Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 26 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268 IDUN 1898
VIII.
i~^öriviflad jag sitter med penna i hand
Och grubblar, så hufve’t han spricka.
Af »ämnen» jag har ej ett endaste grand,
Och hur ska’ en stackare då gå i land
Med att Idun en krönika skicka.
Ja, käraste Idun, du får ej bli stött,
Om klent det ibland går att skämta,
På »kvinnornas sak» är jag innerligt trött,
Och ledsamt mig syns, hvad i bladen jag mött,
När ströfiåg jag gjort för att »hämta».
Jag börjar med vädret, som är comme il faut
Att dryfta en smula i början . . .
Ja, himlen har varit så mulen och grå,
Och regn ha’ vi fått, så det kunnat förslå,
Och trista vi vandrat i smörjan.
Men nu strålar solen från himlen så klar,
Så det är ej lönt att man klagar,
Men innerligt hoppas, att ännu man har,
Förr’n hösten är kommen, en rikedom kvar
Af solljusa, härliga dagar.
Jag tror att vi stanna på landet i dag,
Och »krönikan» ge vi på båten.
Må Idun förlåta mitt djärfva förslag!
Till nästa gång säkert, så lofvar då jag
Den gamla och vanliga »låten».
Här ligger vår insjö så speglande klar
Och lockar med leende holmar,
Och båten, som bundits vid stranden, man tar,
I aktern med »draget» placerar sig far
Och röker sin pipa och bolmar.
Men fast han ser hygglig och snäll ut som få,
Bli fiskarne faseligt rädda,
Ty aldrig jag ser, att de nappa uppå,
Och aldrig han ännu har lyckats att få
Den allra som » lillaste » gädda.
Och när han så suttit en timme och två,
Han tålmodigt nystar upp »draget»;
Att gäddan ej nappar, han kan ej förstå,
Men ständigt sig fröjdar åt hvad han skall få,
När en gång han kommer i »taget».
Så ha vi ett berg med en mossa så skön,
Där kvällsvarden dukas på hällen.
Bakom oss står skogen, så dunkel och grön,
Och fridfullt, som gjorde naturen sin bön,
Det känns, när det lider mot kvällen.
Se’n glida vi hemåt i kvällsolens ljus,
Bland lummiga alar vi landa;
Där ligger så trefligt i grönskan vårt hus,
Och kärt är att lyssna till björkarnas sus,
Som skugga vår lilla veranda.
Och står se’n ibland ut till världen vår håg
Och ut till civilisationen,
Så ha vi det allra som nättaste tåg,
Som nâ’nsin i vidaste världen man såg,
Och strax här bredvid är stationen.
För den som vill komma till oss på besök,
På vidöppen gafvel står grinden,
Och här tas emot utan krus eller stök;
Vi ha fyra små rum och det näpnaste kök
Och flere små gästrum på vinden.
Snorre.
––––- *––––-
”Tvärviggen på feterfiof”.
» I värviggen är död», berättar mig en god
r vän, som nyligen kommit hem från
»Peterhof». När drifvorna i våras smälte
utanför Kurhaus, gjorde han sin sista ensliga
färd. Sin’ kära gamla kamera fick han icke
med sig. Hvilstolen står kvar — olåst,
men den gamla rntiga schalen, han stän-
digt bar öfver axlarna, sändes hem till Eng-
land.
Iduns läsarinnor minnas väl »Tvärviggen
på Peterhof»! Han är en europeisk rykt-
barhet, som det nästan ingår i allmänbild-
ningen att ha reda på.
På sommaren 1895 utkom på svenska
miss Harradens bok: »Skepp som mötas i
natten»; en fängslande skildring af lifvet i
Davos, de bröstsjukas stad på Graubiiudens
alper. Davos-namnet hade bytts nt mot
Peterhof, en onödig och fruktlös maskering,
som genomskådades af alla dem den var
afsedd att förvilla. I hela Davos fanns
ingen, som läste miss Harradens bok, utan
att känna igen, hvad som doldes under för-
klädnaden. Och de, som icke gjorde det
själfva, hjälptes af sina skarpsyntare vän-
ner. De minnesgoda pekade ut ej blott
Davos som Peterhof, utan äfven den bleke
stamgästen i Kurhaus mr Miquel som mr
Alliston, enstöringen, tvärviggen, »the désa-
gréable man», bokens hjälte.
»Skepp, som mötas i natten» berättade
— jag upprepar det för säkerhets skull —
om en ung engelska, som kom till Davos
för att hvila nt och där i ett af pensiona-
ten mötte en gammal landsman, som för
sin trumpenhets skull döpts till tvärviggen.
Ingen hade sett honom öppna sin mun, an-
nat än då han var därtill alldeles nödd och
tvungen, och hans ord föllo ständigt bittra
och hårda.
»Han var hvarken ful eller vacker, hvar-
ken lång eller liten, hvarken ljus eller mörk.
Han var mager och spenslig och något böjd.
Men denna beskrifning kunde passa in på
hvem som helst i Peterhof. Det fanns
ingenting hos honom, som uppväckte med-
lidande, ej heller något poetiskt drag, som
annars kunde skänka en viss helgd åt li-
dandet, såväl det andliga som det kropps-
liga. Liksom hans ansikte saknade hans
ögon uttryck. Där fanns ingen obestämd
längtan, ingen trånad efter något aflägset,
intet som kunde väcka vemodsfnll sympati.
Det mest utpräglade hos honom var hans
— medfödda eller förvärfvade — ohöflighet. »
Han var den mest trumpna och ledsam-
me af Kurhaus’ alla pensionärer.
Men hans unga landsmaninna hade makt
till det underverket att få isen till att tina
upp och hos den lifströtte enstöringen, som
uppehöll lifvet endast för sin moders skull,
väcka lusten att lefva. När han efter un-
derrättelsen om moderns död lämnade Pe-
terhof, begagnade han därför icke sin fri-
het på det sätt han föresatt sig, utan be-
gaf sig i stället till London, dit hans vän-
I innu långt förut frisk återvändt. Men sam-
ma dag han återfunnit henne och lofvat
att för hennes skull fortsätta det lif han
förut framsläpat endast för modern, krossa-
des hon af en vagn på en af Londons ga-
tor, och bunden af sitt löfte återvände
»tvärviggen» till Peterhof till sin hvilstol
och sin kamera.
Som ram till denna sentimentala berät-
telse, hvars oväntade afslutning kommit
flertalet läsare att känna sig besvikna, hade
författarinnan fogat en mörk skildring af
Davoslifvet med dess slitningar mellan
hopplös sjukrumsstämning och lustigt bull-
rande karneval, med dess sjukvård af unga
hustrur, som glömma bort sina döende män.
Kring enstöringen på Peterhof flätades
snart af fantasibegåfvade läsarinnor en krans
af romantiska legender. Och ingen Davos-
gäst försummade att låta sig berätta, hvad
Kurhaus’ stamgäster visste om honom.
Sen man en gång sett honom, försvann
romantiken, och det som möjligen blef kvar
förflyktigades, när man hunnit förvissa sig
om, att mr Miquel blott stått modell till
den ursprungliga typen, medan hela den
roman, hvari läsarna snarare än författa-
rinnan gjort honom till medelpunkt, fått
handling och färg af upplefvelser, som voro
honom fullständigt främmande.
Den vinter jag tillbragte i Davos hade
han flyttat sig från det engelska bordet, där
han hade sin »historiska» plats, till det
polska, där han fick vara bättre i fred.
Såvidt jag vet, talade han icke något annat
språk än sitt modersmål, och detta ingick
ej i polackarnes språkbildning. Tystlåten
var han och ensamheten satte han värde
på, så till ,vida stämde porträttet, som miss
Harraden målat. Till bords kom han aldrig
förrän efter soppan, och efter att ha för-
tärt ett par rätter försvann han igen. Han
skötte sig själf och lät icke besvära sig af
några etikettsbekymmer.
Vid bordet liksom på promenaderna bar
han öfver axlarna en storrutig schal. På
hela vintern såg jag honom aldrig utan den
schalen. Hans kropp var böjd och ansiktet
tärdt. Dragen kommo mig första gången jag
såg honom att tro mig stå ansikte mot an-
sikte med den bekante andrakammarrepre-
sentanten för Uppvidinge härad, hr Peters-
son i Boestad.
»Enstöringen på Peterhof» var en ifrig
och skicklig fotograf. Därutinnan stämde
också porträttet. Huruvida han var fullt
så rädd om sin kamera, som miss Harraden
påstått, vet jag inte, men tror det knappast,
ty nog vill jag minnas, att jag såg honom
lämna den i främmande händer. Dock tror
jag, att han själf hälst höll sig i närheten
och öfvervakade, att inga oförsiktigheter be-
gingos.
Mest satt han i sin fällstol utanför Kur-
haus’ port med sin rutiga schal öfver ax-
larna. Talade någon till honom, såg han
misslynt ut, svarade med en trött blick och
reste sig snart för att gå in — efter att
omsorgsfull ha läst stolen. Det fanns ingen
i hela Kurhaus mer än han, som brukade
läsa sin stol.
Sen såg man honom kanske inte förrän
på kvällen i kaféet, där han alltid i samma
soffhörn studerade de engelska tidningarna.
Då hade han oftast en vanligen slocknad
tobakspipa i munnen och naturligtvis alltid
den rntiga schalen öfver axlarna.
Mr Miquel tillhörde de hopplöst sjuka.
Och han visste själf alltför väl om, hur det
var fatt med honom.
•*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
