Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 19 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 IDUN 261
lätta blommorna med de stora, blommor i ax
med klotrunda blommor, liljor med tulpanernas
rena former.
Vidare ger man ett naturligt utseende ât en
bukett genom att så mycket som möjligt bibe-
hålla hvarje blommas naturliga hållning och ge-
nom att undvika att blommorna vidröra hvar-
andra. Hvar och en bör vara skild från sin
granne och från det gröna, så att ljuset fritt kan
spela mellan dem.
Höjden hos en blomsterkorg skall så mycket
som möjligt förminskas från midten utåt kan-
terna, dock ej så att minskningen märks. Här
och där afbrytes regelbundenheten, om den finns,
af en till hälften utsprucken blomma, en knopp
eller något grönt, som höjer sig öfver de andra
blommorna.
De stora bandrosetterna äro af utmärkt verkan,
men valet af färg fordrar en mycket fin smak
och en fullkomlig kännedom om de resultat, som
ernås genom färgmotsatserna.
Om de följa dessa råd, komma nu snart våra
läsarinnor att handhafva blommor som en målare
sina färger och att ernå sammansättningar, som
bära den personliga smakens prägel.
–––- *––––
En gräsänklings pinohistoria.
En grå sommarstämningsbild från 1898.
Af Henrik Wranér.
en långa, onordiska, skridskoomöjliga
vintern släpar sig fram som en snigel,
och barnen bli bleka som sillmjölkar. Och
far skrifver bittida och sent lite här och
lite där för att få lite i dem och lite på
dem, och mor, hemmets lilla tomte, får de
stora, blå ögonen matta och skådar dröm-
mande ut öfver den lilla remsa landskap,
som syns söderut. Han ser det nog.
Och så får hon bref från gamle far, patri-
arken i det lilla skånska herdetjället. Och
han vill så gärna i sitt lifs höst under som-
maren se lilla »Signe Mjölkabytta» och
»Helge Skränfock» nere hos sig. Liksom
deras mamma och pappa.
Men si, pappa måste sköta Europas öden
i någon tidning, och det kan behöfvas, se-
dan Gladstone är död och Bismarck följt
honom efter. Så att »när det regnar
gröt, har far ingen slef», som det så sant
heter.
Men mor? Ja, hon läser och hon fun-
derar.
Och så kommer hon en majkväll och
lägger sitt lilla kära hufvud på vänstra
sidan af fars väst och så säger hon:
— Du, far, duu? ! Tror du inte att det
skulle göra ungarne godt att få rusta om
i den gamla parken där nere? Duu? Hva?
Och far, som en hel månad »luktat lun-
tan», suckar och säger det stora, viktiga
ordet :
– Joho, du lillkäring!
— Men, säger mor, hur ska du, gamle
hustyrann, kunna reda dig på egen hand?
Och då suckar far en gång till.
Men hur han suckar, så fara de i tidens
fullbordan — se, han håller så mycket af
den käringen och de otäcka bytingarna,
som gudskelof hrås på mor, hvad »syna-
mentet» beträffar, och som således en gång
kunna ha hopp att bli lyckligt gifta.
Far har följt dem till Centralen och så
går han hem. Det är så märkvärdigt tyst,
och han gläder sig öfver att riktigt få vara
i fred. I morgon ska inte Helges klackar
väcka honom och ingen näsvis pojkarackare
komma och dra honom i morrhåren och
säga:
Far, nu har Signe redan varit nere
på »rökeriet» och köpt salt kött till fru-
kosten.
Men — är det inte märkvärdigt? Han
kan inte somna, farsgubben! Det är så
förfärligt tyst!
Och inga små lugna andetag från de
nätta järnsängarne! Och inte den fagra
bilden af den trogna älsklingen på den
spetsprydda kudden i bädden bredvid ! Jaha,
bevars! Nog är det lugnt, alltid. D’ä
säkert.
Hm ! Mycket lugnt.
Och eftersom råttorna alltid dansa på
bordet, när katten är borta, så tänder han
först en lampa och sedan en cigarr, och
så lägger han sig och röker — på fullt
allvar — röker i sängkammaren. Och kän-
ner sig som friherre. Ååh!
Och så tar han några nummer af sidun»
— han hinner ju aldrig annars läsa den
riktigt. Men det är ju mors tidning, och
han tycker det liksom ändå är som en
fläkt af das ewig-weibliche, och han lägger
dem på mors kudde, där hennes lilla, ofta
kyssta mun annars i drömmar småler i
nattlig stillhet.
Men inte kan han somna — »Idun»
söfver inte. Och så vakna alla minnen.
Och klockan slår — timme efter timme.
Hon blir 5 — han vakar än. Så stiger
han upp och »går ut och går». I många
timmar. Ut på landet söder om Skanstull.
Och så går han hem. Kokar kaffe —
ty det kan han. Riktigt bra — ifran sin
studenttid. Springer på »magasinet» efter
grädde. Här ska festas! Och så billigt
här ska lefvas!!! Huspinan »Maja Lisa»
har fått permission. Herre Gud ! Inte ska
här skuras på tre månader! Hurra!!! Tjyf-
vingen hvad nya potatis ä dyra!
Märkvärdigt att kaffet inte smakar! Men
regelrätt är det kokt. Vi ska se i Hagdahl,
om vi kunna hitta på något piffigt till fru-
kost! Ja, ja men!
Och han dukar och gör fint. Och ska
moja sig.
Hm! Det smakar inte riktigt. Han pro-
menerar och vattnar blommorna, främst
Aralian. Ty den man, som under somma-
maren inte sköter mors blommor, tänker
inte riktigt varmt på mor. Så går han på
sin tidningsbyrå. Och se’n äter han mid-
dag. Och på kvällen träffar han gamle
vännen Viktor, som är ungkarl och har stått
fadder åt lille Helge. Och så talas där om
gamla historier och kvällen går. Så är han
hemma igen.
Så tyst! Bevars väl!
I kväll är det inte roligt att röka i helge-
domen. Ingen sömn i kväll heller! Med
ens har han gåtans lösning: han saknar
det lilla trippe-trippe-tripp! Åh! de små
gula skorna — som. ha väckt honom så
tidt och så ofta kommit honom att tappa
tråden, då han suttit och diktat —––––
Trippe-trippe-tripp !
Han känner sig som en brottsling. Det
var en morgonkvist för två månader se’n.
Och Topelius var död och som så många
andra . skulle far också skrifva om honom,
och det skulle bli till en ny sommarkostym
åt lille »Helge Skränfock» — så långt det
räckte. Och han skref, så gåspennan vardt
glödröd. Så kom det:
— Trippe-trippe-tripp!
Och den lille sa:
— Hvarför har inte far pussat lille Helge
i dag?
Och den störde pennfäktaren sa’ otåligt:
— Gå ut! Du ser väl far har inte tid.
Hör du, mor, du får hålla dem inne, när
jag har brådt.
Då gick lille Helge till mor och så sa’
han:
— Dä’ ä’ inte riktigt pappa!
Och den synen står för enslingen nu,
och han ville gråta. Åh, hvad han ska
pussa den pojken, när de kommit tillbaka!
Hur länge dröjer det? Tre månader!!!
Han släcker. Men somnar inte. Och
slumrar han in tio minuter, så drömmer
han och vaknar med kallsvett på pannan.
Han är alldeles ensam i det stora huset:
alla bo på landet. Alla de 18 familjerna!
Om — om — han skulle bli sjuk! Han
skulle kunna ligga där och dö — tambur-
dörren är låst — ingen kan komma in —
ingen skulle söka honom. På tidningen
skulle de tro, att han fått något förhinder
— åh ! Hans döda mull skulle kunna ligga
där en hel vecka! Mor skulle ingenting
ana.
Han skyndar sig att tända —- natten är
inte längre tyst. Det tisslar och tasslar!
Har han i allo fyllt sina förpliktelser? Har
han gjort allt hvad han kunnat och bort
göra för sina kära? Och så hör han––––.
Trippe-trippe-tripp !
Åh, att inte kunna få gå bort och kyssa
den där pojkmunnen! Att det ska vara
så långt mellan Stockholm och Skåne! Det
borde aldrig finnas annat än små konunga-
riken !
Med ens slår honom en ännu förfärligare
tanke än skräcken för att dö ensam–––- ■
om — —.
Om någon af hans raringar där nere––––.
Mor, som i så många år väntade på den
andra ringen af den fattige skriftställaren
— om hon — —
Han springer opp. Han känner det, som
om världen vore i färd med att förgås !
Eller någon af de små!
»Mjölkabyttan», som redan kan så många
psalmer och hälften af fars glada student-
sånger, redan är mors hjälpreda i hushål-
let och har räddat en annan sjuåring att
bli öfverkörd af en »rockahjulsgumperska»,
hon, som har lärt lille Helge hans afton-
bön — — — •—- —
Eller den lille, som har varit så bråkig,
allt sedan han först skådade denna usla
planet. Det var han som alltid — — —
Trippe-trippe-tripp !
Han känner med en förlamande klarhet,
att om någon af dem skulle gå bort och
han ej fått se dem, ej säga dem, att han
aldrig kunnat visa dem, hur mycket han
älskar dem, så -— ja, där vågar han ej
tänka tanken ut.
Och så går han till skrifbordet, tar ett
af brefkorten och skrifver.
»Mor!
Kom, ty annars kan en själ gå förlorad.
Men kom strax/»
Och så kan han få en timmes sömn. I
fem minuters portioner.
På morgonen ser han om igen på bref-
kortet. Funderar. Vandrar med händerna
i västhålen. Och när han så tänkt länge
på den långa resan och hur väl mor och
ungarne behöfde andas landtluft, så tog
han brefkortet och låste ner det i det lilla
skrinet, där han bevarar mors och sina,
kanske en smula svärmiska bref från för-
lofningstiden. D. v. s. för vår prosaiska
ungdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
