Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 12 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 IDUN 1898
långt tåg; en del af dem se ej ens åt den lidande;
andra betrakta honom likgiltigt. Men så kommer
där en man, oansenlig att skåda, enkel till dräkt
och uppträdande. Han böjer sig ned öfver den
arme, sköter hans sår och bär honom på starka
armar till en sval och skuggrik oas. Undrande
betraktar Elise främlingen och — hnr sällsamt
— han liknar ju alldeles den gamla fröken 4 tr.
upp. — Men i höjden tonar en stilla änglasång,
och i fjärran och dock så nära talar en stäm-
ma, djup och klar som en silfverklocka: »Gå du
och gör sammaledes!» /). i-
–––- *–––-
Brutna förlofningar.
et är bättre att stämma i bäcken än
i ån», är ett gammalt ordspråk,
visserligen inrymmer mycken sanning, men
hvilken dock — likt de flesta för att icke
säga alla sanningar — tarfvar sina modi-
fikationer, och detta icke minst då denna
sats tillämpas i fråga om brytandet af en
förlofDing.
Att de uppslagna förlofningarnas antal är
i starkt tilltagande torde vara en ganska
allmän iakttagelse. Och detta framstår så-
som en bland de många konsekvenserna af
den löslighet i föreställningar och pliktbe-
grepp, hvilken våra dagar i så många af-
seenden företer, samt af det förhållandet att
impulsen och godtycket i det allmänna
medvetandet medgifvas en så att säga icke
allenast erkänd och obestridd plats utan —
åtminstone hvad impulsen vidkommer —
betraktas såsom en rent af berättigad och
tillfredsställande driffjäder för våra bevekelse-
grunder och vårt handlingssätt.
Om upplösandet af en förlofning i ett
land sådant som Frankrike — där de båda
kontrahenternas förhållande gentemot hvar-
andra före äktenskapet är prägladt af den
största tillbakadragenhet och reservation —
betraktades såsom af jämförelsevis ringa be-
tydelse, vore föga att invända däremot. Men
med den förtrolighet och den innerlighet,
som utmärker förhållandet i en svensk för-
lofning, kan upplösandet af ett dylikt för-
bund — utom af de mest tvingande be-
vekelsegrunder — betraktas icke allenast
såsom karaktärslöst handladt, utan rent af
såsom lättsinnigt. Ty det är dock ingen
lapprisak att efter alla dessa tankar, in-
tryck, kyssar och förtroenden, som utbytts
— efter upptäckt af att man varit offer för
en illusion eller att man inte passar för
hvarandra — bryta en förbindelse af så in-
tim natur. Nej, därtill fordras mycket all-
varliga skäl. Det tarfvas vida mer än en
omsider upptäckt brist på öfverensstämmelse
i lynnen och smak; det tarfvas mer än en
svalnad kärlek, ja, det tarfvas ett ohjälp-
ligt missförhållande, en verklig, påtaglig or-
sak för att försvara det ödesdigra steget.
Och om upplösandet af en förlofning äfven
är ett tvingande och oundvikligt steg, så
är det dock en förödmjukande och betänk-
lig åtgärd, som måste åtföljas af mycket
obehag och många besvärande och pinsam-
ma minnen, som, om de båda kontrahen-
terna icke hafva en mycket obesvärad eller
frivol uppfattning, måste drabba dem båda,
om ock kvinnan mest.
På en person med fina och ömtåliga käns-
lor verkar en upplysniDg i fråga om en an-
nan person, att han eller hon varit förlof-
vad, något halft misskrediterande, afkylan-
de. Och det är en orättvisa detta — om
man så vill —, men en i uppfattningen djupt
rotad, ohjälplig orättvisa, att kvinnans an-
seende är ömtåligare än mannens, och att
följaktligen de ogynnsamma följderna af en
bruten förlofning komma att vidlåda lienne
mest. Det skära och oberörda i hennes
känslolif har blifvit besudladt. Det finaste
och skäraste i hennes väsen har oundvikli-
gen härjats af en brännande samum. Den
svala, oskuldsfulla friskheten är borta; och
en uppslagen förlofning — kvinnan må hafva
varit oskyldig till dess upphäfvande eller
haft det mest obestridliga sedliga berättigan-
de att skrida till ett dylikt steg — kvarläm-
nar dock ledsamma solfläckar på en flickas
själ och är och förblir något djupt beklag-
ligt.
Det är icke endast att rätta ett misstag,
detta att slå upp en förlofning, såsom mån-
gen synes vilja betrakta saken, det är att
söka reparera ett misstag, som aldrig fullt kan
repareras. Uppslagningen af en förlofning är
verkligen ett så betänkligt och ödesdigert steg,
att det borde bidraga till att skärpa före-
ställningarna om vikten af att ingå en så-
dan. Ty det är i sanning en förening, som
bör uppfattas såsom varande af vida mera
bindande natur än: »så länge du beha-
gar mig».
Det är mycket vanligt, att man med en
lätt axelryckning och en sats sådan som
denna: »en uppslagen förlofning mera och
ett olyckligt äktenskap mindre» affärdar de
kommentarier, som gärna göras öfver brutna
förlofningar. Den kan tyckas förnuftig nog,
denna sats; men, noga sedt, haltar den dock
betänkligt. De uppslagna förlofningarnas
antal tilltager i våra dagar starkt, men så
göra ock fallen af äktenskapsskillnad.
Den helgd, i hvilken man, trots en eller
annan disharmoni, trots krossade illusioner,
håller ett gifvet trohetslöfte, är egentligen
ingen dålig garanti, för att ett äktenskap
skall kunna utfalla ganska lyckligt, ty en
dylik trohet följes gärna af öfverseende och
fördragsamhet. Idealet för det motiv, som
bör föranleda äktenskapet, är och förblir en
lefvande och varm ömsesidig kärlek. Men
det är dock ty.värr ingalunda ovanligt, att
många bland dessa under de ideellaste och
bästa förutsättningar knutna äktenskap alls
icke utfalla så synnerligen gynnsamt, dels
därför att den lidelsefulla kärleken fordrar
så mycket och icke tål vid att svikas i sina
förväntningar, dels därför att kärleken un-
der förlofningstiden ofta förblifver blind, då
guden Amor däremot har en förunderlig
böjelse att under äktenskapet lossa på bin-
deln. Och i dessa under ganska ogynnsam-
ma omständigheter ingångna äktenskap se
vi förvånande ofta resultatet blifva godt
och harmoniskt, dels emedan förväntningar-
na icke varit så högt spända och fordringar-
na följaktligen mindre, dels emedan den
pliktkänsla och trohet, som dikterat äkten-
skapet, äfven under sina auspicier häg-
nat det.
Det är dock en mycket beklaglig och
vansklig sak denna, att med svalnad kär-
lek och krossade illusioner träda in i äkten-
skapet. Och vare det långt ifrån mig att,
med stöd af iakttagelsen, att . dessa under
föga lofvande utsikter knutna äktenskap dock
ganska ofta utfalla gynnsamt och lyckligt,
på något sätt vilja förorda vare sig resone-
mangs- eller konvenanspartier.
Men är icke den allmänna uppfattningen
af förlofningens betydelse slapp och omora-
lisk? Borde icke det sedliga medvetandet
mana till ett: »Ingå icke en förlofning utan
en verklig lefvande kärlek och en allvarlig
pröfning, men bryt icke heller en förlof-
ning utan den mest tvingande nödvändig-
het!» Arla.
–––- *––––-
Qamle notariell.
Tsin ungdom nog han lidit
Skeppsbrott uppå lifvets haf,
Men hur därmed hängde samman
Ingen visste — nog utaf,
Då af släkten fåfängt slösats
Pangar och förmaningstal,
Hade man ej annat val,
Då ej bättring stod att vinna
Än en tryggad fristad finna.
Långt från hufvudstadens nöjen
Sändes han att göra bot,
Och i Näsby prästgård var det,
Som han vänligt togs emot,
Men för sällskapsvane mannen
Nog var trakten lite’ trist,
Godt om bönder var där visst,
Men af herrskapsfolk dess värre
Fanns i socknen knappt en herre.
I sitt lilla rum i flygeln
Satt han ensam dagen om,
Prosten hade sitt att sköta,
Sällan någon gästning kom.
Och den vänliga prostinnan
Ständigt sågs i husligt stök
Uti skafferi och kök —
Hon fick endast sitta stilla,
När hon skötte om den lilla.
Om på mynt i Näsby prästgård
Börsen ofta nog var tom,
Fanns af friska, raska ungar
Däremot en rikedom.
Och snart trippade små fotter
Öfter gården då och då
Att hos »farbror» hälsa på.
Och de slappa dragen liftas,
Då han ser hur barnen triftas.
Han, som blott på egna nöjen
Under hela lifted tänkt,
Är så iftig nu att roa
Lilla Ida och bror Bengt.
Från sin skiftesrika lefnad,
Från besök i fjärran land,
Letar han med varsam hand
Ibland minnen fram de bästa
För att barnen vid sig fästa.
Så en vacker dag han tar sin
Gamla nötta käpp ur vrån,
Vandrar af till handelsboden
Ett par dryga mil ifrån,
Och där köps båd’ griffeltaflor
Och katkes och läsebok
Med en tupp så stolt och klok,
Som är redo, när detgäller,
Värpa knäck och karameller.
Och notarien, han som aldrig
Arbetsglädjen lärt förstå,
Tar nu själfmant, utan tvekan
Lärar’ns tunga börda på.
Och fast tålamodet pröftas,
Håller han dock troget ut,
Tills han alla lärt till slut,
Tills han fått dem hela raden
In till skolorna i staden.
Och för hvar elev, som kommer,
Tycks hans kärlek större bli.
Om den äldste var »begåftad»,
Är den yngsta ett »gcni>.°
Och han häpnar och förvånas
Öfver deras kvicka svar
Nästan mer än mor och far.
Och han går så glad och nyter
Hela socknen rundt och skryter.
— Jämt och samt man nu för tiden
Bråkar om »metod» i allt,
Men om också förr det fanns nan,
Tog notarien saken kallt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
