Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 22 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
IDUN
i det han senaste vår bland annat utställde ett
synnerligen omfattande projekt, i hvilket älla
hufvudpersonerna i Kalevala figurerade, och hvil-
ket afsetts att, utfördt i stor skala för en af
Finlands landsortsstäder, blifva ett betydande
monument.
Om herr Bäckman komme till Helsingfors och
mötte Carl Sjöstrand på gatan — och han rör
sig ofta ute — så kunde herr B. konstatera, att
Sjöstrands apparition allt ännu måste väcka upp-
märksamhet. Ty en vackrare, ståtligare och ra-
skare gubbe får man sällan se. Det finnes där-
för ej många Helsingforsare som ej känna ho-
nom, åtminstone till utseendet, och som nu med
förvåning läst i Idun, att han vore död. Upp-
lysningsvis vill jag meddela, att Sjöstrand, som
åtnjuter mycket stor aktning af alla som känna
honom, är strängt anlitad såsom lärare i skulp-
tur vid finska konstföreningens skola samt vid
Polytekniska institutet i modellering och figur-
teckning, samt att vi alla här hoppas länge få
behålla den skicklige läraren och genompräktige
gamle mannen, hvars obrutna hälsa också, mänsk-
ligt att ^ se, kommer att ge honom krafter att
många år framåt verka för den finska skulptu-
ren, hvars grundläggare han är.
Såsom f. d. elev till Carl Sjöstrand har jag i
sanningens intresse velat gifva Idun dessa upp-
lysningar och hoppas ärade redaktionen på nå-
got lämpligt sätt inför rättelse.
231
PVUSIK
mäktigaste män på 1500-talet. Hennes mor
hade dött, när hon ännu var helt liten, och
Inger kände sig ofta ensam, ty till den
stränge fadern kunde hon icke gå med alla
sina veka flicktankar, alla sina undrande
frågor, hvilka spirat upp inom hennes unga
sinne likt blommor, kallade till lif af som-
marsolen.
Men hon kunde så många glada visor,
liten Inger, och så sjöng hon lätt bort all
den längtan hon icke förstod och kvittrade
som en liten burtämd, bortskämd fågel;
hennes bur var så stor och rymlig, att hur
hon flög och flög, kände hon icke gallret,
den omfattade hela staden, den blåa, tju-
sande fagra Vättern och till och med de
stora godsen på landet, där hon hade många
väninnor. Det är så, att man vanligen icke
vet af sitt hämmande galler här i lifvet,
förrän omständigheterna kräfva, att man
bryter sönder det, och till Inger hade ännu
icke de stora, omutliga fordringarna kommit.
Hon svängde glädtigt om på dansgillena
med stadens ungersvenner, men deras varma
blickar råkade icke mål. Hon kunde skämta
som ett barn, Inger, därför att ingen för-
stått väcka kvinnan inom henne.
Djurgårdsteatern. Litet muntration kunna vi
då sannerligen så väl behöfva i denna trista grå-
väderssommar,^ och hr Banfts ansträngningar där
ute på Djurgårdsteatern att kasta åtminstone
en löjets solglimt öfver vår väg vare varmt väl-
signade. Efter den tyska farsen »Askonsdag»
bjuder han nu sedan i tisdags på ett franskt
lustspel »Fågel Phoenix» af kändt märke: Leon
Gandillot Bevars, vi vilja långt ifrån påstå att
stycket tillhör de bättre i sin genre — det har
bland annat det stora felet att mattas betydligt
i de senare akterna ■— men, som sagdt, vi äro
nu i dessa dagar därhän komna, att vi med sär-
skildt giriga fingrar plocka lifvets äfven tarfliga-
ste glädjeblomster. Och när då dessa mängas
med sådana ganska »praktfulla» exemplar ur
scenens drifbänk som nu senast hr Victor Lund-
bergs landtliga apotekselev i Beaugency eller frö-
ken Borgströms äfventyrslystna lilla pillertrillar-
fru från samma goda franska Grönköping, då
ha vi just intet skäl att klaga på vårt öde —
för den kvällen! Kunde nu inte hr Banft styra
om litet solsken på förmiddagarne också? —
det skulle väl då vara i form af matinéer — ty
naturen, hon tyckes ämna spela tragedi hela
denna långa tåresommar.
Liten Inger.
Berättelse från 1500-talet
af Elisabeth Kuylentierna.
Ein Leben ohne Liebe ist ein
Todtkranz ■— ein Schmuck den
eine geschmacklose Hand gefasst
hat, in dem der Centralstein fehlt.
,__ Kiama.
Ijen sjuttonåriga Inger, rike Peder Krä-
mares dotter, satt vid sin sybåge och
lät tankfullt de brokiga silkesdockorna glida
mellan sina smala, hvita fingrar. Hon var
vacker, trots den mycket enkla dräkten,
en kjol af grön särduk samt ett mörkrödt
snibblif eller bindetröja, öfver hvilken satt
en snöhvit, af många spetsar bildad krage.
Det ljusa håret betäcktes af en svart sam-
metshufva.
Inger var enda barnet till den rike och
snåle köpmannen, en af staden Vadstenas
Där hon nu satt vid det blyinfattade
fönstret, kunde hon se den höga tegelstens-
muren omkring det praktfulla Birgittiner-
klostret, och lutade hon sig litet framåt,
sag hon också de höga, lummiga frukt- och
kastanjeträden inne i nunnornas vackra träd-
gård, men hennes klara, lifsvarma blick
dröjde ej länge vid denna »begrafnings-
plats», som hon i sina tankar kallade den,
hon betraktade hellre den blåa vårhim-
meln och lärkorna högt, högt däruppe. De
hade för icke så längesedan kommit med
sitt glada budskap till norden, och Inger
hade hälsat dem med jubelrop, ty vintern
var lång och arbetet vid sybågen enformigt,
och så var det så mörkt och tyst i den
stora dagligstugan.
Med våren kommo främlingar och blom-
doft och fägring till Vadstena, och Inger
kunde fritt få ströfva omkring i skog och
mark.
Någon knackade helt sakta på dörren.
Inger ropade ett vänligt:
»Stig in!»
En ung man, högväxt och smärt, med
mörka ögon i ett blekt, långdraget ansikte,
åtlydde kallelsen, gjorde en lätt bugning
och lade den enkla sammetsbaretten ifrån
sig på närmaste stol, hvarefter han med
handen ordnande strök upp det strida, svarta
håret från pannan.
»Du är ensam, Inger?»
»Ja, som du ser, Olof; hvad du ser trött
ut, nu.har du nog arbetat hela natten igen?»
»Ja, nästan — och jag frågar mig ändå
själf, hvad det egentligen tjänar till,» sade
han bittert, i det han tog plats midt emot
henne och lutade hufvudet bakåt mot den
högkarmade stolens snidade rygg.
Ingers blåa ögon fäste sig undrande på
honom :
»Haller du da inte af din vetenskap
längre?»
»Jo, men ser du, Inger: arbete är själens
nödtorft för en ung människa, och hon be-
gär mera af lifvet.»
»Hvad begär du då?»
Han såg på henne med ett underligt,
vemodigt uttryck i sin djupa blick, men
plötsligt flammade det till af het passion
där inne i dunklet, och Inger rodnade af
blygt förstående. De hade känt hvaran-
dra sedan barndomen de två, men allt efter
som Inger växt upp, träffats mera sällan,
ty »Olof den tyste», som han allmänt kalla-
des i staden, undvek alla samkväm; han
lefde en enstörings lif, fattig och utan
fränder som han var.
Inger fattade hastigt tapi_sserinålen och
började ifrigt sy färdigt ett ljusgrönt litet
blad i den ranka hon höll på med, men
hon visste icke, att så som det mjuka sil-
ket fyllde det nästan omärkligt uppritade
mönstret, så fyllde också tusen böjliga kän-
slotrådar de outvecklade hjärtbladen i hennes
väsen och lät dem skjuta upp, saftigt gröna
i reflex af det kärlekens solsken, hvilket
värmande trängde sig intill dem.
»Vill du, att jag skall gifva svar på din
fråga, Inger,» sade Olof slutligen, »eller är
du kanske rädd att få höra det?»
»Nej, rädd är jag inte,» sade Inger fri-
modigt, »men — jag vill ingenting veta nu.»
»Och när får jag träffa dig igen, kanske
inte på en hel lång månad; du vet mer
än väl, att jag ej är någon välkommen
gäst i rike Peder Krämares hus.»
»Men till mig är du hjärtligt välkommen,
Olof; du är min käraste barndomsvän.»
»Slika ord kan jag inte tacka för, Inger.
Hvern^ frågar efter prasslet af fjolårets blad,
när våren sjuder inom en?»
Åter rodnade Inger; det var väl ej första
gången hon hörde denna glöd, men den
hade hittills lämnat henne oberörd, så var
det dock ej längre, hon drogs magnetiskt
mot den famn, hvilken i hvarje Olofs ord
smekande breddes emot henne, och barnet
vek alltmera för den hängifna, älskande
kvinnan.
»Våren har så nyss kommit,» sade hon
sakta och förvirradt: skulle han förstå henne?
Olof den tystes bleka ansikte fick färg,
han lutade sig fram och tog Ingers lilla
hand, som villigt släppte nålen, och han
sade med en smeksamt varm klang i stäm-
man:
»Våren kommer alltid sent till norden,
men kanske just därför hålla vi den så
outsägligt kär.»
Han kysste en efter en af de små dar-
rande fingrar, hvilka hvilade på hans magra,
kraftiga hand, och vid dessa heta kyssar
ryste Inger ofrivilligt till af bäfvande, oför-
klarlig lycka; det var en löftets helgmorgon
utan alla ord, som firades af de båda unga.
»Och när får jag träffa dig igen, Inger,»
frågade Olof slutligen.
»Jag går hvarje morgon i mässan i Röd-
kyrkan,» sade hon tvekande.
Han nickade tyst och reste sig upp. Fa-
der Peder var att förvänta hvilket ögon-
blick som helst, och Olof visste, att hans
åsyn endast var misshaglig för den dryge
pänningfursten.
Så många härliga vårmorgnar, som nu
följde för Olof och liten Inger! De begärde
icke mer än stundens lycka, och därför fick
njutningen aldrig det afslagnas fadda bi-
smak, de fordrade ännu ingenting annat
än denna ljusa, oreflekterade kärlek, som
icke jordbindes af trånga hänsyn.
»Jag är din lärare, Inger, » sade Olof en
dag, da de vandrade vid Vätterns grönskan-
de strand på en stig, sa smal och igenvuxen,
att de endast med möda kunde gå i bredd,
»eller är jag kanske snarare din läkare, som
dag för dag ger dig in af människosläk-
tets- lifselixir — kärleken.»
»Gif mig mera — mera,» hviskade hon
lidelsefullt,» nu vet jag, hvad jag längtade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
