Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 29 juli 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 (DUN 1898
författare. Och detta gällde mer och mer,
allt efter det man kom in på 1700-talet.
Nu konirno tryckta böcker mera i bruk:
de handskrifna visorna blefvo åter något
särskildt för de unga fröknarna, något till-
fälligt, som förvarades bland deras minnen.
Där voro små visor, naiva och enkla, som
handlade om blyg kärlek, där voro de myc-
ket omtyckta och vid hvarje bröllop nöd-
vändiga bröllopsdikterna, och där voro små
sirliga apropos, lämnade till den sköna med
någon liten gåfva. Ju längre man kommer
in på 1700-talet förloras naiviteten, skäm-
tet blir djärfvare och till slut igenfinner
man den gustavianska tiden; man anar,
att skaldens lön ej blott blef ett blygt tack,
utan kanske en handtryckning och en låt-
sadt öfverrumplad kyss. —
Och härefter går utvecklingen fortare.
Reaktioner och reaktioner allt framåt. Tär-
norna från Gustafs tid fostrade sina barn
och barnbarn strängt. I deras gömmor fanns
intet, som ej den stränga modern sett. Inga
ljufva minnen, blott något tryckt omtyckt
skaldestycke med nordiskt motiv, och där-
med äro vi inne på 1800-talet.
På midten af 1800-talet dyka åter de
små handskrifna dikterna upp, men icke i
bokform, icke i form af minnen. Den tidens
unga flickor fingo eleganta askar, som likna-
de böcker, och inuti dessa askar lågo lösa
guldkantade blad. Dessa blad lämnades till
väninnorna, som därpå skrefvo rörande och
sentimentala utdfag ur skaldestycken.
Och så äro vi framme vid våra poesi-al-
bum, framme hos våra Aftonbladsfrök-
nar, framme i vår den allmänna folk-
bildningens och kvinnofrigörelsens tid. Och
nu finna vi hos alla unga flickor ett poesi-
album, och alla hafva de vänner, som med
vår tids drifna, stora, tydliga stil gifva vänin-
nan ett filosofiskt djuptänkt råd i bunden
form: »Hvad rätt du tänkt...» — »Tro den
du älskar.»
Kvinnan — kulturbärarinnan !
–––- *–––-
KYinno-klubbarne i London,
lubben» är som bekant ursprungligast ett en-
gelskt begrepp och en engelsk skapelse samt
har efterhand genom vana och omständigheter
blifvit ett behof för engelsmännen mera än för
något annat folk. Den utgör i viss mån en ersätt-
ning för det egna hemmet för alla, i synnerhet för
alla ogifta män, som icke ha tillfälle att skaffa
sig ett eget sådant eller som föredraga att för
ett relativt billigt pris omgifva sig med de bekväm-
ligheter, den lyx och komfort, som på medlem-
marnas gemensamma bekostnad kan anskaffas.
I sin klubb kan man tillbringa hvarenda timma
på dygnet af den tid, som icke är ägnad åt ar-
bete eller sömn, utan att tala med någon män-
niska, i fall man ej är böjd för sällskaplighet, eller
viss på att träffa personer af sin egen samhälls-
ställning eller som öfverensstämma i tänkesätt
(t. ex. politiska) eller intressen af ett eller annat
slag, i fall man söker sådana vänner. Klubben
ersätter härigenom också i väsentlig mån det
egentliga sällskapslifvet, hvilket ju ock i England
utöfver själfva familjekretsen är tämligen in-
skränkt. — Att under sådana förhållanden de
hundratals londonska klubbarne äro i afseende
på både organisation och ekonomi af de mest
olikartade slag, säger sig själft.
Några sådana inrättningar för fruntimmer, vare
sig speciellt afsedda för dem eller ens sådana där de
ägde tillträde, funnos emellertid icke i London
för jämförelsevis ännu helt kort tid tillbaka.
Fördomen däremot var för blott tolf eller femton
år sedan så stark hos allmänheten, att ingen vå-
gade sätta sig i spetsen för en inbjudning, oak-
tadt just »de lokale Forhold» manade därtill.
Man bor i London aldrig i stadens inre, utan i
dess aflägsnare kvarter, i omgifningarna, mer eller
mindre på landet; men man behöfver naturligt-
vis allt som oftast fara in till de centrala stads-
delarne för sin »shopping» d. v. s. sina inköp
i magasinerna, för besöken hos sömmerskan, för
matinéer å teatrarne eller af mångfaldiga andra
skäl. För en dam, som, i afvaktan på att efter
sin mans business-hours träffa honom för att på
aftonen gå på teatern, tillbringar dagen i London,
måste det vara synnerligt angenämt att hafva
ett ställe, där hon kan lägga in sina paketer,
lunch’a eller drihka en kopp te, göra en smula
toilett, stämma möte med en väninna o. s. v. —
Men äfven för fruntimmer af annan kategori än
rika fruar måste tanken på sammanslutning i en
klubb verka tilltalande, nämligen för alla de
många, hvilka, vare sig gifta eller ogifta, äro in-
tresserade i den praktiska kvinnorörelsen i alla
dess riktningar och som i dessa samlingsrum
skulle finna en naturlig föreningspunkt.
Också dröjde det icke länge, sedan första steget
tagits, innan en hel mängd klubbar för damer
bildades, och det erkännes nu allmänt i England,
att de verkat mycket godt. De ha mäktigt bi-
dragit till att, om icke utplåna, åtminstone ut-
jämna eller moderera den skarpa klass-skilnaden
genom att sammanföra bildade och intelligenta
kvinnor af olika samhällsställning. Världsdamer-
na, som här komma i beröring med systrar, hvilka
själfva måste förtjäna sitt bröd och i följd där-
af äfven i sitt sätt att vara gjort sig mera obe-
roende af de snörrätt konventionella formerna,
hafva lärt sig att få en bättre blick för de stora
sociala frågorna och kvinnorörelsens ingripande
i dessa. Å andra sidan hafva de fria kvinnorna
— ordet gifvetvis i god mening taget — genom
det dagliga sammanträffandet med de förra lärt
sig undvika faran att antaga i det yttre ett allt-
för manligt väsende och att, under kampen för
tillvaron, förlora en del af sin kvinnliga gratie.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
