Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 12 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
255
IDUN
fâ kvinnor, som förstå att skilja pä sina egna
hemligheter och andras, då det gäller att med-
dela sig med sin make.
Det är visserligen sannt, att man och hustru
äro ett, och lyckligt då de äga ett, som man säger,
oinskränkt förtroende för hvarandra, men detta
gäller dock endast hvad som angår dem själfva.
Eör det däremot andras hemligheter och för-
troenden, böra äkta makar inbördes iakttaga den
tystlåtenhet, som finkänslighet och takt bjuda.
Ilvad man anförtror hustrun, är ej sagdt, att
man vill mannen skall veta, och tvärtom. Det
kan aldrig blifva annat än ett förräderi att yppa
ett förtroende för hvem det än vara månde.
»Jag har fått bref från Anni i dag!» säger
den unga frun gladt till sin man.
»Nå, hvad skrifver hon?»
»Ja, här har du brefvet, du kan läsa det
själf,» — och så räcker hon tanklöst brefvet
till honom, och han får däri läsa, att hans
hustrus väninna fått en hjärtesorg, men ber
henne för all del ej nämna ett ord därom åt
någon — det är en sådan pinsam historia —
säger hon.
Är nu mannen af det präktiga slaget, att
han kan och vill uppfostra sin lilla tanklösa,
taktlösa fru, gifver han henne brefvet tillbaka,
innan han slutat det däri delgifna förtroendet,
och påpekar vänligt det obehöriga uti hennes
handlingssätt.
Men det finns ännu gröfre synder i detta fall.
En del personer — de äro få, hoppas jag —
visa eller uppläsa bref från vänner och be-
kanta för snart sagdt hvem som hälst. Sådana
personer äro i regeln opålitliga, skvalleraktiga
och afundsjuka, och man bör noga taga sig till
vara för att lämna dem förtroenden.
»Jag tycker mycket om Greta A.», sade ett
fruntimmer till ett annat i ett mindre sällskap.
»Hon har en förtjänst, som jag särskildt vär-
derar, att aldrig yttra sig klandrande eller skarpt
om andra.»
»Oh, det skall du inte säga, jag har just på
mig ett bref från henne, jag fått i dag, och
däri talar hon om sin egen kusin doktor A.,
som skött hennes mor i en sjukdom. Greta är
alldeles ursinnig på honom, öfver att han visat
så föga samvetsgrannhet–––––– ja, se här
står det ■—» och hon drog upp brefvet ur
fickan. ’Jag är riktigt ond på Gösta för hans
gränslösa vårdslöshet med mamma, och inte
måtte han vara särdeles skicklig heller, hvad
jag kan förstå. Du skall få se, Malin, att
hans rykte snart tar slut — ty han är hård
och saknar kallelse för läkareyrket. Men säg
nu ej detta för någon’ — detta senare lästes
ej upp — ’är du snäll, jag vill ej vara orsak
till att skada honom’. »Är det inte skarpt,
så vet inte jag?» frågade hon och stoppade
brefvet på sig.
Motivet till detta förräderi var afundsjuka.
Jag märkte sedan flere gånger, att denna kvin-
na aldrig tålte höra andra berömmas, utan att
komma fram med motbevis.
En annan form af ohedeilighet angående
privata bref är att visa dem eller — hvad
sämre är — läsa upp lösryckta bitar ur sådana
från en ovän eller motståndare. Hvar man
vet, att det är ganska lätt öfvertyga en per-
son om, att man har rätt i en tvist, då den
andra parten ej är närvarande och kan höras.
Men en person, som för att vinna detta mål
begagnar sig af privata bref, är en af dessa
»stora skälmar», som borde hängas — hängas
af den enskilda och den allmänna opinionen.
»Hur är det, var inte du och fru W. myc-
ket goda vänner förr, och nu umgås ni inte?»
»Ja hon — hon har betett sig så nedrigt
emot mig, så jag har sagt upp all bekantskap
med henne. Hon har tillåtit sig att i bref
säga mig, hvad hon kallar — ’sanningen’ och
ja, jag har brefvet här, jag skall läsa upp
det för dig, och om du tycker, att jag skall
tåla sådant så — — —» och hon tog fram
ur skrifbordslådan ett bref, hvars nötta kan-
ter tydde på, att det ofta varit framme i sam-
ma syftemål.
Och så uppläste hon några skarpa bitar ur
detta bref, men med tystnad förbigick hon de
rader, som förmedlade och förmildrade det hela,
och slutet, som var ett fint erkännande, att
brefskrifvarinnan kände sig en smula bitter
och härför ber om tillgift, öfverhoppade hon
utan vidare samvetsskrupler.
På det sätt hvarpå människor behandla bref
kan man ganska säkert sluta till deras karak-
tärer.
En finkänslig och redbar natur behandlar
privata bref med hänsyn, då däremot personer,
med mindre utpräglad hederskänsla, ej göra
sig samvete af att förråda hemligheter, delgif-
na i privata bref, eller begagna dessa som va-
pen emot fiender och motståndare.
”för damerna”.
En liten vink af J. Stade.
Y
i kvinnor äro så bortskämda och vana vid artig-
het, att vi knappast lägga märke till all den
uppmärksamhet, som från sina håll kommer oss till
del. Vi taga emot den som något så helt natur-
ligt, att vi alldeles glömma att känna oss tack-
samma.
Som t. ex. i fråga om de små älskvärda medde-
landen, hvilka i de flesta tidningar under den kända
rubriken »För damerna» skrifvas särskildt för oss
med förbigående af öfriga läsare. Vi studera dem,
tillgodogöra oss innehållet, men observera och vär-
dera den omsorg och välvilja, som dikterat dem
— det göra vi icke! Och dock äro de så synner-
ligen påtagliga.
Om vi först tänka på de annonser, som vi trätfa
under rubriken »För damerna» — hvilka delikata
erbjudanden finna vi icke där om allt sådant, som
måste vara dyrbarast för hvarje kvinnligt hjärta:
smink, puder, kosmetik att dölja de grå hårstråna
med, läppomada för att få läpparne röda och mjuka,
glycerin- och honungsgelé till att gnida in huden
med, snörlif, som på det fördelaktigaste framhålla
bystens skönhet, ansiktsmassage mot rynkor, fräken-
salva och — och liknande.
Hvilken måttfullhet, hvilken begränsning och på
samma gång hvilken vid omtänksamhet! Allt det
och just det vi kvinnor framför allt ha bchof af
och ingenting annat!
Inuti texten lämna oss å sin sida hrr redaktörer
och skribenter under samma rubrik »För damerna»
(med förkärlek i lördagsnumran) de värdefullaste
råd. De underrätta oss om, att vi behålla vår skön-
het och därmed vår förmåga att behaga längst, om
vi ligga länge om morgnarne, arbeta obetydligt och
undvika alla sinnesrörelser. De upplysa oss också
om, att vi för att få en vacker hy böra noggrant
sköta vår matsmältning, och gifva oss likaledes an-
visning på, hur vi skola behandla fräknar, rynkor,
finnar och fnassel och huruledes vi medels ett sinn-
rikt användande af en liten urnyckel kunna få bukt
på de olycksaliga pormaskarne. Om hur vi skola
gå och stå få vi äfven en vänlig liten vink, och om
hur vi behagfullast skola lyfta på kjolen i slask-
väder — — — ■—
Äfven här — hvilken rik omtanke, hvilken takt-
full begränsning och hvilken förståelse af hvad som
intresserar oss! Det hade ju legat så nära till hands
för sådana där maktmedvetna redaktörsherrar att
plåga oss med uppfostringsfrågor, kvinnofrågor och
alla möjliga slags tråkiga frågor, men — de göra
det icke, de känna oss för väl, och vi kunna med
fullkomligt lugn och utan att behöfva frukta det
allra minsta slå oss ned och studera de små med-
delanden, som de och deras annonsörer sända oss
privatim under rubriken »För damerna».
Vi läsa alltså och läsa och få en lika tydlig som
angenäm känsla af att kvinnan är en kropp. En
kropp, som af vederbörande särdeles noga och sär-
deles hänsynsfullt och välvilligt synas från topp och
till tå och nagelfares in i de minsta porer. Den
skall hållas så fin och vacker, så len och mjäll i
huden, den skall sminkas och pudras, gnidas med
salvor, knådas och masseras, läpparne skola göras
röda och mjuka, bystens former på effektfullaste
sätt framhäfvas — — — —- Ingen tid, ingen mö-
da, ingen kostnad får sparas, för att kvinnan skall
blifva — en riktigt härlig kropp!
Hur mycken rörande omsorg, som ligger häri,
inser man först, om man jämför den med den nä-
stan stötande likgiltighet, som i motsvarande fall
visas mannen.
Hvilken beskäftig handlande vänder sig väl till
herrarne och erbjuder dem smink och puder eller
snörlif att framhålla bystens skönhet med, och hvil-
ken tidningsredaktör väljer väl som samtalsämne
med sina manliga läsare pormaskar och rynkor
eller utbreder sig inför dem öfver det behagfullaste
sättet att i slaskväder vika upp byxorna??
Det är i sanning förvånande, att damerna så föga
veta att uppskatta den enastående omvårdnad, som
sålunda visas deras personlighet eller, hvilket är
detsamma, deras kropp. Dc reflektera icke öfver
den, bekymra sig icke ett ögonblick om dess inne-
börd utan taga emot den som något fullkomligt
naturligt.
Detta handlingssätt skulle ovillkorligen kasta en
djup slagskugga af otaeksamhet öfver damernas
led, om icke — vi kunna gärna säga lyckligtvis —
den visade uppmärksamheten vore så pass bemängd
med egoism, som den är. Det är nu en gång så,
att handlande aldrig utbjuda andra varor än sådana,
som de veta skola röna efterfrågan, och hvad re-
daktörerna beträffar äro de i fråga om prenumeran-
ternas, smak utrustade med de allra finaste känsel-
spröt.
Detta gör, att det ytterst är damerna själfva, som
bestämma innehållet i »För damerna». Frågade de
icke efter smink och puder, skulle icke en enda
handlande annonsera om dessa skönhetsmedel, och
gingo damerna icke upp i pormaskarne, utan in-
tresserade sig en smula för samhälleliga frågor, så
skulle redaktörerna aldrig säga ett ord om por-
maskarne, men skrifva hela spalter om frågorna.
Strängt taget är det således sig själfva damerna
hafva att tacka för den omhandlade uppmärksam-
heten, men detta hindrar ieke, att de böra förstå
och värdera den korrekta uppfattning af dem själfva
och den på samma gång godhjärtade och vördnads-
fulla beredvillighet att tillgodose deras specifikt
kvinnliga intressen, hvilka så tydligt spåras i de
små älskliga meddelandena »För damerna».
Gn förmiddagsliir.
En bagatell af Nils H.
J*röken Lilly satt och sof.
r I den svala kaprifoliumbersån, som låg i
ett af trädgårdens hörn, skuggad af lummiga
lindar, hade hon slagit sig ned med en bok för
att ostörd kunna läsa.
Det var i rötmånaden. Solen sken brännan-
de het från det högblå himlahvalfvet, och det
var så förskräckligt varmt, att man knappast
kunde andas, fastän man gick i tyllklädning och
hade lämnat snörlifvet hemma i byrålådan. Att
sitta med handarbete var ej att tänka på. Läsa
gick väl an, tyckte fröken Lilly; men det dröjde
icke länge förrän hon somnade, boken föll mot
marmorbordet och ett fotografikort, som hon an-
vände till bokmärke, gled ned i hennes knä. Ge-
nom det täta löfverket silade solstrålarne in, glän-
ste på bordets hvita skifva och kastade ett svagt
skimmer öfver fröken Lillys kastanjebruna lockar,
lilla uppåtsträfvande näsa och rosenröda mun,
kring hvilken lekte ett hemlighetsfullt leende.
Fröken Lilly drömde. Var det om löjtnantens
mustacher eller om pastorns svarta skägg eller
om häradshöfdingens vackra ögon eller kanske
om konditor Bergs marängbakelser? Dunkla gåta.
Hvem kan tyda de fladdrande drömmarne i ett
nittonårigt flickhjärta?
Löjtnanten, häradshöfdingen och pastorn voro
de tre kavaljer, som fröken Lilly hade till sitt
förfogande under sommaren och som också dag-
ligen uppvaktade henne. Dessutom hade de na-
turligtvis äfven andra sysselsättningar. Den ene
biträdde kaptenen, Lillys pappa, den andre tjänst-
gjorde hos domaren, den tredje vikarierade för
den gamle prästen, och de trifdes alla så bra
på det vackra kaptensbostället i glansen af fröken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
