Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 12 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
IDUN 1898
lige», såsom författarinnan berättar dem med
en för ett teaterlynne naturlig frisk barnslig-
het. En ypperlig historia om hvad barnungar
kunna hitta på skildrar bland annat, huru de leka
cirkus med grisen på garfverigården. Johannes
slår ett rep om grisens hals, Lucie sätter sig
upp på hans rygg, och när hon fallit af, rider
Johannes med strama tyglar gården rundt, till
dess det halfkväfda djuret i sin förtviflan sprin-
ger ned i ett af garfverikaren, hvarur det med
mycken möda uppfiskas.
Det är icke blott mot djur, utan äfven mot
människor de båda upptågsmakarna utspela sina
strider, och särskildt ett planlagdt puts skulle godt
kunna försvara sin plats i ett af Molières lust-
spel, emedan det just är offrets drumlighet som
utgör komikens höjdpunkt. Ölbryggaren Guld-
brandsen hör till dem, som icke ofta gå utom
gårdens gränser — det skedde endast vid hög-
tidliga tillfällen — men nu skall han en viss dag
utbyta yllebyxornas, träskornas och nattmössans
hvardagslag mot de svarta byxorna och öfrig
högtidsstass, ty han skall bort på begrafning. Yid
hvarje sådant tillfälle vet Johannes Brun, att den
förberedande ceremonien består i att piska de
svarta byxorna, hvilket sker genom att dänga
dëm mot en af tunnorna på gården. Johannes
inbjuder Lucie till spektaklet och underättar
henne, att han stoppat krita i fickorna på byx-
orna, och när så bryggaren slår byxorna mot
tunnan, står omkring dem en hvit rök, och bryg-
garen utbrister till slut i förtviflan: »Jag tror
själfva den lede sitter i byxorna, hvad kan det
vara för rackartyg med dem?» Men så går ett
ljus upp för honom, att det måtte vara något
påfund af Johannes, och straffet följer förbrytel-
sen i spåren. Bryggaren blir sedermera svärfar
åt Brun.
Och äfven Lucie kan pojkstreckens ädla konst.
Ty när madam Lebak, käringen, som skickar hen-
ne efter brännvin, har bjudning för sina skoma-
kare, har Lucie upptäckt, att den lilla trappan
upp till hennes bostad står löst stödd vid väg-
gen, och, när de så äro samlade, tar hon bort
den och ställer till rumor utanför. Pigan kom-
mer först ut och tar »språnget i det vida» och
tumlar ner i snön, vid hennes klagoskrik kom-
mer madamen och gör samma kullerbytta och
efter dem ett par skomakare. Men nu kan Lucie
icke längre berga sig för skratt, blir upptäckt
och befordrad till vederbörlig näpst. Så ända-
des den glädjen.
Det är tydligt att bekantskapen med Johannes
Brun har varit afgörande för Lucies lifsriktning
och bragte tösen till medvetande om, att han och
hon dock voro ett särskildt slags folk. Dessa
två, de äro tydligen skapade för hvarandra. Och
fru Jjucie Wolff säger det med tydliga ord, att
de nog egentligen af ödet varit ämnade att van-
dra lifvet tillsammans. »Så skiljas de åt för att
träffas igen och skiljas ännu en gång», som det
heter i visan. Och nu blir Lucie vild af längtan,
en obestämbar åtrå, ett obetvingligt begär efter
att flyga från kvist till kvist och sjunga vackra
visor eller — hvad vet hon? Det säges, att det
skall bli teater i Bergen, och den unga flickans
alla drömmar få ett mål. Se det vore att lefva
— att få spela teater! Samtidigt kommer den
kurs i praktisk moralfilosofi, som heter konfir-
mationen, och den blef händelsevis den gången
för henne ett minne för lifvet. Hon kunde svara
på alla frågorna, och prästen var Magdalena Tho-
resens man. Plans mest begåfvade elev grät en
gång, när hon skulle uppläsa ett bibelspråk, där-
för att känslorna voro för starka och hon nu
var i öfvergångsålderns hela jäsning, och han
hade ett enskildt samtal med henne, och då fick
hennes hjärta luft, allt, allt skulle hon säga ho-
nom. Och han blef rörd, därför att han förstod,
och en vacker dag axlade han sin prästrock och
det bar af till den stränga familjemodern, och
familjekonferens hölls där, och Thoresen predika-
de både lag och evangelium för den förskrämda
familjen.
Det var inte rätt, sade han, att hålla en sådan
begåfning inom lås och bom, hon skulle få pröfva
sina vingar — det ville han — och den moder-
liga åskan visade sig vanmäktig mot pastorns
bepansrade hud.
* *
Ut flög då denna »deilige sommerfugl», ut i den
kalla, obarmhärtiga världen — som för henne
var idel värme och barmhärtighet. Först kom
hon till Bergen, sedan till Kristiania. Fjäril och
sommerfugl var hon. Naivt, men präktigt ärligt
säger hon en gång om kurtisen, »att observera,
men icke att imitera», sade latinarne:
»Jag var tyvärr mycket, ja, jag får allt bekänna
det, kokett och behagsjuk. Yar jag tillsammans
med någon ung herre, och han af en eller annan
grund icke kurtiserade mig eller sade mig kom-
plimanger, som jag alltid var van vid, så blef jag
formligen förnärmad däröfver, som om detta var
en tribut, hvilken jag absolut hade rätt att for-
dra, och jag koketterade så länge med personen
i fråga, att det i allmänhet slutade därmed, att
han plågade lifvet af mig med sin kurtis.»
Denna bekännelse om en jovialisk behagsjuka
som bara sport är något i sitt slag oöfverträff-
ligt. Men kom sedan och säg, att männen ej
mena allvar, men kvinnorna mena det!
Teaterframgångarna och deras långsamt växan-
de crescendo kunna vi här ej följa. Men fast
hon var »sommerfuglen» — fjärilen — fanns det
intet bräckligt och skört hos henne. Det utgör
kanske det märkvärdigaste, ty därigenom bevisar
hon sig vara, just hvad man ville kalla den äkta
skåde^pelarbegåfningen, den som har förutsätt-
ningarna för att lyckas. Där måste finnas detta
sprittande, lekande, för allt mottagliga lynne, som
alltid roas, alltid är med på allt, men svårigheten
är att, när detta finns, så ofta i förening med
detta finns drömmande vekhet, brist på motstånds-
kraft — försjunkande kontemplation -— eller
kanske en slösaktighet med intrycken, som blir
individens fördärf, om det också blir sällskaps-
lifvets charme. Hos Lucie Wolff finns en evig
handlingslust, något otämdt och obetvingligt, som
aldrig är fegt. Hon kan t. ex. icke låta bli att
bli rörd, när hon spelar. Alla människor varna
och förmana. Ingen stor skådespelerska gör på
det sättet. Hör nu på — och så och så många
exempel upprepas. Men tror någon att detta
spektakeldagen hindrar henne att följa sin natur.
Vill kon bli rörd, så vill hon och därmed jämt.
Och hon lyckas öfver all höfvan, och Björnson,
— en af direktörerna under hennes teaterbana
— blir alltid tagen med storm, och när det är
slut och ridån gått ned, tager han henne i sina
armar och kysser henne, och det är rent af, som
man spelade borgerligt familjedrama bakom ku-
lisserna. För Björnson är fru Lucie entusiastisk.
Hon har ej ord nog starka att prisa hans sym-
pativäekande personlighet och hans elektriseran-
de, faderligt välvilliga sätt. Han lefde som fisken
i vattnet i denna milieu. Han gick upp i skåde-
spelarnes intressen, var aldrig en deux ex ma-
china, som gjorde sina underverk mekaniskt, ty
när han talade till dem, så var det ett barn och
en kamrat och en fader på samma gång, som
lärde dem att tro på sin konst och sin roll.
(Forts.)
–––- ––––-
6n modern vurm.
TS/u ber jag på förhand mina kära läsarinnor
t \ om ursäkt, om jag på något sätt skulle såra
eder med min lilla uppsats, ty det är ej menin-
gen, men jag ville med några få ord tala om en
vurm, som mycket gripit omkring sig på senare
tiden, nämligen vurmen för det antika.
Allting, som har det ringaste anspråk på att
kallas antikt, det har i somliga människors ögon
ett sådans oerhördt värde, fastän det mången
gång kan vara ganska fult, jämfördt med de arbe-
ten som tillverkas nu för tiden. Tänk bara detta
gamla porslin, mången gång gråhvitt och kittadt,
och sedan så mycket oändligt fint och vackert,
som finnes i Aåra dagar; hvarför då nedsätta
det nya?
Att det finnes en mängd antika, möbler, som
hafva ett stort värde och verkligen äro utomor-
dentligt vackra, medger jag gärna, men att draga
fram gamla maskstungna möbler, kosta på dessa
lika mycket som jag skulle betala för en vacker
ny möbel, det anser jag ganska oklokt.
Som ett litet exempel på den där vurmen vill
jag blott nämna, hvad som hände mig härom-
dagen.
Jag har en gammal tant, som brukar besöka
mig ett par gånger om året. Till min stora blyg-
sel måste jag bekänna att jag just ej sätter så
stort värde på hennes visiter, ty hon har ett sätt
att nagelfara allt och att vilja ändra om mina
saker, som jag tycker blir litet tröttande i läng-
den.
Nu vill jag tala om, att jag är i mångens ögon
så utomordentligt lycklig att äga rätt många an-
tika saker, som jag fått efter aflidna släktingar,
ty att själf kosta på stora summor på dylikt
skulle ej falla mig in. Men vi återvända till
tanten.
»Min kära Gabrielle, hvad har du nu igen fått
för en vacker antik vas; du är då riktigt en lyc-
kans gunstling. Jag liar i flere dagar spanat efter
något i den vägen, ty som du vet är det Elise
P:s födelsedag i nästa vecka, och jag ville så
gärna gifva henne en liten present. Vet du, jag
tycker, att den där hyllan är så fullsatt, att du
just kunde undvara den där vasen och låta mig
få köpa den. Kära Gabrielle, låt mig få det, men
det säger jag dig, att mer än 20 kronor vill jag
ej gifva. Nå, är det afgjordt nu eller hur, söta
Gabrielle?»
Hon hade talat så ifrigt, att jag ej på något
sätt kunde göra någon invändning vis à vis va-
sen, ty den var icke alls antik. Jag hade nyligen
köpt den för några kronor, emedan den såg litet
egen ut och passade till de öfriga sakerna.
När jag således ändtligen fick ordet, så svara-
de jag: »Kära tant, det var ju riktigt roligt, att
jag kan stå tant till tjänst med så litet, men
mer än 5 kronor behöfver tant ej gifva, ty det
har jag själf betalt. Det förstås, antik är den ej,
men den är ju i alla fall ganska egendomlig, och
jag hoppas, att fru D. nog kommer att tycka
om den.»
Men nu skulle ni hafva sett den gamla damens
min, när hon fick veta att vasen var ny.
»Det var visserligen mycket artigt af dig, söta
Gabrielle, att låta mig få köpa den, men när jag
rätt tänker på saken, så tycker jag, att det är
synd, att du säljer den, ty den kommer bestämdt
att mycket saknas på din hylla.»
Hon fick mycket brådtom att taga afsked, ty
hon var visst rädd, att jag ville öfvertala henne
att köpa vasen.
Det där är ju bara ett litet exempel, och så-
dana skulle man kunna draga fram i oändlig-
het, men innan jag slutar mitt lilla kåseri, vill
jag tala om något, som jag tycker, att man väl
litet respekterar i våra dagar, nämligen ålder-
domen.
Ni tror kanske nu, mina damer, att jag själf
är en sådan där öfvergifven gammal gumma,
som finner sig glömd och tillbabasatt, nej, för all
del, så är visst ej fallet, men jag har från barn-
domen blifvit lärd att rörda ålderdomen, och där-
för tycker jag, att vårt uppväxande släkte mån-
gen gång brister i aktning för de gamla.
Det är sant, gubben är nog mången gång
knarrig, och gumman kan väl också ibland vara
vid misshumör, men vi få ej vara stränga mot
dem, ty dels hafva de kanske många krämpor,
som följa med åren, och dels kan ju tiden blifva
lång för dem, som förut fört ett verksamt lif.
För öfrigt, om vi bara gå till oss själfva, så
hafva vi nog våra stora fel, fastän man försöker
litet smått öfverskyla dem och säger, när man är
vid misshumör, att man är nervös, ty det är én
sjukdom, som är mycket gängse nu för tiden.
Alltså, ingen oförståndig vurm för det antika,
men däremot aktning för ålderdomen! Är det
ej en åsikt, som kan gillas? frågar
Gabrielle.
Kågra ord om privata bref.
Ställda till kvinnan i synnerhet.
I Je små skälmarna hänger man, de stora låter
man gå — säger ordspråket.
Detta kan äfven tillämpas på människornas
brister och fel. Man häcklar de små, hvar-
dagliga, mera oförargliga felen, då de stora
däremot ofta behandlas med mera öfverseendo
och tolerans. Bland de stora felen, och ett,
som kvinnan så ofta gör sig skyldig till, är
det, att behandla privata bref med ganska
mycken tank- och taktlöshet.
Hur ofta får man icke se privata bref läm-
nas framme, hvar som hälst. Än blifva de
liggande i en bok som bokmärke, än kastas de
helt vårdslöst i sykorgen eller stoppas i fickan,
då de lätt kunna blifva uppdragna med näs-
duken och falla i obehöriga händer. Detta sätt
att behandla privata bref är dock mera be-
roende af slarf än af karaktärens opålitlighet.
Jag hörde en gång en ung flicka yttra: »Jag
skrifver aldrig förtroenden till fruar, emedan
de vanligtvis visa alla bref för sina män.» —-
Och hon har rätt. Men denna indiskretion här-
leder sig mer af bristande reflexionsförmåga än
af brist på hederskänsla. Det är jämförelsevis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
