Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 22 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 I DU N 1898
Hertiginnan af Alba, näst drottningen
och de kungliga prinsessorna landets främ-
sta kvinna, är typen för vår tids spanska
adelsdam. Hon är stolt, utan att vara hög-
färdig, stolt öfver sin härkomst, såsom kung
Filip ville att hans spaniorer skulle vara.
Också är hon en ättling af Fernand Nunez.
När hon, en behaglig flicka ännu i sina
ton-år och arftagerska till en stor förmögen-
het, gjorde sitt inträde i Madrids societet,
omfladdrades hon af en skara friare. Men
hon ville icke hafva någon af dem. »Jag
gifter mig endast med det blåaste blod i
Spanien», sade hon till en väninna. Och
hon höll ord. Hon äktade hertigen af Alba.
Hertiginnan är ej någon frappant skönhet,
men hon är en god och klok kvinna. Så-
som spanjorskor i allmänhet är hon bigott.
Sina barn uppfostrar hon enkelt och för-
ståndigt. Hennes äldsta dotter, donna Sol,
är en okonstlad, flitig skolflicka, som ännu
ej är »ute».
»Gossarna Alba» äro den lille konun-
gens intimaste lekkamrater, och det är en
känd sak, att drottning Christina är nästan
till öfverdrift noga i val af sällskap åt sin
son.
I likhet med sin man är hertiginnan myc-
ket road af sport. Hon jagar, rider och
kör, och när hon efter säsongen hvilar ut
på något af familjegodsen i grannskapet af
Sevilla, ikläder hon sig torerons åtsittande
dräkt och bredskyggiga sombrero och rider
in i den inhägnad, där de vilda tjurarna
förvaras. Där deltager hon med lif och
lust i det spännande nöjet att reta djuren
med lansar och därpå skilja dem från den
öfriga hjorden. Hon är äfven skicklig seg-
lare och tillbragte en del af förliden som-
mar tillsammans med sin släkting ex-kej-
sarinnan Eugenie ombord på lustjakten
Thistle, kryssande på Medelhafvet.
Penningearistokratien representeras inom
Madrids societet af markisinnan af Manza-
nedo. Ingen lång rad af stolta förfäder
blickar ned på henne, hennes vapensköld
bär icke ett månghundraårigt sköldemärke,
men oin det är sant, att skönhet, behag
och förfining också äro ett adelskap, så har
naturen förlänat henne detta. Då hon där-
till är omätligt rik, hafva Madrids högsta
kretsar hälsat henne välkommen.
Markisinnans af Manzanedo fader var
hattmakare, hennes man bankir. Båda ho-
pade stora rikedomar. F. d. hattmakaren
blef hertig af Santona och markis af Man-
zanedo. Hertigtiteln testamenterade han åt
sin dotters äldste son — i Spanien har äga-
ren af en titel rättighet att öfverlåta den
åt hvem han vill. Efter sin fars död bo-
satte sig markisinnan i Paris och tillbragte
där många år, så att hon blef nästan lika
mycket fransyska som spanska. Ett natio-
naldrag kunde hon emellertid aldrig utrota
ur sin natur — smaken för tjurfäktningar,
och aldrig fann man henne frånvarande vid
någon större fest af detta slag.
I Madrid äger hon ett gammalt palats,
doldt af åldriga träd vid Paseo de Recoletos,
i Paris ett hotell nära la Madelaine. Rum-
men äro inredda med modern lyx och kom-
fort och dekorerade af konstnärer. Den hög-
ättade hertiginnan af Alba är intim vän
med hattmakarens dotter.
Såväl markisinnan som hennes äldsta dot-
ter Maria intressera sig lifligt för kvinnosa-
ken och hålla på kvinnans likstäldhet med
mannen. När sådana ämnen som gamla anor,
tappra förfäder m. m, komma på tal, af-
bryta de med ett skämt och ett: »Det där
var ju så längesedan!» På sin landtgård
Santona vid Biscayaviken är markisinnan
hela ortens hulda fé.
Förra sommaren hade folket där ställt
till en midsommarfest uppe på ett af de
kringliggande bergen. Markisinnan klättra-
de själf upp för den branta bergsluttningen,
deltog lifligt i festen och dansade med bond-
drängarne deras aragoniska jota. Med allt
detta är hon nog bigott att företaga den
årliga pilgrimsfärden till Lourdes.
Hvad bildningsaristokratien beträffar, är
den, om man undantager den kungliga fa-
miljen och diplomatiska kåren, föga repre-
senterad inom den spanska hufvudstadens
förnäma kvinnovärld. Drottningen intres-
serar sig visserligen för allt, som rör konst,
litteratur och vetenskap, men alldenstund
hon lefver ganska tillbakadraget, är hennes
inflytande ej stort. Förr voro en känd herti-
ginnas salonger samlingsplatsen för konst-
närer och författare, och den spanska skal-
den Juan Tenorio, »Jose Zorilla», gjorde
där sin debut.
Den uppfostran de spanska kvinnorna
erhålla i klostren, är så beskaffad, att den
litterära världen blir ett fullkomligt terra
incognita för dem. Däremot gör den dem
ingalunda likgiltiga för världsliga nöjen.
För ett tiotal år sedan kom till Madrid
från den spanska provinsen Galicien en ung
dam, donna Emilia, grefvinna Pardo Bazan.
Hon utgaf ett par romaner och skref följe-
tonger till tidningarna. I början omgafs hon
af en liten, men vald krets af intelligent och
lärdt folk, rekryterad nästan uteslutande
ur den högre medelklassen. Så småningom
kom hon in i den högre societeten och blef
där en gunstling. Ingen bjudning, ingen
soaré i Madrid anses nu mera lyckad, om
ej grefvinnan Pardo Bazan är med.
Under en följd af år hafva föreläsningar
hållits i Ateneum-klubben. Dessa föreläs-
ningar hafva varit underhållande och bil-
dande, men i regel endast åhörts af herrar
— en och annan dam visade sig ibland på
läktaren. Men en dag lästes i tidningarna
en annons, som tillkännagaf, att donna
Emilia Pardo Bazan komme att föreläsa.
Detta var revolution. Redan samma dag
voro alla biljetter utsålda. Madrids hela
societet åhörde föredraget. Trängseln var
visserligen så stor, sorlet så högt och ny-
fikenheten så stegrad, att största delen af
hvad föreläsarinnan sade gick förloradt. Sak
samma. Föreläsningarna äro nu på modet
och donna Emilia Pardo Bazan den mest om-
tyckta bland föreläsarne. Madrids »grädda»,
ministrar, generaler, medlemmar af Cortes,
diplomater med fruar, underlåta sällan att
närvara.
Om Madrid skulle blifva en i intellektuelt
afseende vaken, konstälskande stad, skall
hedern däraf tillkomma denna på hufvudets
vägnar så högt begåfvade gräsänka. Gref-
vinnan Pardo Bazan är hvarken vacker
eller intagande — hon är kort till växten,
fetlagd och kläder sig excentriskt. Hon äl-
skar skrikande färger och förstår sig ej på
att välja dem som harmoniera. Sitt svarta
hår färgar hon rödt. Men hennes vackra
ögon, höga panna och vänliga, kvicka blick
vittna om tankeskärpa och skaldebegåfning.
Hon ger ut en tidskrift öch skrifver däri
de flesta artiklarna själf.
Haf tand för tunga!
Finns någon, som likt mig undrat, hvarför egent-
ligen tidningar föra en »Rättegångs- och polis-
afdelning» ? Kan någon publicist- eller juristfru
gifva en upplysning, huruvida den afdelningen
måste förekomma?
Nog vet jag, att det finns en klass af tidnings-
läsare, som hufvudsakligen studera den spalten.
Men är det därför nödvändigt att alla större och
smärre »mål» skylta i bladet, för att ej tala om
hur tidningarna, äfven de af rang, kunna under
månader servera spaltlånga referat från domsto-
larna, när någon »celeber» process förekommer.
Det senare har väckt min och äfven andras
leda.
I humanitetens namn frågar jag.- Skulle ej en
person, som suttit på de anklagades bänk, lätta-
re upprättas, om ej alla tänkbara detaljer ur hans
förhållanden, sanna och osanna, komme till hela
världens kännedom?
Hur många gånger ha ej osanna rykten af illa-
sinnade; eller tanklösa personer gjort om intet
människors framtid och lycka, äfven sedan dom-
stolen kanske fällt ett frikännande utslag!
Några gånger har jag sett unga människor o-
möjliggöras genom att »ha stått i tidningen»
för någon ej alltför stor förseelse, som faller un-
der lagens bestraffning, och jag har sett föräl-
drars förtviflan däröfver. Flere gånger har jag
tänkt framställa den fråga jag nu gjort. Åter-
står att se, om någon besvarar den.
Säkert har pressen härvidlag ett tungt ansvar.
Och säkert borde vi alla, hvar i sin stad, tänka :
tHaf tand för tunga!» Spectator.
’ –––- ––––-
En svenskas framgång vid utländskt
universitet. Vid nyligen uti Newham college,
Cambridge, företaget val tillföll det stora Maria-
Kennedy-stipendiet å cirka 1,500 kr. en svenska,
fröken Anna Paues. Stipendiet är det högsta
Newham college har att gifva och är afsedt för
själfständigt vetenskapligt arbete. Fröken P. är
den första utländing, som lyckats tillkämpa sig
detta mycket eftersträfvade pris och öfver huf-
vud taget den första som vunnit det på grund
af utmärkta kunskaper inom engelska språkve-
tenskapen.
Fröken P. är en af Wallinska’skolans student-
skor, aflade förra året »Bachelor of Arts»-examen
vid Cambridge universitet och studerar för när-
varande uti Heidelberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
