Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 29 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 IDUN 1898
ken tillräckligt kvinna för att finna sig väl där-
med. Därför var han, som var åtta år och gått
i skolan en tidrymd på ett och ett halft år, myc-
ket stor och förståndig — och stark se’n ! — och
hon mycket, mycket liten och i behof af ständig
omvårdnad och ledning. Därom voro båda full-
komligt eniga.
När Lilly fått sitt misstag angående kusin
Toras ålder vederbörligen rättadt, funderade hon
vidare på det konstiga talet om förlofningen.
»Lellan du, hur blir man förlofvad?»
»Det vet jag, det, för jag satt inkrupen under
hängasken med kattungen i famnen, när Totti
och farbror Algot förlofvade sig. Om du vill
vara Totti, så skall jag vara farbror Algot. Vill
du?»
Jo då, Lilly ville så gärna, så gärna.
»Skall jag ha hatten på mig?»
»Det kan kanske göra detsamma,» tyckte Lellan
tveksamt, »nej, det är bäst, att du tager den af,
för Tora hade ingen hatt,» tilläde han med vun-
nen öfvertygelse.
Lilly lade sin stora spetshatt på gräset och
strök tillbaka ett par hårbucklor från sin mjäll-
hvita panna. Nu väntade hon Lellans vidare
ordres. Han satte alla fingrarna i sitt lockiga
bruna hår och tänkte efter. Det är inte så lätt
heller att ge en lektion i, huru man förlofvar
sig!
»Jo, nu — nu kan vi börja! Vi flytta tillsam-
mans våra stolar och låtsar, att det är soffan
därborta.»
Han visade med handen åt en hvitmålad järn-
soffa framför ett par knoppande jasminbuskar i
närheten af den omtalade hängasken.
Efter åtskilligt kånkande stodo stolarna i an-
taglig position.
»Nu skall du sätta dig på stolen där — dra
ner klädningen, så kan man tro, att du har lång
klädning! Så ja! — Ta ett strå eller hvad som
helst att plocka med fingrarna på! Ja då, det
duger. Sen ska du böja nacken och se andäktig
ut och se ner och titta opp på mig!»
Lilly hängde ängsligt på stolskanten och såg
ut, som om hon sålt smöret och tappat pängarna.
»Så ja, det är bra! Nu skall du bara se på
mig ibland också.»
Lilly hvälfde ögonen uppåt, så att hon nära
nog vände ut och in på dem.
»Du kan det ändå bättre än själfva Totti,»
tyckte Leonard uppmuntrande, »så nu kan vi
börja riktigt.»
Han drog ned den hvita blusen om sin knub-
biga byst och ordnade sjömanskragen. När det
gäller riktigt på fulla allvaret, så kan ju det yttre
också vara af sin icke så lilla vikt.
»Nu sätter jag mig nära invid dig, och så
flyttar du dig lite’ längre bort, och så tittar du
upp — så där, du vet! Sen så säger jag: »Aldrig,
aldrig i hela vida världen!» för det sa’ farbror
Algot, just när kattungen sprang, så att jag kunde
höra, hvad de sade. Då säger du: »Jo, pytt
också!» Det skall vara så, för så gjorde Tora! Så
ja, Lilly, nu gjorde du det riktigt bra! Men nu
kommer det värsta. Då sa’ farbror Algot: »Tora,
’Tora, hur kan du ha hjärta att säga och tänka
så?» Hans röst var så tjock och grof, att det lät,
som om den kom här nerifrån.»
Leonard visade med sin feta, lilla näfve på
sin rosett, och Lilly förstod fullkomligt, att far-
bror Algots röst nog varit ansenlig.
»Då blef Tora röd som en kokt kräfta, och
ögonen blefvo så, att man kunde tro, att hon
skulle börja tjuta.»
»Skall man inte säga gråta, Lellan,» frågade
Lilly i tillrättavisande ton.
»Äsch — du förstår ju, hvad jag menar! Du
som är en flicka, skall naturligtvis alltid säga
gråta, men med en pojke är det inte så noga.
Men nu skall vi hålla på, tills det blir slut. Och
nu är det det värsta, Lilly: nu skall du bli röd
och tårögd också! Jo, nu vet jag!!! Du är så
blek, men du kan godt nypa i kinderna! Nyp
riktigt, riktigt hårdt, så att det gör duktigt, duk-
tigt ondt! Då får du nog tårar i ögonen_och blir
kanske lika röd, som Tora blef.»
Lilly var lydig som vanligt och nöp med all
den kraft, hon hade i sina späda händer. Inom
sig fruktade hon, att Lellan skulle finna sig för-
anlåten att gripa in, och det var klokast att göra
sitt bästa att förekomma detta.
»Är det bra nu,» frågade hon undertryckande
en grimas, som smärtan framkallade.
»Jaa då! Tora var inte så röd på långt när.
Se’n tittar du bara på dina fingrar! Då gör jag
så — — —»
Han kastade sig på knä, så att dammet yrde
om honom, och nappade med blixtens hastighet
åt sig en af Lillys små händer, frampressande; I
»Älskling, håll mig inte längre i ovisshet! Säg’
att du vill bli min!!!»
Flickungen satt handfallen. Han hade ju inte
sagt, hvad hon skulle svara på detta.
»Säg ja, säg ja,k hviskade tillbedjaren manande.
»Ja,» skrek hon, glad att ha fått upplysning
i sin okunnighets mörker.
Då det frigörande ordet var sagdt, for friarn
upp som en raket, och den häpna flickan blef
med all hast klämd och kramad.
Leonard var helt andtruten.
»Det var sant det,» utropade han förskräckt,
»jag skulle kyssa dig också — det höll jag rakt
på att glömma! Ja visst skall det vara midt på
munnen, vet jag!»
Sedan kyssen var öfverstökad, satte han sig
bredvid Lilly och lade armen om hennes skuldra.
»Se’n så satt de och hviskade och tittade så
vådligt på hvarann, och Tora pratade allra mest
— — och då är det du, som skall prata!»
»Hvad skall jag säga då?«
»Hvad som helst — det gör ingenting, hvad
det är, bara man kan tro. att de sade det, för-
stås,» hviskade han och stirrade utan att blinka
in i hennes ljusblå ögon.
»Ser du, Lellan! Där är Misse,» hviskade hon
knappt hörbart och besvarade hans smäktande
ögonkast.
Leonard såg ut, som om ett tvifvel ett ögon-
blick sänkt sig i hans själ. Talade månne Totti
om Misse till farbror Algot, när hon hviskade
till honom därborta på bänken? Det var förstås
inte godt att afgöra — han hörde ju inte ett
ord!
På verandan hördes i detsamma hastiga steg.
»Nej, aldrig du, aldrig,» hördes en munter
flickröst.
»Ja, förr får du heller åldrig handsken igen,»
svarade en manlig röst.
»Det får du se det!»
Det lilla paret pä den provisoriska bänken
glömde sin förlofning med ty åtföljande kärleks-
kutter och vände sig mot boningshuset.
Där syntes Tora i full fart förföljande den
stackars farbror Algot, som sprang för brinnande
lifvet med en röfvad ljusbrun handske.
Toras mörka lockar voro ostyriga och slogo
henne i ögonen, och hennes kinder blossade i
kapp med rosorna kring verandans räcke. Hon
måste stanna och andas ut ett tag. Då kom
farbror Algot helt nära och räckte fram hand-
sken riktigt retsamt. Tora efter honom och så
full språngmarsch igen.
Leonard stötte Lilly i sidan.
»Nu––––– nu profgår de, för det sa mamma,
att de snart skulle!»
ck, Iduns snälla läsarinnor,
^ ^ Hur tacksam man sig känna bör
Att ha ett blad, som skrifoes för
Och läses blott af kvinnor!
Om mannen med sin fina takt
Ibland så lågt sig värdigas att sänka
Att Idun några blickar skänka
Och kritisera den kantänka,
Vi ägna honom lugnt vårt djupaste förakt.
Hvart skulle vi, om den ej fanns, oss vända
Att våra djupa tankar sända,
Som Idun sprider se’n så fort från trakt till
trakt.
Och hvar kan annars fritt man prata
Om saker mera delikata,
Som intressera dock hvar flicka och hvar fru
Som t. ex. nu
En sak, som fylla bör med sorg hvart kvinnligt
sinne :
Man förr sin stolthet satt uti ett bländhvitt
linne
Med spetsar, broderi och »pet»,
Ett utsökt plagg, som hvaren vet,
Men modet gör ibland förtret,
Ty, mina läsarinnor, märken,
Att snart det finnes icke mer,
Ty som jag uti bladen ser
Blir hädanefter kolsvart — särken!
En paus här jag gör, att I mån hämta er —
Snart blir ju mänskligheten vriden.
Man utaf taft, brokad och siden
Nu sömmar sig en svart chemise,
Som ej på byke läggs, men när dess tid är
liden
På Karl den tolftes raska vis
Förpassas ut ur tiden.
Så ha vi glunkas hört ännu en annan sak,
Att ganska snart oss modet bjuder
Att gå med muscher, smink och puder,
Och, kära, hvarför ej, ifall det sker med smak.
Och sedan, fruar små, ifall man törs det
hviska,
Vi kläda våra män uti peruk och piska
Och hårrosett där bak.
Med allvar djupt man bör om detta ämne tala,
Ty mer än förr behöfs att skyla hjässor kala
Och putsa männen upp på alla sätt och vis.
Mig tyckes allra bäst att bilda en förening
Att i så viktig sak få tala ut sin mening
Och så att fästa ut på öfligt sått ett pris
För den, som visste bäst på hvilken grund skall
_ byggas,
Att mannen på allt sätt för billigt pris kan
snyggas,
AU från vårt täcka kön för bjärt ej sticka af.
Men ännu för all del så tysta som en graf,
Ty förrn så viktig sak har grundligt hunnit
dryftas,
Bör ej för våra män en flik af slöjan lyftas.
-— Gunås så visst, det känns så högst beklämdt
mitt sinn.
För er kanske den hulde maken
Är genast villigt med om saken . . .
Jag har så litet hopp om min ! ! ! —
Man kan ej förebrå oss heller,
Därför att vi till ytan se,
Då nyss en bisp tänkt ut modeller
Att ny mundering prästen ge.
Där har han suttit och funderat
Och grubblat på sin bispestol,
Ibland med skräddarn konfererat,
Och så till sist han modellerat
En dräkt, som stöter smått på -— kjol.
Jag skälet dock så väl förstår,
Det är för prästfrun, som han ömmar.
Kaftanen nu med alla sömmar,
När hon den blank och sliten får,
Åt barnen ingenting förslår,
Men tänkom hur af denna kappan
Med all dess vidd och all dess längd
Bör bli kostymer uti mängd,
Se’n ungarne den ärft af pappan.
Kanske att moder och alt kläder
Bort komma mer i andra hand
Och att jag alltför sent er gläder
Med nytt ifrån vårt broderland,
Där nu små söta kvinnspersoner
Eröfrat sig ännu ett fält
Och sköta sig så fermt och snällt
Som inspektörer vid stationer.
Och dessa platser, visst jag tror,
Få kvinnor snart i alla riken,
Ty med en kvinnlig inspektor
Lär ökas rent enormt trafiken.
I uniform med gyllne band
Och så en dito hvisselpipa
Och lilla flaggan uti hand,
Hur söt hon är, kan man begripa!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
