Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 33. 19 augusti 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 1 DU N 1898
Och därför ska mor ha det brefkortet
pâ sin silfverbröllopsdag. Då ska hon också
få veta, huru mycket det ligger i det bref-
kortets få rader. Uti »Idun» ska hon inte
få läsa dess förhistoria, ty jag ska gömma
numret för henne, när hon kommit igen
hit till sin grånade gamle gubbe. Jag ska
skylla på posten — det är så bekvämt.
Och så ä brefbärarne så många, så ingen
behöfver ta det åt sig.
P. S. Och just som jag ska gå på po-
sten med det här och sända det till »Idun»,
får jag ett bref från min gamle skolkam-
rat och trätobroder. Och det lyder så:
»Om du inte vore den samma omöjliga,
opraktiska idealist som du var, redan när
vi två svulto och fröso samman i Kristian-
stad, så skulle du inte som i förgår gå och
voja och åbäka dig om, hur du saknar de
dina. Utan du skulle ta och skrifva en
nätt bit om det i »Idun», så fruarna finge
klart för sig, hur högt vi sätta dem och
hur vi aldrig kunna vara lyckliga dem för-
utan. Och det skulle fröjda flickorna också.
För de vilja bli fruar. Det vill åtminstone
min lilla Gerda. Och när du så hade fått
honoraret, så reste du ner till dem och
pussade hela konkarongen, ja, d. v. s. mor
och ungarne.
De ä hvad jag skulle göra, ser du!
Carl Gustaf Emil.»
Tänk, hvad den trinde, hederlige, glade
komministern ska bli flat, när han får detta
nummer af »Idun». För han har den.
Att jag opraktiske bläcksuddare har kun-
nat ha samma idé som en småländing! Och
innan jag fick hans bref! ! Man ä inte så
dum ändå!
–––- *––––
6n norsk skådespelerskas lif,
skildrad! af henne själ/.
Ett referat för Idun af Hellen Lindgren.
(Forts. o. slut.)
Hennes man, den danske skådespelaren Wolff,
spelade förnämligast världsmannaroller och tyckes
ha varit ett upplyst, genombildadt konstnärsför-
stånd, som mera ägde den gedigna bildningens
finhet och skarpsinne än den rena stämningens
inspiration. Detta äktenskap blef enligt lagen
om motsatsernas trefnad i ett äktenskap icke
blott lyckligt, men för bägge en skola för lifvet.
Vid hans sida fördjupades hennes konstnärs-
sträfvan, och hon blef för honom en maka med
alla dessa dygder, som framför allt benämnas
husliga. När han nedlades på sin långvariga
sjukbädd och under förfärliga kräftplågor genom-
lefde sin sista tid, då fick hennes kärlek genom-
gå sitt stora prof, men hon genomgick det så,
som blott den älskande naturen kan kämpa mot
skuggor, som äro nästan öfvermänskligt svåra
att genomvandra, och det är den ädla kvinnan,
som talar ur anteckningarna om dessa lidandets
år, förljufvade för dem bägge däraf, att afskedets
smärta blott ännu fastare sammanknöt bandet,
som hittills förenat dem. Om hennes ångest
under dessa år kan man få en föreställning af
följande:
»Ofta, till och med när Wolff icke var sjuk,
kunde jag väcka honom midt i natten, emedan
jag hade drömt, att han var död. Min kära vän-
inna, den älskvärda och begåfvade fru telegraf-
direktör Nielsen, bannade flere gånger upp mig
för detta och sade, att jag icke fick vara så exal-
terad. Kanske hade Gud lagt den ångesten på
mig, sade hon, för att vänja mig vid den tanken,
att jag snart skulle mista Wolff, ty man har icke
tillåtelse att på det sättet binda sig vid en män-
niska, hur mycket man också håller af honom.»
Fortsättningen om fru Nielsen är lika intres-
sant, men det är nödvändigt att spara utrymmet.
En lång tid afhöll hon sig efter hans död från
teatern, men när hon återgick dit, var det åter-
igen känslan af teatern som ett lifsmål och en
plikt och hennes naturliga infattning, som för-
mådde henne att upptaga den mantel, som ingen
under hennes bortavaro förmått upptaga, den ung-
domsvarma soliga nätur, som alltid hade bragt
publiken i extas och äfven gjorde det nu.
Vi, som genom en trång reflexions och en
försiktig kritiks inskränkning ha satt hand-
klofvar på den äkta naturfriskheten, vi, som ha
drifvit komikens glada barn med deras sprud-
lande äfventyrslynne som en annan Ismael ut i
öknen att förgås, vi hafva godt af att höra, huru
detta vårt styfbarn, som vi allt fortfarande, ehuru
förstulet och i smyg älska, ännu i våra dagar
kan lefva och frodas, och därför höra vi med
vemodig glädje berättelsen om, huru Lucie Wolff
alltjämt förblifver Bergenstösen — pojkflickan
hos henne dör aldrig. I »Kjærlighed uden Ström-
per» hände dét sålunda en gång, såsom hon bek-
räftar, att Abelsted satte peruken bakvändt, så
att piskan hängde ned öfver näsan i stället för
nedåt nacken. »Jag måste gå ifrån scenen, då
jag icke kunde tala för skratt.»
»Till och med om man hade sagt: nu slår jag
ihjäl dig, hade jag skrattat i alla fall. I den
sista scenen, där jag ligger på golfvet, kom skrat-
tet igen på mig, så att Johannes Bruns hufvud,
som låg på mitt bröst, hoppade upp och ned
som en-boll, hvaröfver han blef alldeles rasande.»
Också känner man, att Björnson har rätt, när
han i en prolog till en festföreställning till hen-
nes ära låter henne säga:
Mit unge, varme blod
i rollerne rumsterte,
jeg tror, jeg knapt forstod
at digteren suffierte.
* *
*
Slutligen några ord om hennes uppfattning af
konsten, som skola vara nog att bevisa, att det
finns allvar på djupet hos denna glödande konst-
närsnatur, om hon också skimrar i alla regnbå-
gens färger —• måhända skulle man också kunna
säga med bibehållande af bilden, att just gläd-
jens skimrande regnbågsspel i andligt afseende
är en borgen för det gamla löftet att icke syn-
dens flod skall fördränka jorden.
Det är gifvet, att en person, hvilken likt fru
Wolff har gett sin personlighet i sin konst, ej
går omkring och söker efter sitt intryck af rollen.
Det måste till en stor grad gifvas henne och alla
andra verkliga konstnärer medels uppenbarelse
eller genom intuition, som det på finare konst
närsspråk kallas. Famlandet, ja, till och med
den inre röstens tystnad angående rollen är här-
vidlag icke uteslutet, och utan tgreppt på rollen
blir just den store konstnären eller konstnärinnan
— och det med rätt, med afseende på den rollen —
ofta modlös. Den äkta artisten kan då känna,
att han här kommer till korta, ty han kommer
ej blott att stå under sig själf, utan att stå un-
der hvarje begåfvad medelmåtta med studier och
intelligens. Den insiktsfulla teaterledaren bör i
sådant fall i det längsta vidmakthålla, att »rollen
passar», men han bör icke påtvinga den. Det
kan alltför väl hända, att en af dessa, som på
konstnärsspråket kallas utiliteter och hvilkas de-
finition vi nyss gifvit, mycket bättre utför den
ifrågavande uppgiften, och dessa sekundära kraf-
ters betydelse för all teaterverksamhet är minst
lika stor som de s. k. stjärnornas.
Det skulle här föra mig för långt att öfver-
tyga tviflarna om makten af konstens magi
att på nytt föda och väcka nya krafter hos en
impressionibel natur. Min önskan är för när-
varande blott att ge läsaren en föreställning om
den möda, den ansträngning och den födslovånda,
det ofta kostar den äkta konstnären att bli sin
rolls förtrogne, kanske kunde man till och med
säga dess älskare och dess älskarinna, och om
detta ger oss fru Lucie en lefvande föreställning
genom de vältaliga och ödmjuka ord, hon uttalar
om sitt eget arbete och sin egen förtviflan vid
en roll, som i förstone ger henne blott ett för-
stånds-, men intet känslointryck.
Hon säger följande:
»Jag vet att jag ofta slungat rollen i jäggen
i ren förtviflan, därför att jag icke kundefå fram*
den bild, jag såg framför mig* När jag genom-
läser min roll, ser jag nästan ögonblickligt den
karaktär och person, som skall framställas; men
härnäst kommer det sätt, hvarpå jag skall säga
mina repliker. Ja, här stannar jag ofta i stöpet.
Jag känner så tydligt, huru det skall sägas, men
jag kan upprepa en och samma replik tio, ja
tjugu gånger och dock ej få fram af den det,
* Kursiveringen är artikelförfattarens.
som jag vill hafva fram och som jag vet må
finnas i den, för att den skall blifva förstådd,
som den bör, och för att den skall passa in i
karaktären —–––-
Men så händer det lika ofta (som att det all-
deles misslyckas) att jag på spelaftonen plötsligt
får en lycklig inspiration och replikerna kunna slå
ned och med ens taga fart med en verv och ett
lif, som jag själf blir helt öfverraskad af och
som tar publiken med storm. Ja, sådana ögon-
blick äro för en skådespelare en stor hänryck-
ning; man känner sig så obeskrifligt glad och
väl till mods ; glömd är all strid och allt arbete,
löst hvarje tvifvel; man njuter den underbara
konsten i rikt mått.»
Och slutet på denna bergspredikan om konstens
hänryckande makt ligger i hennes polemik mot
påståendet, att skådespelarens konst är ringare,
därför att den blott njutes för ögonblicket och
därför lätt glömmes. Hon talar om att skåde-
spelaren icke efterlämnar något synligt minnes-
märke som målare och bildhuggare. Så vill man
fråndöma honom samma betydelse som andra
konstnärer. Men hon kan icke gå in på denna
rangordning. Låt vara att de andras verk stå
där till förhärligande af deras namn för efter-
världen. För henne är skådespelarens konst
dock den rikaste. Och hvarför?
»Vi kunna dagligen gifva nya gestalter med
ande, kött och blod, som ögonblickligt lägga be-
slag på människorna med långt större verkan än
ett dödt konstverk. Det är dock väl intet i värl-
den, som på det sättet kan tala till hjärtat som
en förädlad, stor och fullkomlig människa. En
människoröst, som går till hjärtat, vare sig i sång
eller tal, är ju det fullkomligaste och kan efter-
lämna intryck, som man aldrig glömmer. Vi
kunna alltså, under den kortare eller längre tid,
det är oss förunnadt att verka, njuta vår konst
mera tillsammans med den generation, som lef-
ver med oss.»
Rätt så, fru Wolff! Ni kämpar just för den sak,
hvarje äkta konstnär kämpar för : all konsts lika-
berättigande. För min del tror jag just, som ni
säger, atl det personliga intryckets minne är det
största och att eftervärldens minne icke är myc-
ket att hålla på. Hvad en bok beträffar, skrattar
man nästan, om någon efter tio år vill upplifva
dess hågkomst, och hvad en bildstod på våra
offentliga platser vidkommer — om jag rycker en
af de med mig promenerande i armen och säger
honom, att han skall se på det eller det, så sva-
rar han otåligt: skynda på, folk tittar på oss!
Men det måste jag erkänna, att scenens ungdom-
liga och lifsfriska gestalter ge gubbarnas ansikte
färg, när de tala om dem, och jag glömmer al-
drig en mycket gammal teaterhabitué, när han
för många år sedan beskref Emelie Högqvist.
Han var en konstkännare, det är sant, men han
var i vanliga fall så blaserad, som konstkännare
pläga vara. Men hade hon i sin graf kunnat
höra honom då, hade hon troligen gjutit glädje-
tårar, och hade jag blott kunnat stenografi . ..!
Jag har redan förut vid ett annat tillfälle på-
pekat, huru kännbar bristen för oss svenskar är
på verkligt memoarartadt stoff. Det skedde åpro-
pos den ypperliga biografi af Runeberg, som under
de sista åren utgifvits af J. E. Strömborg. Inom
kort ärnar jag i Ord och bild framlägga exempel
från den klassiska biografin öfver Fredrika Bre-
mer, utgifven på svenskt förlag (Norstedt och
söners), att det verkligen går an att söka väcka
svenskars intresse för memoarlitteratur. Det be-
synnerligaste är blott, att våra storheter från i
går aldrig falla på idén att på ett friskt och an-
språkslöst sätt berätta sina minnen. Tänk om
t. ex. Edv. Bäckström eller Ludvig Norman, bägge
stilister af första rang, gett oss ett arbete af denna
art, Fru Lucie Wolffs bok har mottagits med
allmän förtjusning, och hela den samtida littera-
turen vittnar om böjelsen för enkelt berättade,
personliga lefnadsminnen. Men ett oundgängligt
villkor är — anspråkslöshet.
–––- *–––-
Det Vackraste
et vackraste och det allra bästa
af allt jag vet,
det är ett hem, som har byggts i kärlek
och trofasthet.
Ett Eden inne bland björkestammar
och skärblek ljung,
ett litet rike, där hon är drottning
och han är kung —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0266.html
