Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 12 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 253
Och den äldste utaf »barnen*,
Nu en grånad pedagog,
Tacksamt kommer nog ihåg,
Håller säkert än i ära
Gubbens enkla sätt alt lära —.
Åren fly. Hans forne gossar
Äro karlar längese’n,
Alla aflagt sin examen,
Lämnat gamla hemmet ren,
Några flickor äro gifta,
Andra hemma stannat kvar,
Hjälpa mor på gamla da’r,
Och de raskt och hurtigt sträfva
Med att spinna, sy och väfva.
Och notariens stolthet växer.
Och han går med viktig min,
Tittar på, hur väfven randas,
Och hur flinkt de spinna lin,
Ser i smyg på deras knippor,
Hur de ökas på med fart.—
Tycker det är underbart,
Då de uppå dagen hinna
Hvar sin lingarnshärfva spinna.
Och han är så nöjd och lycklig,
Njuter utaf ålderns frid,
Och han älskar detta Näsby,
Där han haft sin bästa tid.
Ej han märker, hur bekymxet
På hans gamla vänner tär —
Han så litet själf begär —
Då det skämtas gladt och skrattas,
Tror man lätt att intet fattas.
Visst är prostens bästa prästrock
Blank och nött båd’ hår och hvar,
Och prostinnans »svarta siden»
Bemnor uti vecken har.
Och hans flickor ha bekymmer
För sin enkla toilett,
Fast — den saken ta de lätt,
Och de gladt i dansen sväfva
I den dräkt de själfva väfva.
Så en dag från domkapitlet
Kommer det ett stort plakat,
Prosten strålar utaf glädje —
Han fått större pastorat!
Och de reda till sin flyttning,
Allt är idel lust och fröjd,
Blott notarien går så böjd,
Tror att hjärtat rent skall brista,
Att det kära hemmet mista.
Tiden går. Man redan hunnit
Emot slutet af april,
Då är gubbens styrka bruten,
I sin bädd han ligger still’.
Då de andra ängsligt undra,
Hur hans flyttning väl skall ske,
Tyckes han helt fridfullt le,
Som därvid han tänkte bara:
»Ser ni ej, hvart jag skall fara!»
Och hans »flyttning» sker så stilla
Utan någon kamp och strid.
Flickorna, som sista natten
Vakat bädden tätt invid,
Se med undran, hur han strålar,
Och hur lycklig han ser ut,
Så en suck och allt är slut —
Och i dämpad gråt de båda
Döden första gången skåda.
Samma söndag uti kyrkan
Prostens afskedsgudstjänst var,
Gubbens enkla, svarta kista
Man till kyrkogården bar.
Anspråkslös var jordafärden.
Kistan prydd på landtligt vis
Med en krans af lingonris.
Men en sällsynt ros man spårar
Tacksamhetens varma tårar.
£n norsk skådespelerskas lij,
skildrad! aj henne själj.
Ett referat för Idun af Hellen Lindgren.
tpni Lucie Wolffs Livserindringer utkommo för
A några månader sedan på norska – författar-
innan har, som bekant, under en half lifstid varit
primadonna i den glada och lifsfriska genren på
norsk scen, och detta memoarverk hör onekligen
till den angenämaste sommarläsning, man kan
skaffa- sig, och sådana lefnadsminnen hafva vi
tyvärr allt för få af i vår litteratur,^ ty man ser
här liksom in igenom nyckelhålet på författarin
nans andliga klädloge. Det är en hel liten skå-
despelarinna af Guds nåde, som redan hos bar-
net gör sig gällande. Hon har redan som liten
flicka en mimisk talang, et Abespil, tror jag det
på norska heter, hvars oskyldiga älskvärdhet
dock i barndomshemmet vinner en mycket fåta-
lig publik, summa en — en, men ett lejon — det
är fadern. Fadern, Svend Jobannesen, en origi-
nell människa, med djupa andliga behof, hos
Tant Barbro.
Lucie Wolff.
hvilken konstnärsblodet och religiositeten stifta-
de ett slags förbund, var ingen af världens mäk-
tiga män — han hade från början varit arbetare
och hade nu plats på Norges sparbank och skötte
dessutom en möbelaffär. Modern brukade säga
om fadern och dottern, att de voro två alnar ur
samma stycke, och hon hade icke så orätt. Mo-
dern, spinnerskan, väfverskan, den stränga, den
bergfasta, som bara tycker, att Lucie är tokig,
syskonen som förfasa sig, visst icke på något
elakt sätt, men bara förundrade öfver att Lucie
kan hitta på all tokenskapen, och så Lucie
själf, med stolta obekymrade teatersteg, ja, så-
som teaterdrottning redan i korta kjolar, i lungt
medvetande om sin kallelses suveränitet, van-
drande öfver hemmets golfplankor såsom öfver
en scen, hvilken för henne redan då föreställde
världen —- huru mycket är i denna tafla ej
redan intressant! Naturligtvis fanns ingen för-
ståelse hos barnet, som tydligt visste, att hon
var något annat än de andra, hvad namnet var
på hvad hon var och åtrådde; lika litet fanns
något sådant hos fadren, som bara känner,
att han måste beundra och blunda för bar-
nets, hans hjärteflickas, ovanliga vägar och
djärfva natur. Och dessa båda, barnet och han,
drogo sig som oftast undan världen, d. v. s. väf-
stolsslamret, för att få njuta af hvarandra riktigt
grundligt.
Hur man då kunde ha roligt! Fadern sjöng
sina bästa visor, och flickan gjorde om
alla sagorna hon läst till dialoger mellan olika
personer och dansade och skrek och skrattade
och grät, tills fadern ej längre visste, hvilken
älfva och skogsfru och huldra och rå han fördt till
världen! Men öfverlycklig var han, så öfverlyck-
lig som en människa med djupa naturtoner,
slumrande i sitt hröst, och en hustru, som ej
begriper ett ord af hvad han säger, kan vara,
när han finner, att blod af hans blod, kött af
hans kött uppstår i förklarad gestalt. Han hän-
gaf sig åt lyckan att äga henne, såsom hvarje
fantasimänniska hade måst göra. Och hvad hon
beundrade honom sedan! Hon förtäljer om den-
ne sin far med en hänrycknig, som är rörande
vacker att höra. Huru det gläder henne att kun-
na om honom berätta denna vackra anekdot,
som ger äfven honom samma obändighet som
henne, när han som gammal man besökte
fädernehemmet och måste gå vägen fram i
snö och på obanade stigar, en riktig fjällväg,
fast han redan var i kvarter och det val-
sent på natten. Men ändå måste han ditöfver,
och när han så kom fram till den förfallna
kojan, där ingen af hans föräldrar nu funnos,
emedan de voro för länge sedan döda, hur
han då kastar sig framstupa i snön som
den, hvilken dyrkar ett minne och de många
känslorna, som äro förenade med barndo-
mens vördnad och trosglöd. En sadan far
är det helt naturligt, att Lucie Wolff, ome-
delbarhetens tolk, har haft, och en gång,
när hon var barn, gör han en spådom om
hennes framtid, som verkligen gick i upp-
fyllelse, ty han sade:
»Ja ja, barn», sade fadern, »det är nå-
got underligt i dig, det kan jag ju inse, men
något godt är det, det är visst, och Gud skall
nog visa dig vägen du skall gå. Väfven och
spinnrocken bli nog icke dina kamrater; du
har nog fått gåfvor, som skola användas på
annat sätt, kan jag tro. Jag har fått för
mig, att Gud har tänkt, att du skall vara
till gädje och uppmuntran för människor,
som sörja och äro bedröfvade. Han sän-
der ofta sådana lifsglada själar som dig för
att styrka och uppmuntra dem, och det är
stort att kunna lindra sorg och bedröf-
velse.»
Det diktaresinne, som lefver i hvarje fan-
tasimänniska, är hos honom och henne af
samma obändiga natur, och gubben och
flickan förljufva lefnadsstråten med gemen-
samma orgier i fantasiens värld, hvilka
här beskrifvas. Han ger henne kompliman-
ger, som hon icke besparar läsaren, såsom
hon i allmänhet icke besparar honom, hvad
hon fått höra af vackra saker. Men det
bästa är dock, hvad vi nyss anfört, _ eller
när han säger henne, att hon hör till de
ljusa naturer, som kunna glädja alla, och
att det är Gud själf, som gett henne den
gåfvan. Ty tron på dessa ord är kanske
det allra mest genomgående och vackraste
i skildringens stämning hos Lucie själf, att
konstnärslifvet alltså uppfattas med andak-
ten af en religion, en religion, som man icke
skäms för, utan är stolt öfver. Och när fadern
och barnet uppe på höganlofts sal riktigt lef-
vat sig in i medeltidsstämningens sagonatt, med
dess stjärnor och dess månskensmystik, då kom-
mer aftonen smygande öfver dem, och fadern tar
den yra flickan på sitt knä, och bägge sjunga de
en psalm, och så slutas dagen. Hvad bär morgon-
dagen i sitt sköte? Det veta de ej, det frågade
ej. Bara det att vara hos hvarandra som två
barn, det är nog för dem bägge, nog äfven för
den gamle. I det knarriga skollifyet hos jung-
fru den och jungfru den är Lucie ett rent af
oroväckande element. Hon kan inte hålla sig
beskedlig, hon kan inte. Hon flyttas från den
ena till den andra af dessa primitiva anstalter,
som i Bergen då voro afsedda för den mindre
burgna medelklassens barn och som sköttes af
någon gammal fru eller mamsell med själftagen
myndighet som lärarinna, men Lucie pratar un-
der lektionerna, hon galnas med kamraterna,
hon skall få grammatiken till lifs af en äldre
yngling, hennes kusin, men när han tar magister-
ton, så explicerar hon för honom satsen, att han är
dum, ty hans långa pronomen kan inte ersätta
hennes nomen, och hennes adjektiv äro flere än
hans, eller hvad det un är hon säger.
Lekkamraten Johannes Brun, den blifvande
store skådespelaren, också han ett Bergensbarn
och lika full af yr barnslighet som hon, är hen-
nes jämnåriga och beständige förtrogne och
alla deras upptåg äro verkligen »meget fornoie-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
