Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 29 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 237
På hvarje tåg man ser förstås
I fönstren massor af tupéer
— Kritiken, som ibland bestås,
Lär komma mest ur damkupéer —
Och mammorna att mågar få
— Så ryktet säkert oss förkunnar —
Ej resa mer till bad och brunnar,
Där det ej alltid nappar på
Och kostar mera än det smakar.
Nej, flickan plats vid järnväg ta’r,
Och där hon ledigt alla da’r
Kan tillgång ha på äkta makar;
Visst skall det gå med hisklig fart
Att frieriet hinna sköta,
Men om ej några hinder möta,
Är det klareradt ganska snart,
Och förrn man hunnit växla tågen,
De hunnit kyssar växla ut,
Och svärmor öfversäll till slut
Fått »stora famnen» ge åt mågen,
Det godt hinns med på en minut.
Men, Iduns läsarinnor,
livarför ska’ Sveriges kvinnor
Ej samma chancer ha,
Ty vi a lika söta
Och kunde tågen sköta
Fullkomligt lika bra.
Mitt råd I därför hören,
Vi till herr Direktören
— Med general framför —
Ödmjukligen oss vända,
Så kanske det kan hända
Att han vår klagan hör.
Snorre.
–––- *–––-
Bildade mödrar.
samband med en uppsats om skolferier i
r n:r 27 af Idun kom mig i tankarna en frå-
ga, som nog många af Iduns läsarinnor känna
igen, antingen de nu hafva framställt den själfva
eller fått höra den såsom en liten förebråelse.
Den gäller studerande kvinnor —- särskildt stu-
dentskor — och lyder: »Ja, och så gifter du
dig till slut, och hvad har du då för nytta af
dina studier?»
Jag skulle vilja svara med en motfråga:
»Hvar skall den bildade kvinnan få ett bättre
verksamhetsfält än i barnen, sina egna barn?»
I de allra flesta fall gå en kvinnas studier
fram till lärarinneplatser, alltså till handledande
af ungdomen. Men den ungdom, man kommer
närmast, är naturligtvis ens egna barn, dem
kan man hafva det största inflytandet öfver, och
för dem behöfver en kvinna bäst sin bildning.
Det beaktas i allmänhet alldeles för litet, hvil-
ken välsignelse kvinnornas större bildning äger
just i förhållande till barnen.
Det är en sak, som erkännes af alla, att
man nämligen för att kunna moraliskt handleda
en människa måste vara henne moraliskt öfver-
lägsen. Kritiken öfver ett motsatt förhållande
har blifvit fastslagen i det bevingade ordet:
lef som jag lär, men icke som jag lefver! All-
deles likartad ter sig saken i intellektuelt hän-
seende. Författaren till den ofvannätnnda, be-
hjärtansvärda uppsatsen framhåller, hurusom
under ferierna hemmets inflytande får göra sig
gällande på barnens utveckling. Hvarje moder,
som äger fördelen af en utmärkt uppfostran,
skall säkert ge mig rätt i att detta varit henne
en stor hjälp vid ledningen af barnens karak-
tärsutveckling. Genom att alltid kunna ge dem
ett råd, en anvisning vid deras skolarbete, att
kunna svara på deras frågor, som de ej få be-
svarade i sina läroböcker, kommer hon dem i
alla afseenden närmare, än hon skulle göra, om
hon stode utanför deras studier. Särskildt äger
detta värde i förhållande till sönerna. Det är
mycket nyttigt för en halfvuxen gosse med
litet anlag för öfversitteri att veta, att mam-
ma just inte tycker hans bildning vara så stor-
artad, äfven när han en gång når den efter-
längtade, befriande hvita mössan. Tanken på
att hon gjort detsamma före honom bidrager
ofantligt att höja modern i hans medvetande
och ger henne ett välgörande moraliskt öfver-
tag. Unge herrn kommer då för öfrigt ut i
lifvet med en mycket större aktning för kvin-
nans förmåga.
En högt bildad fransk präst sade en gång:
»Det finns ingenting sorgligare än när ett barn
säger: mamma, hon begriper ingenting! När
jag hör det, ville jag rikta en-allvarlig maning
till hvarje ung flicka att icke låta några bild-
ningsmöjligheter gå sig förbi.»
Naturligtvis kunna icke alla våra unga flickor
ägna sig åt studier i ordets egentliga mening,
men de flesta kunna på egen hand utvidga sina
kunskaper och framför allt sin intressesfer,
livilket senare nog medför ökade kunskaper.
Yåra högre flickskolor lämna en utmärkt grund
att bygga vidare på,- och ännu finns väl ingen,
som ångrat den tid hon nedlagt på andligt ar-
bete, äfven om hon icke direkt försörjer sig
genom den uppfostran, hon fått. Därför ville
jag bara bedja dem, som läsa dessa rader, att
de aldrig säga till en studerande ung flicka,
att hennes arbete är bortkastadt, om hon blir
maka och mor.
Vox clamantis.
–––- *–––-
Ännu en 100-åring.
Fru Charlotte Margareta Schotte.
et är föga mer än en månad sedan
Idun var i tillfälle att presentera bil-
den af Stockholms äldsta invånarinna, den
då 100-åriga fru K. E. Ahlbom. I dag ha
vi nöjet att på samma vis hylla en sekel-
gammal representant för landsorten, fru
Charlotte Margareta Schotte, som med syn-
nerligen väl bibehållna kropps- och själs-
krafter i dag fyller sitt hundrade år.
Fru Schotte föddes den 29 juli 1798 på
Selagården i Härlunda, annexförsamling till
Skara domprosteri. Dotter till öfversten och
chefen för Kungl. Västgöta regemente C. J.
af Gillner, gifte bon sig 1826 med kapte-
nen vid nämnda regemente, riddaren och
innehafvaren af medalj för tapperhet i fält,
förvärfvade i kriget mot Napoleon 1813,
C. G. Schotte.
Änka 1852, har fru Schotte sedan bott
än i Västergötland, än i Värmland. För
närvarande bosatt i Sköfde, vårdas hon af
sin yngsta dotter, gift med rektorn vid
Sköfde allmänna läroverk d:r D. Ahlquist.
Såsom redan är antydt, är fru Schotte
i besittning af goda kropps- och själskraf-
ter. Synförmågan har dock under det se-
nare året gått i det närmaste förlorad.
Dagligen ser man fru Schotte i rörelse, än
i trädgården, äu på väg till släkt och vän-
ner, än på vandring till kyrkan.
––– *–––-
”Poesi oeh unga flickor“.
En liten bit kulturhistoria med anledning af de
unga damernas poesi-album.
Af G. u. U.
f
oesi och unga flickor äro två begrepp,
som höra samman, två begrepp, som
man tänker sig samtidigt; man gör så och
har alltid gjort så. Hvad motsvarades våra
poesialbum af i forna tiders jungfruburar?
Vårt otäcka utländska ord poesi album
fanns alls icke, güdskelof. Men visböcker
lågo väl förvarade underst i kistorna och
fingo ej framtagas, annat än då de unga
tärnornas fru moder gifvit dem en ledig
stund någon helgdags eftermiddag. Våra
äldsta visböcker äro från 1500-talet. De
innehålla mest religiösa och moraliska sån-
ger, för vår tid onjutbart tunga och — i för-
troende sagdt — tråkiga, typiska för sitt
århundrade — reformationstiden. Men de
voro likväl något annat än det hvardagliga,
och säkert lästes de med mycken vördnads-
full andakt. Och hur sågo böckerna ut?
Tjockt, pergamentartadt papper, bundet sam-
man i otympliga skinnband med gedigna
sölvspännen. Och skrifna för band voro
sångerna af lekare — dessa till intet dugli-
ga, som drefvo från gård till gård och in-
gen annan nytta kunde göra för maten och
sofplatsen än nedteckna de sånger, hvarmed
de om kvällarna förnöjde gårdsfolket.
På 1600-talet fingo visböckerna en annan
karaktär så till vida, att äfven världsliga
sånger, ballader och dansvisor uppteckna-
des. Dessa äro våra s. k. folkvisor. Vis-
böckernas namn förändrades till balladsam-
lingar. Fortfarande voro de handskrifna,
men nu af enskilda framstående personer —
samma stil igenkännes hela samlingen ige-
nom, och oftast är namnet utsatt på den,
som verkställt uppteckningen. Litteratur-
historiskt sedt äro alltså 1600-talets sam-
lingar de värdefullaste, såsom varande mest
ordnade. Banden blefvo nu dyrbarare, of-
tast rödt läder med guldtryck. — Gladare
blefvo visorna i den mån man kom in på
karolinska tidehvarfvet — vårt storhets-tide-
hvarf, hvarunder det äkta svenska glada
lynnet tog sig- starkare och starkare uttryck,
jumer vår yttre storhet först hotades och sist
gick under. De medeltida, något eller-helt ve-
modiga balladerna kommo ur smaken; man
upptecknade hellre visor, skrifna af lefvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
