Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 34. 26 augusti 1898
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 IDUN 1898
serverades ; därpå allmän lofstund ; klockan
8 aftonbön — och så var den dagen all.
Klockan 9 skulle hvart ljus vara släckt och
allmän tystnad råda.
&
*
»Var det inte tråkigt?» ha många män-
niskor ofta frågat mig sedan. Nej, det
var inte tråkigt, om jag undantager stun-
der af hemlängtan eller andra, från hvar-
je skollif oskiljaktiga, svåra stunder —
t. ex. då man blifvit utsatt för orättvist
»mothåll» eller för andra ännu orättvisare
»medhåll»! Men på det hela taget lefde
man dock i en atmosfär af ordning och af
vänlighet, som gjorde tillvaron jämn och
angenäm. Och så kamratlifvet! Hur ofant-
ligt viktig blef icke hvar detalj däraf mellan
dessa flickor, som dagligen och stundligen
sågo hvarandra och voro tillsammans. Vän-
skapsband knötös och utvecklades och upp-
löstes, bref och biljetter växlades, små in-
triger spunnos; stora känslor flammade upp,
då vanligen för någon af nunnorna eller
någon äldre elev. I dylika fall skyddes
ingen ansträngning för att uppnå ändamålet
att på ett eller annat vis bli uppmärksam-
mad af föremålet för denna känsla. Poesi-
album och andra »souvenirs» spelade na-
turligtvis en ofantlig roll i den lilla kloster-
världen; nyheterna utifrån intresserade där-
emot aldrig mycket; därutanför- hade man
ingenting gemensamt mer, tillhörde icke
samma umgängeskrets, kanske icke en gång
samma »värld». Det tänkte man inte på
midt i de gemensamma klosterintressena.
Nej, man hade inte tråkigt! Jag minns
den långa -Marthe B., med svarta entusiasti-
ska ögon — hur hon stod och gjorde upp
en rymningsplan ur klostret, en fullt ima-
ginär plan — hur vi utvecklade den, längre
och längre, bort öfver land och haf. Jag
vill minnas att vi slutade med att komma
till Australien och gräfva upp diamanter.
— Och resultatet blef bildandet af en hem-
lig kemisk klubb för upptäckandet af sättet
att göra diamanter 11 Vi rörde ihop koksalt,
svafvel, tanddroppar och hvad det nu mera
var och ställde in det i ett skåp för att
se, hvad det skulle bli af — troligen dia-
manter !
Sedan hade vi en litterär klubb, hvars
medlemmar buro namnen Virgilius, Pindaros
m. m., och som utgaf en tidning. Under-
tecknad skötte redigerandet och skref dess-
utom en romantisk följetong: »Le Chevalier
noir ou Robert le Diable», som hade mycken
succès. Tidningen skådade emellertid inte
många nummer; man hade inte tid. Ty
utom läsning och arbete och de två dagar
i veckan (onsdags och söndags e. m.), då
man hade ledigare och fick taga emot an-
förvanters- besök i ett par stora salonger,
så gick sällan en längre tid, utan att ett
eller annat nöje kom i görningen. Det van-
ligaste nöjet var spelandet af någon teater-
pjes till firande af »mère supérieures» födelse-
dag eller någon annan högtidlighet. Att
få en roll i någon pjäs var en stor heder
och ett stort nöje. Jag vill ej djärfvas påstå,
att det i elevkåren förekom några egentliga
ämnen till stora aktriser; men ett par af
lyckan gynnade och af oss andra afundade
varelser hade varit på Theatre Français
eller hade sett Sarah Bernhardt och anlagdt
ett talesätt, som skulle vara en imitation af
det brukliga på landets första scen eller af
den stora konstnärinnans. De voro själf-
skrifna premieraktriser och förstodo i denna
värld i smått väl att uppbära en dylik po-
sition. Fransyskan börjar tidigt förstå kon-
sten, i hvilken hon är ouppnådd mästarinna:
att sköta en sak, att uppbära en position.
Vi spelade mestadels små historiska pro-
verb eller, någon gång, moraliskt tenden-
siösa. Glanspunkten nåddes en vår, då
Racines »Esther» uppfördes, nästan i sin
helhet och med sångkörer. Men då var heller
ingen mindre än en biskop bland åskådarne.
Förtjusningen var allmän både bland dessa
och bland de uppträdande; jag tror ej det
föll någon in, att något sådant som kritik
kunde existera gentemot teaterpjäser. Och
däri låg nog också trefnaden öfver vår i
grund och botten så enformiga tillvaro, att
enkelheten var så stor och glädjekällorna
så anspråkslösa. Jag tror icke det är klokt
att, som en del franska föräldrar, sända
sina döttrar i klosterpension, när de äro helt
små barn och, utom under ferietiderna (8
dagar till nyår, 8 dagar till påsk, 2 som-
marmånader samt den första onsdagen i
hvar månad) lämna dem där, tills de äro
giftasvuxna. Men jag tror, att det för de
flesta barn kan vara godt. att gå igenom
ett par års vistelse i ett sådant hem. Trots
den ständiga uppsikten lära de sig mer än
i sitt eget hem, att svara för sig själfva,
att arbeta för sig själfva och ordna för sig
själfva. Jag talar naturligtvis nu egentligen
för franska förhållanden, men det kan ju
intressera en svensk publik att känna något
litet äfven af dem.
❖
TRAN IDONS
LÄSEKRETS1
iLjyl
$11 år l[or gått — —
— den 27 augusti,
rlftt år har gått, se’n jublet steg
upp mot vår blåklintsvuxna teg
från Soaneön vid Sundet,
se’n lockig ungmö vackert band-
en rosenlänk från strand till strand —
— mer ljust, mer dåjligt land vid land
ej någonsin vardt bundet!
Du väna barn från Köpenhamn,
vi jubla åter gladt ditt namn —
head sång det i sig äger!
Från Sjœllands bokskog drar en fiåht,
med svenska björkars sus i släkt,
en klang från diktens middagsvåkt:
Tegnér och Oehlcnschlåger.
Den gamla sagan täljdes om,
när du i höstetider kom
och vardt ibland oss bofast.
I blomma stod den bleka ljung,
skön Ingborg, rank och vek och ung,
hon log mot sina drömmars kung
så fagert och så trofast.
Den gamla sagan - — Ack, dess ord,
de vuxit samman med vår nord,
de aldrig bland oss glömmas,
så långe ån ett hjärta slår,
så länge vinter följs af vår,
så länge ljung i blomma står
och lyckodrömmar drömmas.
*
Ett år har gått i skimmerglans —
den vissnat har, den myrtenkrans,
som prydde lockig hjässa.
Men friska kransar binda, vi
— i stämning drömmande och fri —
af lingonris med blåklint i
åt sagornas prinsessa!
En suensk kvinna.
–––- *–––-
Pressen och sensations-
Iystnaden,
Ett instämmande.
pektators» — i n:r 29 af Idun ut-
tryckta — leda vid de spaltlånga dom-
stolsreferat, som våra tidningar bjuda sina
läsare, delas nog af många. Det vore väl,
om äfven den moraliska harm, han känner
öfver det onda, som härutaf flyter — ett
ondt, som sträcker sig vida utöfver, hvad
han antyder —- vore allmän, och om den
kunde uppblossa till en sann rättfärdighets
vrede, som toge sig ett omfattande och
kraftfullt uttryck.
Att våra dagliga tidningar föra en rätte-
gångs- och polisafdelning, torde icke kunna
undgås; ty på detta som på andra områ-
den måste naturligtvis nyhetstidningarna
hålla publiken à jour med hvad som händer.
Att de däremot meddela utförliga domstols-
referat och närgående personliga detaljer,
torde däremot icke vara nödvändigt, och
tidningarna göra ju icke heller’ detta, då
det icke gäller mera uppseendeväckande
mål. Men äfven denna utförlighet och när-
gångenhet kunde möjligen försvaras, om
tidningarna blott inskränkte sig till att om-
tala, hvad som verkligen händt; men att de,
som det händt, meddela ömtåliga familje-
detaljer och göra äreröriga insinuationer, att
de dramatisera, ja, rent af fantisera saker
och ting, det är ovärdigt samt nedsättande
såväl för dem själfva som för den allmän-
het, åt hvilken de anrätta dessa retande
smakbitar. Och ej ens våra tidningar af
rang kunna tyvärr fritagas från synder i
dessa afseenden. Ja, till och med en och
annan af våra tidskrifter aktar icke ens för
rof att använda den sortens lockbete för
sin publik.
Båsom ett bland de bedröfligaste bevis på
mänsklig ofullkomlighet nämner Herbert
Spencer — efter hvad jag vill minnas —
att midt uppe i det verkliga deltagande,
som vi kunna besjälas af, då vi erfara, att
en vän drabbats af någon olycka, händer
det ofta, att det tillika låter sig förnimmas
en svag känsla af hemlig tillfredsställelse.
Måhända har detta sorgliga förhållande sin
hufvudsakligaste grund i en — äfven hos
en förfinad natur — på bottnen slumrande
sensationslusta, snarare än i en inneboende
skadeglädje, — jag skulle åtminstone vilja
tro detta. Sensationsbegäret sträcker sig
verkligen vida utom den sfer, som vi bruka
beteckna med »barns och tjänstefolks»,
ehuru den framträder i olika mer och mindre
förtäckta, mer och mindre förfinade former.
I sensationslystnaden ligger något simpelt,
mot hvilket vi borde vara på vår vakt;
men detta är icke lätt, synnerligast oin
pressen, denna viktiga samhällsmakt, visar
en tilltagande tendens att uppamma detta
dåliga anlag.
Det vore på tiden att en kraftig moralisk
appell höjdes mot denna pressens beredvillig-
het att träda i sensationsbegärets tjänst.
Den skada, som härigenom åstadkommes,
är hardt när oberäknelig. Det olyckliga
föremålet för den allmänna uppmärksam-
heten lär icke kunna undgå att lida verk-
ligt men af den andliga tortyr, det — förtjänt
eller oförtjänt — får utstå; måhända, hvem
vet, jagas det därigenom från ett fördärf i
ett annat ännu större. Man har äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1898/0274.html
