Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 26 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 269
IDUN
För mer än tio sedan hade han kommit
till Davos och -stannat där i flere är. Under
den tiden hade han träffat författarinnan
till »Skepp, som mötas i natten». Hon hade
tillbragt ett par vintrar där med sin syster
och börjat intressera sig för »tvärviggen»,
den försummade enstöringen, som försum-
made alla andra och intet bättre begärde
än att försummas själf. Hon fäste sig vid
honom som den renaste typen för det hopp-
lösa släkte, som lefvande begrafves i de
bröstsjukas stad, som kommit dit ej som de
andra för att i hast andas bort den sjuk-
dom, hvilken ännu ej hunnit sätta sig fast
i deras lungor, utan som lämnat sin gamla
värld för alltid, gifvit upp hoppet om att
få fortsätta en tillvaro, värd att kallas lif,
och i bitter likgiltighet afvakta slutet, som
de helst velat påskynda, om de icke känt
sig skyldiga att skona sina närmaste. Inga
andra band än plikten mot en gammal mor
bundo mr Alliston vid lifvet. Om han nå-
gonsin haft några andra varelser, som varit
honom kära, hade de glömt honom, och
själf hade han också glömt dem.
Men det händer någon gång, att äfven
en och annan af dessa »förtappade» lefver
upp igen. Och när mr Miquel legat i Da-
vos i några år, försäkrade honom hans lä-
kare, att han kunde återvända till England.
Han följde rådet, men nödgades snart vända
tillbaka igen. Och den gången stannade
han. Den senast tiden tillbragte hans mor
hos honom. Hon öfverlefde honom till och
med — i olikhet med modern i miss Har-
radens bok. —
Mr Miquel har vunnit sin odödlighet på
ett rätt egendomligt sätt. Han har — sä-
kerligen mot sin vilja — kommit att stå
modell för en romanförfattarinna, och hela
den roman hon diktat om honom har tagits
som en verklig skildring af hans egna öden.
Hans person var kanske för intresselös
för att utan romantisk utsmyckning försvara
någon plats i ett hörn af litteraturen, men
säkert är, att om författarinnan diktat min-
dre och kopierat mer, så skulle hennes
skildring af enstöringen på Peterhof såsom
typ ha vunnit i sanning och litterärt värde.
Carl Walfrid.
Pariserkloster.
För Idun af Mark Stern.
I.
En klosterpension.
Y
id avenue Hoche i Paris ligger en lång-
sträckt, grå, väl igenstängd byggnad.
Det är klostret Couvent du Roule, med andra
ord en helpension för unga flickor, som
förestås af augustinernunnor, eller, återigen
med andra ord : en liten värld för sig midt
i världsstadens lilla värld.
Man kommer in genom en mindre dörr
i den stora inkörsporten, och någon af sœurs
tourières kommer emot en. Les sœurs tourières
äro de enda af nunnorna, som få lämna
klostrets inhägnad; de bestrida torguppkö-
pen och öfriga kommunikationer med världen
utanför, handhafva portvaktarämbetet och
intaga för öfrigt en blygsam ställning i
klostersamfundet. Under eller jämsides med
dem Annas les sœurs converses, de tjänande
systrarna, naturligtvis obildade kvinnor, som
sköta alla husets gröfre sysslor, städning,
matlagning m. m. Ty augustinernunnorna
själfva äro en orden, bildad i och för med-
delandet af undervisning, och det är med
denna de i allra största hufvudsak syssel-
sätta sig. Det kloster, jag här talar om,
har en skola, i hvilken fattiga barn gratis
undervisas, ej allenast i läsämnen, utan ock
i praktiska ting ; sedan deras utbildning
fulländats, drager klostret försorg om att
söka skaffa dem plats eller arbete. Detta
är klostrets ändamål — och det är för
att få medlen därtill, som den stora hel-
pensionen för betalande unga flickor finnes,
den del af institutionen för öfrigt, som nästan
uteslutande är känd och uppmärksammad
af publiken utanför. Det är också om denna
jag nu kommer att tala, på den enkla
grund att min personliga erfarenhet ej just
sträcker sig därutöfver.
Hur väl minns jag ej ännu den gråaktiga
oktoberdag, då jag, vid den tiden 13 år
gammal, gjorde mitt inträde i den stora,
grå byggnaden och fördes ut på en stor,
planterad gård, där ett hundratal flickor,
mellan nio och nitton år ungefär, på bästa
sätt fördrefvo en’ lofstund. Jag betraktade
dem med rädd undran. De voro alla lika
klädda, i svarta kashmirsklädningar med
svart rund krage, som föll ned öfver ax-
larna nära till midjan, och hvit nedvikt
stärkkrage kring halsen. Håret var uppsatt
i nacken på alla, äfven de minsta, och
öfver det buro de ett nät; framtill var det
uppstruket; lugg tolererades ej eller andra
förkonstlingar. Kring midjan buro de unga
damerna skärp af olikfärgade ylleband; de
olika färgerna betecknade de olika klas-
serna. De allra minsta voro violetta, så
rödbruna {grenat), gröna, blå, orange, gula,
röda med hvit kant, röda och slutligen hvita.
Jag fick min plats bland de gula efter
en kort examen, som vållade mig mycket
hufvudbry, då jag ditintills läst mina äm-
nen på svenska. Jag minns frågan om
namnet på bergskedjan, som skiljer Sverige
från Norge.
»Kölen», svarade jag. Men nunnan log
mildt öfverseende: »Les Alpes Scandinaves»,
rättade hon. För öfrigt var examen mera
pro forma och jag skickades snart ut att göra
bekantskap med mina nya klasskamrater.
Klostertillvaron var välordnad och lugn;
med litet godt humör till hjälp måste den
af de flesta ha kunnat uppskattas som en
lycklig tid. Dagen var strängt indelad och
hvar timme upptagen, men jag tror ej att
någon öfveransträngdes. Klockan 6 på mor-
gonen ringde väckarklockan i hvart och ett
af de stora sofrummen, där sängarna stodo
i rader med gaflarna utåt längs de två lång-
väggarna, tio på hvar sida och med en sängs
bredd mellan hvar och en. Det gällde att
hastigt sätta sig upprätt i sin bädd och
svara amen på den korta bön, som vakt-
hafvande nunnan eller i tur och ordning
någon af eleverna läste upp — och som jag
knappt minns att jag någon enda gång var
vaken nog att höra.
När alla voro klädda — och det fick lof
att ske raskt ! — gick man ner till kapellet,
en liten kyrka, sammanbunden med den
öfriga byggnaden genom en lång täckt gång
öfver en del af trädgårdarna. Där åhördes
en kort gudstjänst, »stilla mässa», och se-
dan fick man första frukosten: soppa eller
ibland café au lait eller choklad och bröd.
Matsalen var ett ofantligt stort rum med
kateder midt för ena långväggen, därifrån
ordningen öfvervakades af en af nunnorna,
medan några af de hyggliga sœurs converses
beskäftigt sprungo omkring på sina filtskor
och serverade oss längs långa bord med
vaxduk, där platserna voro bestämda förut
och betecknade medels hvars och ens i
servetten inrullade kuvert. I matsalen måste
alltid sträng tystnad iakttagas, utom vid
några sällsynta och högtidliga tillfällen, då
också skadan togs så grundligt igen, att det
berättades, hurd polisen en gång låtit fråga,
hvad som egentligen försiggick — om klo-
stret höll på att starta en ny revolution!
Matsalarnas högt sittande fönster vette näm-
ligen åt gatan.
Efter den första frukosten tågade man
i ordning, genom korridorerna in i den stora
lässalen där hvar och en hade sin pulpet
för böcker, skrifdon m. m. Och så afdel-
ning efter afdelning till de respektive klass-
rummen. Att yttra mig om ^undervisningen
i egentligare mening är svårt. Utom språk-
undervisningen, soin — liksom mestadels
i Frankrike — var skral, tror jag den i
allmänhet förtjänar att mycket väl vitsordas
såsom praktisk, rationell och allmänbildande.
Bland nunnorna funnos många begåfvade
och rikt bildade kvinnor, och då undervis-
ning är deras ordens uppgift, är det natur-
ligt, att de sökte drifva den till det bästa
möjliga. Föreläsningssystemet begagnades
i de högre klasserna i de flesta ämnen.
Män gjorde noggranna anteckningar, nästan
efter diktamen, och läste, sedan de rättats,
på dem. Sedan kommo förhör och hvarje
vecka olika skriftliga uppgifter i de olika
ämnena, hvilka uppgifter dessutom voro en
täflan, då resultaten söndagen därefter upp-
lästes inför alla eleverna, med namngifvande
i tur och ordning af dem, som löst dem
bäst.
Detta system var, om ej annat, åtmin-
stone alltid en god öfning för stilen, och
den rena kriaskrifningen (uppgifterna voro
mestadels rent skönlitterära, om jag så
får uttrycka mig: bref, skildringar, historier,,
fantasiuppgifter m. m.) lämnade, synes det
mig, förvånande goda resultat i förhållande
till somliga af elevernas begåfning och för-
måga i öfrigt.
Utom språk, som var valfritt, liksom teck-
ning och musik, läste vi 14—15—16-årin-
gar historia, geografi, franska, fransk och
något allmän litteratur, mytologi, fysik och
sedan något litet kemi, aritmetik, senare
något botanik, i högsta klasserna en aning
latin, astronomi m. m. Dessutom fingo vi,
ända upp i högsta klasserna, lära oss läsa
högt, recitera och slutligen — skrifva alla
sorters bref; för att nu ej tala om ren väl-
skrifning, som öfvades ett par gånger i
veckan.
Nå, all denna undervisning bedrefs nu,
med hvilostunder eller ibland med afbrott,
ägnade läxläsning, i stora lässalen till kloc-
kan tolf, då middagen serverades. Maten
var alltid riklig och god; bestod af soppa,
kött, legymer och någon enklare efterrätt, som
frukt eller kompott o. d. Efter middagen
allmän lofstund i trädgården, eller om det
regnade, i ett par stora leksalar, till Va 2.
Tiden V2 2—4 kunde efter smak eller be-
hof ägnas åt läsning eller handarbete på
handarbetssalen, af dem som ej voro upp-
tagna af privata lektioner i spelning, teck-
ning m. m. Klockan 4 lofstund igen, med
mellanmål bestående af små franska hvita
bröd för dem som så önskade. Sedan en
kortare andaktsstund; så olika undervisning
till klockan sju, då kvällsmat, två rätter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
