Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 22 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 229
set; den är uttrycket för ett sundt och nor-
malt sinnestillstånd.
Det är så sant mänskligt, så naturligt att
önska. När vi upphöra att önska för oss
själfva, önska vi för våra barn, och knappt
är en önskan uppfylld, förrän en ny födes i
vårt hjärta. Önskningarna kosta ingenting,
de öfverhoppa hindren och leka med det osan-
nolika. Men genom dem uppkomma äfven med
viljans tillhjälp planer, hvilkas förverkligan-
de kan för oss blifva förändringar till det
bättre. »Hon tänker på en åker — och kö-
per honom,» stårdet om den dygdiga hustrun
i Ordspråksboken. Önskningarna äro ej säl-
lan ansatser till lyckligare förhållanden och
innebära ofta fröet till en rikare utveckling.
Det är följaktligen tillåtligt att hysa önsk-
ningar, och vi äro ingalunda pliktiga att
utan urskillning undertrycka dem.
Härmed är emellertid ej sagdt, att alla
önskningar äro tillåtna, att alla äro goda,
sunda och oskyldiga, samt att vi få släppa
på oss helt fritt, hvad fantasien i denna
väg kan behaga frambesvärja. Önsknin-
garna äro understundom af sådan art, att
de skada och fördärfva verkligheten för oss.
Jag påminner blott om något, som vi äldre
från vår ungdom minnas under namnet
»bygga luftslott» och som våra barn nu i
sin tur måhända som bäst hålla på med.
Detta kan vara ett ganska oskyldigt nöje,
en fantasiens naturliga lek; men låt oss
undersöka, om det alltid är så alldeles ofar-
ligt att hängifva sig däråt. Yi taga ett
exempel ur det lefvande lifvet.
En ung flicka i en anspråslös lefnads-
ställning har stannat kvar i hemmet för att
hjälpa modern med de många yngre sysko-
nen. För tillfället sitter hon med en korg
trasiga strumpor framför sig. Det vore
synd att säga, att det är roligt att stoppa
hål, som pojkar slita; men med friskt mod
går det dock, och dessutom har hon till-
fredsställelsen af att vara nyttig, af att
lätta bördan för den, som håller på att
tröttna, och medvetandet att hon bidrager
att hålla huset på fötter. Men hvad nu?
Arbetet sjunker ned i knäet på vår ungmö ;
hon stöder den lilla fina hakan i handen
och blicken blir frånvarande. Hon är ej
längre i det tarfligt möblerade hvardagsrum-
met; hon ser sagoprinsen köra fram med
sina guldfuxar och slottet vinkar i fjärran.
Hon ilar till hans möte, snart sitter hon
vid hans sida, och bort »in’s Blaue hinein»
går färden. Om en stund tittar mamma
i dörren och frågar efter strumporna. Kan-
hända erhåller hon ett vresigt svar. Och,
hvad värre är, pappas mångåriga biträde i
affären, hans värderade och bepröfvade vän,
får ett bleklagdt nej på sitt hederliga friare-
anbud. »Prinsen» låter nog vänta på sig,
han, och hän svinna åren i ilande fart un-
der fåfäng bidan.
När önskningarna börja alstra leda för
den verklighet, i hvilken vi lefva, missnöje
med det närvarande och en känsla af att
vår närmaste omgifning är trivial och trå-
kig, då är tid att vara på vår vakt. Då
äro önskningarna ej oskyldiga längre — då
äro de på väg att draga oss i olycka och
fördärf.
En nödvändig förutsättning för att man
skall känna sig lycklig på den plats i lifvet,
där man är ställd, är nämligen att man
nyktert ser tingen an, koncenterar hela sitt
intresse på sina plikter och försöker att
göra det bästa möjliga af det förhanden-
varande. »Den är lycklig, som tror sig vara
det,» har en författare sagt. Tillåt alltså ej
fantasien att löpa bort med förnuft och
handlingskraft! Jaga ej efter ett fantom,
som ständigt skall gäcka dig! Den enda
verkliga lycka, som finnes, står vid din
egen dörr. Men ack, hvem ser och erkän-
ner det? »Ordet lycka är i lexikonet ett
substantiv, men i lifvet ett verb, som i för-
fluten tid konjugeras med saknad och i till-
kommande tid med hopp, men ej har nå-
get presens.»
Men de mänskliga önskningarna kunna
vara mycket sämre än de nu antydda — de
kunna vara syndiga och otillåtna; detta äro
de framför allt, när de gå andras rätt för
nära. Den fattige önskar sig den rikes rike-
dom. Ej så att han med fast vilja beslu-
ter göra sig en liknande förmögenhet och
med okuflig energi under hårdt arbete och
pinsamma försakelser går till verket, utan
afundsjukt, med bitterhet och hat i hjärtat
åtrår han just hvad den andre äger. Den
ärelystne önskar sig de utmärkelser, som
komma kamraten till del, och missunnar
denne hans framgång, och så vidare i oänd-
lighet. Och i allmänhet är det tyvärr så,
att hvad människan ej kan åtkomma, hvad
hon ej kan få äga, det önskar hon lidelse-
fullast och intensivast — sådan är naturen.
Men här gäller det att taga viljan till hjälp
och kufva önskningen, innan man är slaf
under den. Ingenting är farligare än att
lämna fritt lopp åt dylika önskningar, ty
de förhärja hela ens tillvaro; de tända en
eld, som bränner och förbränner.
Men hvar är gränsen mellan det tillåtna
och det otillåtna? Det gifs önskningar, som
jag bestämdt känner äro goda; de kunna
med flit „och ihärdighet realiseras och sålun-
da föra mig framåt. Det gifs andra, som
jag bestämdt känner äro orätta, och som
skulle draga mig nedåt, om jag öfverlämnade
mig åt dem. Men mellan dessa ytterligheter
ligger ett område, där jag ej alltid ser grän-
sen tydligt utstakad. Hur skall jag veta,
hvad jag får och icke får önska?
Framlägg dina önskningar i bön för Gud !
Kan du ej det, då hafva de fått sin dom och
måste dödas i hjärtat som fömätna eller
syndiga. Kan du däremot bedja Honom
uppfylla eller om hjälp att förverkliga dem,
då må du fritt och utan betänkligheter nära
dem i din själ. Låt dem då blifva den
drifkraft, som för ditt lif uppåt till soliga-
re nejder!
Men må vi framför allt ej glömma, att
vår första önskan bör vara den att göra
Guds vilja! Den önskan skall förjaga alla
dåraktiga drömmar och sjukliga fantasier.
Den sammanfattar i själfva verket i sig
allt, hvad vi kunna begära för att blifva
lyckliga. Att eftertrakta rikedom, upphöjelse
och ära kan vara vanskligt nog. — Många
rika äro olyckliga; många högt uppsatta
oroliga och trötta vid den storhet, de fikat
efter och som de kanhända ej skulle äga
mod att afsäga sig, men som lik en Nes-
susskjorta bränner och söndersliter dem ;
många snillen och konstnärer känna sitt lif
förbittradt genom afunden och klandret. —
Att bringa sina önskningar i öfverensstäm-
melse med Guds vilja, det är det tryggaste.
Blott på den vägen kommer man till har-
moni med sig själf eller, med andra ord,
blir lycklig.
—––––*––––––
Dröm.
K
ur ljufligt det är att lefva, glad som
fågel på kvist! Att lefva sitt eget
sorgfria, ljusa lif som han. — Den kvisten
brytes af susande vind, hvad mer? Den
lille sångaren vet ju, att han har vingar.
Hjärtat blir understundom så fullt af tack-
samhet, af ödmjuk, jublande tacksamhet.
Rundt om är endast solljus, det doftar af
violer och björklöf, värmande, hägnande
godhet sträcker famnen, väna ord nå örat.
Hela lifvet är så vackert som hvitaste hägg-
blom. Alla mörka stunder glömmas, man
minnes endast glädje och rosor. Ja, glädje
och rosor i rikaste mått! Den tärande sor-
gen har icke funnit vägen hit till vår gamla
prästgård — det har varit skymmande skug-
gor allenast —• men för öfrigt ha de sekel-
gamla lindarne blott susat och hviskat om
lycka och ro. — Det är däjeligt att lyssna
till det suset halft i dröm. Att förnimma
det rastlösa lifvet där långt utanför, där
borta i världen — förnimma det blott som
ett aflägset eko. Att bo som i ett sago-
slott långt inne i en furuskog. Att se om-
kring sig allt kärt man har, allt detta gam-
la, vid hvilket man vuxit upp. Att blicka
in i trofasta ögon, där endast och allenast
ständig kärlek lyst en till mötes. Att hvarje
afton höra välsignelsens ord läsas af den,
man öfver allt har kär. Att sjunga som
den unga våren själf lär. Att dricka sig
otörstig af diktens våg. Med Faust lyssna
till påskklockornas klang. Med Almqvist
drömma bland »törnrosor». Vid Rydbergs
hand ströfva omkring i pinieskuggad nejd.
Hos Virgilius tjusas af tankedjup och klarhet.
Höra Wennerberg tälja sina »trollrunor».
Andas fjälluft vid Björnsons Fortaellinger.
Hvilken rikedom det dock finns af skönhet,
af välljud, af stora, ljusa tankar! Det är
bara att ta emot, att lefva sig in i all den-
na härlighet och att tacka för hvarje sådan
stund af njutning, af verklig, ogrumlad, lef-
vande lycka.
Ja, att tacka. Sinnet blir så vekt. All-
deles som när man hör Schumanns »Glückes
genug» —■ då känner man, inte sant, ett be-
hof att knäppa sina händer — det är jubel,
det är lifsglädje, det är längtan, och det är
ändå något mer än allt detta, det är något
af blå himmel med. Eller som när man
lyssnar till Adagiot ur »Pathétiqen », eller till
första satsen i Månskenssonaten.––––––-
Det är så tyst och stilla rundt omkring.
Stör ej vår ro — hviska granarna utanför mitt
fönster. Ah nej, i min håg bo bara sol
och tack. Jag ser ej fram, jag ser ej till-
baka, jag glädes blott åt allt, som är, åt
allt, som gifves mig, kärlek, förståelse,
hjärtevärme, dikt och blommor. Det är som
en dröm alltsammans — som en dröm.
5panska kvinnor.
dessa dagar, då hela världens blickar äro
r riktade på det olyckliga, men stolta Spani-
en, torde det måhända intressera våra lä-
sarinnor att höra något om den spanska
hufvudstadens mest framskjutna kvinnor.
Vi återgifva därför efter en utländsk tid-
skrift några hastiga konturer, tecknande tren-
ne af Madrids tongifvande damers lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
