna, har kanske låtit sina sydsvenska
sympatier få öfvertaget öfver sin goda smak.
En annan väggdekoration, som länge
nog varit på modet för salen, är tallriks-
dekoreringen. Till denna skall jag åter-
komma på tal om de stora våningarnas
matsalar; jag vill nu blott uttrycka min
sympati med den lille fattige gossen, som,
då han hemkommit från ett besök hos sina
rika släktingar, berättas ha sagt, att hans
egna föräldrar ändå hade det bättre, eme-
dan de kunde sätta in sitt porslin i en
skänk och inte behöfde hänga upp det
kring väggarna.
Huru ett dukadt bord skall upplysas
är i våra dagar en modesak, vexlande som
alla dylika. Här är ej platsen att tala om
de mer eller mindre fantastiska utvägar,
som uppfinningsrika hufvuden hittat på
för att göra det ena middagsbordet origi-
nellare än det andra; det på samma gång
mest praktiska och behagligaste är ändå
alltid ett starkt och samladt ljus uppifrån
en taklampa eller krona med skärmar öfver
ljusen.
–––- *––––
Det är människornas enda fullkomlighet,
om de kunna lära sig, att de äro ofullkom-
liga. Hieronymus.
Bref från en svensk delegerad vid
t f. U. K-:s världskonferens
i London.
(Forts.)
•T
J orsdagsafton hade konferensens medlemmar
1 den stora äran att vara inbjudna till Lord
Mayorn och hans fru i Mansion House. Den förre
var iklädd sin ämbetsskrud och mottog oss i
»the entrance hall», där vi alla presenterades för
honom och hans familj på så sätt, att vi fram-
räckte vårt bjudningskort till en af de uppvaktan-
de, som sade vårt namn och nationalitet, då
Lord Mayorn och han fru togo oss i handen.
Så defilerade vi en och en. Sedan intogs för-
friskningar, och man fick bese de praktfulla sa-
larne och salongerna med deras dyrbarasamlin-
lingar. Sedan alla inbjudna anländt, tågade Lord
Mayorn med familj in i pelarsalen, där vi sam-
lades. Sedan han befriats från sin tunga ämbets-
skrud, tog han plats på en estrad, jämte de mest
framstående inom K. F. U. K. Lord Mayorn
själf presiderade. Han utbringade först ett hjärt-
ligt välkommen till konferensen. »Såsom hufvu-
det för Londons city» uttalade han sin tillfreds-
ställelse med det arbete föreningen utför därstä-
des. Han hälsades, liksom öfriga talare, af skal-
lande handklappningar.
Mrs. Isabella Bishop, ryktbar för sina mång-
åriga resor i alla världsdelar, höll därpå ett med
stort intresse afhördt föredrag om »Kristendo-
men och Kvinnan». Hon gaf oss en upprörande
sorglig bild öfver kvinnans ställning i de land,
där Jesu Kristi evangelium ej ännu blifvit pre-
dikadt, och Lord Mayorn hade rätt, då han vid
föredragets slut påpekade, huru mycket vi hafva
att vara tacksamma för, som lefva under kristen-
domens inflytande.
De följande talarne voro Archdeacon Sinclair,
Lord Overtoun, och Preb. Webb-Peploe. Den
sistnämnde uppmanade de delegerade i ett varmt,
kristligt föredrag att förblifva i Kristus, om de
ville finna verklig kraft och välsignelse i sitt
arbete.
På fredag afton afslutades konferensen med
anderika föredrag af Mrs. Bamsister och pastor
Theodore Monod från Paris.
Följande dagar voro dock konferensens med-
lemmar tillsammans, dels besågos olika hem och
institut för K. F. TT. K.-arbetet i London, dels
gjordes utfärder till olika platser. Lördags e. m.
voro alla delegerade inbjudna till Mr. och Mrs.
Evans, Trent Park. Afresan skedde med extra-
tåg från London till en station, där 12—15 vag-
nar, en del dragna af 4 hästar, hämtade oss. Vi
åkte genom den härligaste trakt med böljande
åkrar, gröna ängar, där boskapen betade, och små
täcka byar, där hvarje hus hade sin lilla träd-
gård. Trent Park hade en slottslik byggnad af
rödt tegel, väggarna inklädda i elingerrosor och
vildvin, rummen inredda med all den lyx och
komfort man kunde vänta. Som vädret var det
härligaste man kunde tänka sig, grupperade vi
oss i parken — sedan vi hälsat på värdfolket —
eller gjorde vandringar nedåt floden eller genom
de härliga drifhusen. Förfriskningar serverades
i ett stort tält. Vid sextiden samlades vi under
de väldiga ekarna på gräsmattan framme på går-
den, där Rev. Hopkins höll ett kort föredrag,
hvarefter hemfärden anträddes. Vi åkte omkring
25 pers. på hvarje vagn. — Man sökte upp dem
man hälst ville vara tillsammans med, och hem-
färden gick fortare än man skulle önskat.
På måndagen skedde utfärd till Windsor, ett
af de slott, där drottning Victoria älskar att
vistas. Både konst och natur hafva där förenat
sig att göra platsen tilltalande. En af drottnin-
gens döttrar, prinsessan Christina af Schleswig-
Holstein, mottog de delegerade och visade myc-
ken vänlighet.
Vi se alla med glädje och tacksamhet tillbaka
på världskonferensen. Den har vidgat vår blick
för arbetets storhet, den har gifvit oss djupa,
oförgätliga intryck af huru alla i sanning äro
ett, som hafva samma tro, samma mål och sam-
ma verk att utföra. Det enda man saknade var,
att inga diskussioner angående det gemensamma
arbetet förekommo, men man fick genom de
»reports» från olika länder, som upplästes, likväl
uppslag till nya verksamhetssätt. Nästavärldskon-
ferens skall äga rum om tre år, och en önskan
uttalades att detta kunde ske i — Skandinavien.
Suensk delegerad.
–––- *–––-
En skrifvelse
af följande lydelse kom oss här om dagen till-
handa :
»Herr Redaktör1
Då Ni nu tyckes alldeles frångå Eder förut i
»Idun» yttrade afsikt att ej använda öfversätt-
ningar till romanbiblioteket, är det ledsamt att
valet fallit på ett arbete, som för en tid sedan
stod att läsa i »Sydsvenska Dagbladet» såsom
följetong och således är’ kändt af en stor del af
Edra prenumeranter. Säkerligen kunde de rik-
liga prenumerationsafgifterna räcka till att lite
oftare servera läsekretsen originalberättelser, isyn-
nerhet som ju »Iduns» innehåll till stor del er-
hålles gratis, efter hvad som synes af brefiådans
innehåll. H. A.»
Härtill bedja vi få svara:
I) att det är och alltid varit vår sträfvan att i
»Iduns romanbibliotek» bjuda vår läsekrets värde-
fulla och förut på seenska icke publicerade arbe-
ten, men att vi däremot aldrig förbundit oss att
uteslutande bjuda på originalarbeten. Den upp-
lysning, som nu lämnas oss, att »Familjen Brac-
cio» redan varit införd i en sydsvensk tidning,
är således för oss en lika stor som oangenäm
öfverraskning. Herr Ernst Lundquist, som för
vår räkning öfversatt boken, trodde sig bestämdt
kunna försäkra, att den förut ej varit i vårt land
publicerad, och blir den nu gjorda upptäckten
helt visst äfven för honom en fullständig nyhet.
Med den ofantliga konsumtion i öfversättnings-
väg, som följetongsbehofven i vårt lands till
hundratal uppgående tidningar och tidskrifter år
ut och år in betinga, är det dock tyvärr snart
sagdt ogörligt att alltid med full trygghet und-
vika en kollision sådan som den nu inträffade.
II) att då emellertid denna beklagliga kollision
endast för ett försvinnande fåtal af vår stora
publik (dem, som förut läst följetongen i Sydsv.
Dagbl.) innebär någon olägenhet, men följeton-
gens afbrytande nu helt visst för vida kretsar
skulle medföra missräkning, vi nu ej hafva
annat val än att låta den redan påbörjade följe-
tongen fortgå.
III) att — hvad angår insinuationen, det vi
endast allt för sällan skulle bjuda original arbe-
ten i vårt romanbibliotek — vi finna den minst
sagdt oberättigad. Af de 15 arbeten, som ingått i
»Iduns romanbibliotek», sedan det år 1893 be-
gynte, ha ej mindre än 10 utgjorts af för oss
direkt författade och med höga pris och honorar
belönade originalarbeten af namn sådana som
Elin Ameen, Ave (Eva Wigström), Sigrid Elm-
blad, Frans Hedberg, Vilma Lindhé, Mathilda
Lönnberg, Johannes Sundblad, Mathilda Roos m.
fl., 1 af den norske författaren Berndt Lies, af oss
med svensk originalrätt inköpta, berättelse Justus
Hjälm, och endast 4 af utomskandinaviska öfver-
sättningar. Att vi just nu ansågo oss böra om-
växla med en god öfversättning bör förefalla sär-
skildt förklarligt inför det nära förestående af-
görandet af vår pågående stora romanpristäfling,
hvilken torde tillföra vårt romanbibliotek mer
än ett framstående svenskt originalarbete.
IV) att vi slutligen omöjligt kunna utgrunda, hur
brefskrifvaren af vår »Breflåda» kunnat draga
den slutsatsen, att en stor del af i Idun publi-
cerade bidrag skulle vara gratisarbete. Skulle
det möjligen vara den omständigheten, att vi
hvarje vecka där nödgas afvisa större eller min-
dre mängder af underhaltigt eller medelmåttigt
dilettantkram?! Det tyckes oss snarare som om
detta borde bevisa motsatsen. Och det verkliga
förhållandet är, att de rader torde vara lätt räk-
nade som genom en hel årgång af Idun ej äro
honorerade, då till och med den obetydligaste
»insändare» under rubriken »Från Iduns läse-
krets» i allmänhet väl förstår att låta sig er-
sättas för sin författarmöda, så att det säker-
ligen icke torde finnas någon svensk tidskrift,
hvilken för skönliterära bidrag offrar så stora år-
liga summor som just Idun.
Stockholm den 15 juli 1898.
Red. af Idun.
–––- *–––––-
“Mödrar emellan“.
Prisfördelningen mellan de insända uppsat-
serna i denna fråga är nu afgjord så, att de
utfästa 50 kronorna lika fördelas emellan
»Mirran » (nr II), och »Anna» (n\r XXIV),
och behagade nu pristagarne snarast gifva sig
tillkänna för redaktionen.
–––- ty–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
