Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 22 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 IDUN 1898
Sila mygg och svälja kameler
eller
professorskan och hinkarna.
Ett penseldrag efter rama verkligheten
af Chicot.
f
roferssorskan Alma Thelans, född Baumgren,
tillhörde antalet af de många döttrar, för
hvilka nutidsmödrarna, enligt en af dem själfva
lemnad utsago, ändrat signalen
»Spinn, spinn, spinn dotter min,
I morgon kommer friarn din»
till
»Läs, läs, läs, dotter min,»
ehuru friarn nu börjar bli allt mer problematisk.
Emellerid kom han till fröken Alma i gestal-
ten till och med af en snart blifvande professor,
ehuru den tiden doktor Thelaus troligen drogs
mindre af lärdomen än skönheten; en förmodan,
hvilken hvarje kvinna ännu i dag torde förlåta,
eftersom ju de söta varelserna dock lyckligtvis
alltid komma att bibehålla vissa grunddrag af
»das ewig weibliche», som väl är både för dem
och oss karlar.
Emellertid hade den unga frun, likt de flesta
gifta kvinnor, beslutit att uppgifva sina förra
sysselsättningar och bli en praktisk hustru, så
mycket mer som professorn hade nog lärdom
för dem bägge.
Sedan hon beträdt husmoderns verklighets-
mättade värld, började hon småningom allt mer
glömma vissa bokvärldens ideal, ja, till och med
smått förakta dem. Som hennes naturliga anlag
pekade starkt åt sparsamhet och förvärf, blef
hon mycket nogräknad och nidsk emot tjänste-
folk och furnissörer, ju längre det led.
Professorn var visst ingen slösare heller. Men
han afskydde småaktigt knussel och hade mån-
gen obehaglig stund med klagande, som nödgats
vädja till honom i fall, då de ansågo sig ej kun-
na komma till sin rätt med hans skarpa fru.
De bade långt ut i skärgården en villa, som
professorn ärft efter sin far. Husen hade med
tiden fått sin känning af regn och blåst, så att
professorskan slutligen måste besluta sig för en
reparation, hvilken dock blott skulle inskränka
sig till en yttre ommålning och »påbättring» här
och hvar inomhus.
Hon kände dock ingen målare, hvarför hon,
då talet blef härom, frågade sin man, huruvida
han möjligen kände någon sådan, som vore bil-
lig och treflig att ha göra med.
»Jo,» upplyste professorn, »eget nog så gör
jag verkligen det. Jag har suttit i en kommitté
tillsammans med målaremästare Broström, och
han är en både hygglig och upplyst karl. Huru-
vida han är något särskildt billig på sitt arbete,
vet jag inte. Men jag förmodar, att de i allmän-
het hålla samma priser- Jag ska tala vid honom.»
Professorskan, som hade tagit hand om allt
hvad som hörde till det inre departementet,
tyckte inte riktigt om detta förslag; men, tänkte
hon, det blir nog jag, som får uppgöra saken
ändå, när det kommer till kritan.
Professorn stötte på Broström nästa gång de
träffades, och Broström menade, att det passade
bra, emedan han just samma sommar skulle ha
arbete vid ett par villor i grannskapet, så att
han kunde titta till professorns på samma gång
för att se hvad där var att göra.
Broström kom också dit, sedan herrskapet flyt
tat ut, och både professorn och frun voro med
för att beskrifva, huru de ville reparationen
skulle ske.
Mästaren, som ej var någon dum karl, märkte
snart, huru landet låg och att förtjänsten blefve
smal nog, då professorskan skulle från sin virk-
ning följa arbetet tum för tum. Men han ville
stå väl hos professorn, som på senare tiden lagt
sig i kommunala ärenden och genom sin dialek-
tiska förmåga hade stort inflytande. Allmänna
arbeten betala sig bäst. Därför gjorde han upp
ett mycket billigt kostnadsförslag pr kvadratfot,
om hvilket parterna, efter ytterligare jämkning
från professorskans sida, ändtligen kommo öf-
verens.
En tid därefter ditkommo två gesäller och en lär-
gosse. De började arbetet, och professorskan satt
i bersån, så ofta hon var ledig från hushållsbe-
styren, följande arbetarnes spacklingar och stryk-
ningar med en min, som skulle ha tydt på en
djup kännedom om yrkets alla grepp, om man
ej vetat, att hon aldrig förr varit med om detta
slags arbete. Mest tycktes hon dock följa lär-
gossen, som satt på taket med de bara fötterna
stöttade mot flänsen, kladdande öfver zinkplå-
tarna.
Han var bortåt sexton år, stor och grof för
denna ålder. I hans runda ansikte fanns ingen-
ting af den vanliga lifliga, magra, grådaskiga,
cigarettförstörda Stockholms-»grabb»-typen. Han
såg snarare enfaldig och betänksam ut.
En dag, då Kitt-Jakob, som han kallades af
sina närmaste bekanta, höll på att tvätta målar-
bostarna i en balja varmt vatten, kom profes-
sorskan för att betrakta denna rengöring litet
närmare.
»Hör nu, min vän,» anmärkte professorskan
om en stund, »jag har några vattenhinkar jag
skulle vilja ha ommålade. Skulle han kunna
göra det?»
»Ahja,» svarade Jakob. »Nog skulle jag väl
kunna göra det alltid.»
»Det vore bra det. Jag ska säga till åt jung-
frun, att hon tager fram dem. Men det här be-
höfver ju inte de andra veta af.» — »Hvilka di
andra!» frågade Jakob, betraktande frun med
högeligen förvånade ögon.
»Jag menar mästaren och gesällerna.»
Ett plötsligt ljus tycktes med ens gå upp i
pojkens trinda skalle.
»Hå hå, jag förstår. Frun vill, att jag ska ta
dem på fusk, hvafalls?»
»Fusk? Nej, jag vill visst inte ha något fusk.
Kan han inte måla några hinkar?»
»Skulle det vara nå’n konst det då?» invände
Kitt-Jakob indignerad. »Jo vars, hvad jag det kan.
Men frun förstod mig nog inte. Si, med fusk
menar vi sådant, som vi får göra för egen räk-
ning. Var det inte meningen?»
»Jo, det var meningen,» upplyste professor-
skan med något saktare röst.
»Nå, det var en annan femma. Hur många
ä dom?»
»Åtta, tror jag.»
»Det var duktigt med hinkar det; jo, om vi
vore i stan, kunde det väl gå för sig. Men här-
ute finns ingen annan färg än mästarens, och
jag vet inte, om jag vågar.––– Nå nå, jag ska
tänka på saken. Det står väl aldrig för lifvet,
kan jag tro?»
Nej, det gjorde det inte, men bra vore det att
få hinkarna strukna, efter de ändå hade målare
i gården.
Dagen därpå kom mästaren ut i trakten och
tittade äfven till arbetet på Thelai villa. Jakob,
som alltid behandlats väl af Broström och visste,
att denne ej hade något emot, i fall han kunde
tjäna sig litet extra, omtalade för honom profes-
sorskans förslag och frågade, om han kunde få
begagna mästarns färger.
Denne tog sig en pris snus som alltid, när han
skulle fundera öfver något. »Jaså, hon är utaf
den ullen,» mumlade han, skrattande för sig
själf.
»Ja, jag tyckte hon föreföll väl mån om sig.
— Jo, nog kan du få ta hvad du behöfver, min
gosse,» svarade han Jakob mera direkt, »bara
du inte stryker på sju för tu. Jag gissar, du
får väl så lagom för det.»
Jakob åtog sig så att måla hinkarna på fusk,
hvilket han äfven gjorde så i tillbakadragen tyst-
het, att gesällerna inte hade nys därom.
Dessa kokade sin mat i ett brygghus och lef-
de hvar dag för sig just ej så kräsligt. Gesällerna,
som voro ett par tjusiga lejon i sin väg — må-
lare äro allt ett godt stycke mer romantiska och
stiliga än bagare och skomakare, ja, till och med
vådligare än själfva skräddarfipsarne — lade för-
gäfves an på jungfrurna.. De blefvo nog goda
vänner; men till matfrieri kom det inte.
Så mycket mera förvånade, att ej säga rent
af bittert sårade blefvo därför dessa, när de
märkte, huruledes Kitt-Jakob allt oftare smet in
genom villans baksida för att i köket trakteras
med kaffe och dopp; ja, det hände, att han t. o. m.
satte i sig hela supéer. När de frågade sina
dulcineor, huru de kunde ha hjärta att offra allt
åt Kitt-Jakob och lämna intet åt dem, svarade
de ljufva varelserna med en äkta Stockholms-
jungfru-knix på nackarna, att den där pojken
skulle de inte ens vilja ha i sin vedlår, utan
traktering fick han på befallning af professor-
skan, som månade om den där feta prissen, där-
för att han strök deras hinkar på fusk.
Nå, då begrepo de saken tvärt, och många ljuf-
va minnen kittlade deras gommar vid minnet af
trakteringarna under egna fuskperioder, hvil-
ka nu ohjälpligt voro svunna hän, emedan fru-
arna numera ansågo dem för allt för dyrlegda
på grund af deras framskridna elegans.
Ändtligen voro arbetena fullbordade, och äfven
hinkarna stodo där prydliga som till en sprut-
mönstring.
När de senare blifvit färdiga, hade professor-
skan kallat in Kitt-Jakob i salongen. Han stod
där med nedslagna blickar och såg enfaldigare
ut än vanligt, bländad måhända af lyxen, afpa-
rianbilderna och af den myckna grannlåten på
etagèrerna.
»Nåå, min lilla vän, hvad ska han nu ha, för
han varit så snäll och hjälpt mig med de där
hinkarna? »frågade professorskan med det inta-
gande behag, hon förstod att inlägga, när hon
villeovinna något.
»Åh, goa professorskan, jag vet inte––– jag
— — jag har ju blifvit så trakterad så–––- jag
ju har mått så Pelle, så—— jag har strukit på
lediga stunder — — jag vet rakt inte. — —»
»Naturligvis ska jag ersätta hans arbete. Hvad
blir summan?»
»Summan? Vi stackare, vi får nog inga sum-
mor vi. Jag vet rakt inte . . . Professorskan får
väl ge efter sitt goa hjärta ...»
»Nej, säg priset själf. Jag förstår ju ej hvad
det kan vara värdt,» förklarade professorskan,
betraktande Jakob med sitt naivaste uttryck af
hjälplös obekantskap med någonting så prosaiskt
som bleckhinkar.
»Ja, om det så ska vara, så får dom välan gå
för 1 och 50 stycket då på en slump,» framhvi-
skade den fete pojken blygt, dragande djupt efter
andan för att inte spricka af det oförskämda lju-
det af sin egen röst.
Och med tindrande ögon, men nog vett att
eljes svälja den djupa glädjen, fick Kitt-Jakob
sina tolf kronor, hvilken i plankstrykeriets anna-
ler hittills okända bragd han icke var sen att
omtala för sin mästare, som log mer än hans
lärgosse någonsin sett honom göra under de af
strejker och konkurrens fördystrade senare åren.
En tid därefter kom mästaren ut till profes-
sor Thelai villa med sin räkning. Plan hade af
vissa hänsyn till professorn sökt göra den så låg
som möjligt. Han visste nog, att han skulle taga
igen skadan på andra, drygare håll, sådana där
allmänna arbeten, till hvilkas ernående det aldrig
skadar att ha en vän i viken.
När uppgörelsen skulle ske, passade professor-
skan dock på och ville pruta. Herr Broström
visade professorn genom aflöningskvitton, att
han betalt sina gesäller 40 öre och endast debi-
terat sig själf 10 öre i timmen för kostnadsför-
slag, resor, materialer.
Men frun höll i sig och ville ha räkningen ned-
satt. Hon misstrodde alltid de större beloppen
och mästare med tjocka klockkedjor. Till slut
sade Broström, tagande sin vanliga pris med sitt
lustiga, lugna småleende till hjälp åt effekten:
»Hade jag skrifvit den här räkningen på profes-
sorskan, skulle den allt ha sett annorlunda ut.
När man, som professorskan, kan betala en lär-
pojke 1,50 för han stryker en vattenhink och
dessutom trakterar honom ’med kaffe och dopp,
kan man gärna betala mästaren därefter, jag
har, mitt herrskap, varit målare nu i trettio år,
men aldrig fått mer är 50 öre för en hink, till
och med som mästare.»
Professorn satt mäkta förvånad. Men när se-
dan Broström berättade honom historien om den
enfaldige Kitt-Jakob och hans egen gemål, blefvo
herrarna bättre vänner än någonsin. Ty professor
Thelaus hade smått börjat försöka att hålla ba-
lansen mot sin frus finansiella envälde, och hin-
karna lågo henne därvid bittert i fatet.
–––––*–––––
Önskningar.
Af Ellen Bergström.
länge en människa hyser önskningar,
är hon ej verkligt olycklig; i sann
mening olycklig är blott den, som ej önskar
något, brukade en gammal from lärare säga.
Orden låta som en paradox — alla önsk-
ningars uppfyllelse vore väl lyckan i dess
högsta form, menar man ju i allmänhet—•
men de innebära icke dess mindre en djup
sanning. Lifsledan önskar ej, och den rikes
sjukdom, spleen, består kanske just däri, att
han ingenting mera önskar till följd af att
allt redan blifvit billfredsstäldt. Bakom
önskningen döljer sig lefnadslusten, intres-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
