Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 26 augusti 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 i DU N 671
exempel på, att det stora uppseende en
misstänkt eller anklagad eller öfverbevisad
person väcker och de utläggningar, han ut-
gör skottafla för, kunna reagera i ett slags
abnorm fåfänga att ostentera såsom en
märkvärdighet i sitt slag.
Och dessa raffineradt eggande sensations-
skildringar äro ett ämne till depravation
hos den läsande allmänheten i dess helhet
och hos den del däraf, hos hvilken anlaget
till någon intellektuell eller moralisk abnor-
mitet förefinnes i synnerhet.
Pressen är i våra dagar en makt, hvars
välde och inflytande äro utomordentliga.
Den borde då också djupt känna det an-
svar, hvartill makt förpliktar. Den borde
kunna afstå från en vinning, som kan sägas
vara vida sämre än snöd. Den borde icke
lägga hyende under en slapp anda och mora-
lisk ovederhäftighet. Den borde icke så
beredvilligt bjuda ett nervsvagt släkte spor-
rande retmedel i dylik motbjudande godt-
köpsstimulans. -Ä-
NOTISBOKEN
Den sista af sin ätt. I söndags afled i
Nyköping friherrinnan Charlotte Wilhelmina
Brändström, född Hjelm, i den höga åldern af
89 år. Friherrinnan Brändström, som var änka
efter majoren frih. Bror Per Brändström, sörjes
närmast af dotter, gift med adjunkten vid Nya
elementarskolan i Stockholm E. W. Lönnerberg.
Med friherrinnan Brändström utslocknade fri-
herrliga ätten Brändström. Denna från Upland
härstammande ätt adlades 1809 och fick friherr-
lig värdighet 1815. Båda ätterna Brändström
utgingo på mansidan 1885. Af adliga ätten Bränd-
ström lefver endast en medlem, dottern till nu
aflidna friherrinnan Brändström.
Trogna vänner.
Skiss af Ali.
(Forts. o. slut.)
Nej, Tusse skulle få lefva till dess Karin rest,
men sedan — ja, det måste ju ske — Fina skulle
bara.se till att det gick så hastigt och ordentligt
som möjligt — och Karin skulle väl trösta sig,
då hon kom ut och fick resa. på tåget; det skulle
bli så många nya intryck, så mycket att undra
öfver, som hon aldrig förr haft en aning om. Och
när Karin väl kom hem till Gullmans, då skulle
kusinerna leka med henne, och saknaden skulle
icke bli så kännbar längre.
Men fru Gullman kände sig visst icke lugn.
För att förbereda barnet på verkligheten^af skils-
mässan försökte hon dagen därefter ånyo att
tala med den lilla om Tusse.
Hon beskref, hur omöjligt det skulle vara för
en liten hund att tåla vid en tio timmar lång
järnvägsresa, och inte skulle han få roligt, da
han kom fram heller, ty i staden där Gullmans
bodde, fanns det så många, många stora hundar,
och de skulle bara springa efter och bita lilla
Tusse. 55ej det vore nog bäst, att Tusse stanna-
de hemma hos Fina, så skulle han fa det allra
bäst. Fina var ju så snäll mot honom.
»Fina är snäll mot mig*också, om jag stannar»,
svarade barnet, och i dess ögon lyste åter det
där mörka, hotfulla, som fru Gullman var sa
rädd för. Hon var rädd att mista barnets kärlek
genom att taga ifrån det dess enda vän. Men
det måste ju ske; hon kunde icke taga hunden
med.
Helst hade hon icke talat om saken förrän i
sista minuten, men hon fruktade för hvad bar-
net då skulle göra i sin förtviflan i afskedets
stund.
Fru Gullman var djupt bekymrad, ty hon al-
skade redan ömt den föräldralösa lilla varelsen,
och hon kunde känna med barnets känslor.
Om de verkligen skulle taga hunden i smyg
och döda honom och sedan säga att Tusse sprun-
git bort eller gjort sig illa eller någonting hvad
som helst!
Men nej, fru Gullman vågade det icke. Hon
kände ännu icke tillräckligt väl sitt systerbarn,
men hon anade, att under de ljusa lockarna
gömde sig en stark, oböjlig trohetskänsla, ett aif
efter den bortgångne fadern, och under barnets
ensamma, dystra uppväxttid hade denna känsla
växt stor gent emot dess enda föremål. Och må-
hända skulle det inverka menligt att nu med
våld och oförberedt slita ett sådant trohetsband.
Karin skulle säkert aldrig få förtroende för den
som så bedragit henne. Hvad var således att
göra? På torsdags förmiddag skulle afresan ske,
och det var redan tisdag.
På kvällen läste fru Gullman aftonbön med
Karin och kysste henne sedan till god natt. Ka-
rin slog armarne om sin mosters hals och tryckte
sig tätt intill henne. Fru Gullman gladdes öfver
barnets smek. Hon hade således lyckats att vinna
den lilla flickans efter kärlek hungrande hjärta.
Kanske skulle nu icke skilsmässan från Tusse
bli så svår.
Fru Gullman började verkligen känna sig litet
lugnad. Men då hon sakta lösgjorde sig från
barnets famntag och i sommaraftonens skära
skymning såg på Karins ansikte, fann hon åter
samma onaturligt djupa allvar, som hon sett där
förut, då det var tal om Tusse.
»Hvad tänker lilla Karin på?» frågade fru Gull-
man vekt och smekte flickans kind.
»Jo», svarade barnet på sitt brådmogna sätt
— »jag ville tacka för att moster är så snäll och
vill taga mig med, men jag ... jag reser inte ...
ifrån Tusse.»
Fru Gullman stod häpen och rådlös. Milda
ord och öfvertalningar, allt hade varit förgäfves.
Då försökte hon med stränghet. »Karin är en
stygg flicka, som tycker mera om ett djur än om
människor», sade hon, och så gick hon mot
dörren.
FIon väntade, att en mjuk liten barnröst skulle
kalla henne tillbaka, men där hördes ingenting:
hon fick gå.
Karin låg tyst och bara stirrrade ut i skym-
ningen. Så snart fru Gullman gått, kröp Tusse
upp ur sin korg, smög fram till sängen och ställ-
de sig med framtassarne upp mot den. Han no-
sade på Karins haka och slickade den.
Då lade barnet sin arm om Tusses hals, såg
honom rakt in i ögonen och sade:
»Du hörde väl,Tusse, hvad jag lofvade moster.»
ELunden fnös belåtet, slickade än en gång Ka-
rins ansikte och kröp sedan tyst tillbaka i sin
korg.
En kvart senare sofvo både Karm och Fusse,
trygga i medvetandet af den starka vänskap, som
skulle förmå att trotsa allt hellre än den bittra
skilsmässan.
Så bröt onsdagen in, den stora packmngsda-
gen. FLela .dagen höll fru Gullman på att ordna
i skåp och lådor, och då allt annat var fäidigt,
kom hon om aftonen in i barnkammaren, där hon
begynte packa ner Karins saker i en stor koffert,
som blifvit inburen dit,
Karin stod tyst och bara såg på, hur moster
lade ned linne, klädningar, bilderböcker, leksa
ker, griffeltaflan, och allra öfverst kom dockans
garderob.
Lika lugn och stilla som Karin föreföll, lika
orolig var Tusse, ty han var också inne och såg
på. Han sprang från den ena till den andra och
bara nosade och gnällde.
. Fru Gullman ville så gärna tala med den lilla
systerdottern, men hon visste knappast hvad
hon skulle säga. Blicken från de dystra barna-
ögonen förföljde henne, så att hon nästan kände
sfg illa till mods. Slutligen måste hon ändå sä-
ga något.
»Vill du ha dockan framme på resan, eller
skall jag lägga ner henne i kofferten?»
Svaret kom klart och stadigt.
»Dockan kan gärna resa, jag stannar i alla
fall hos Tusse.»
Denna gång blef fru Gullman verkligen ond
öfver barnets envishet. Hon ångrade bittert, att
hon icke låtit döda hunden genast hon kom i
huset, då hade åtminstone detta bekymmer vant
slut. Hvad var nu att göra?
Då fick hon plötsligt en idé.
»Tusse skall också resa bort i morgon», sade
hon tvärt.
Det föregick en ögonblicklig förvandling i Ka-
rins ansikte. Barnet såg på sin moster med en
blandning af ångest och vaknande förhoppning
»Skall Tusse resa», ropade den lilla och sprang
fram till fru Gullman, på hvars arm hon lade eu
späd, darrande hand — »får han verkligen, far
han . . . följa med?»
Fru Gullman förhärdade sitt hjärta, trots sve-
dan hon kände, och svarade så barskt som
möjligt:
»Tusse reser åt ett annat håll; det är en herre
som kommer och tar honom med sig.»
Därmed slog fru Gullman locket igen på kof-
ferten, som nu var fullpackad. feå satte hon sig
ned på en stol och tog barnet på sitt knä.
’ Karins ansikte föreföll stelnadt som förut. Hen-
nes medvetande tycktes långt borta. Kanske
sysslade hennes barnsliga fantasi med lösningen
af ett nytt problem.
Fru Gullman talade åter milda, vänliga ord.
»Och nu förstår du ju, min flicka», sade hon,
— »att det inte är värdt att du stannar här, då
Tusse ändå är borta, utan du reser ju snällt med
mig hem till kusinerna. Säg, lilla Karin, du lof-
var ju moster att vara snäll?»
»Ja, jag skall vara snäll», kom svaret om en
stund.
Då kysste fru Gullman den lilla flickan pä pan-
nan och började att kläda af henne för natten.
Under tiden fortsatte hon att språka kärleksfullt
med barnet. Hon målade ut i de gladaste fär-
ger lifvet i det nya hemmet, och särskildt talade
hon om allt det underbara, som Karin skulle få
se på resan.
Karin såg emellanåt på sin moster med stora
undrande ögon, men hon svarade icke mycket,
bara ja för hvar gång moster frågade, om hon
ville vara en snäll flicka.
Slutligen låg Karin i sin bädd och aftonbönen
var läst som vanligt. Än en gång kysste fru
Gullman sitt systerbarn, sade henne ännu nagra
vänliga ord och gick så ändtligen ur rummet
F sin korg låg Tusse orörlig. Men då fru Gull-
man försvunnit, satte han sig upprätt med spetsa-
de öron och såg upp mot Karins bädd. Det var
som om han väntat på någonting ovanligt.
Detta inträffade också. Tyst som en ande smög
Karin upp ur bädden. Hon sprang fram till Tus-
ses korg, och där sjönk hon ned med ansiktet
öfver sin trogne vän.
Och så brast den lilla flickan i gråt. Hennes
tysta sorg löste sig ändtligen i en ström af tårar.
På bara golfvet låg den lilla kroppen utsträckt
i sin hvita nattdräkt, men i hundkorgen blanda-
des ljusa och svarta lockar om hvarandra på
Tusses blå ylletäcke. Barnet snyftade och hun-
den tjöt. Det var en hjärtslitande konsert.
Fru Gullman var i rummet bredvid och lyss-
nade till bullret. Hon gläntade på dörren, oviss
om hon skulle visa sig eller ej, men hon visste
intet medel att trösta, och kanske också att sor-
gen skulle gå fortast öfver, om nu Karm fick
gråta ut hos sin vän. ,
Hon stod ännu obeslutsam, da blef det med.
ens tyst därinne. Smygande inträdde fru Gull-
man i barnkammaren. Flon fann. Karin ännu
snyftande, men inslumrad med sin våta kind
tryckt mot Tusses svarta päls.
Fru Gullman vågade icke genast röra henne.
Hon lät henne somna ännu djupare, hvarefter
hon varsamt lade den lilla flickan på nytt i sm
bädd. Tusse morrade, men helt sakta för att
icke väcka Karin.
Tyst som hon kommit gick fru Gullman ater
ur rummet. Men hon suckade djupt och skaka-
de på hufvudet.
Karin sof oroligt om natten. Hon vände och
vred sig i bädden och snyftade ännu emellanåt.
Solskenet strömmade in i rummet. Det var
ungefär vid half sex-tiden på morgonen, då Ka-
rin5 helt tvärt vaknade. Hon satte sig upp och
såg bort mot Tusses korg. Tusse var också va-
ken för tillfället, men han mötte med en gäsp
ning sin matmors litet undrande blick. Tusse
hade glömt gårdagens sorg, tycktes det, men Ka-
rin fick syn på kofferten och kom genast ihåg,
att i dag var resdagen inne.
Hon suckade djupt och hennes läppar darrade,
som om hon på nytt ämnat börja sin af sömnen
afbrutna gråt. Men så lugnade hon sig hastigt
igen och såg fundersam ut. Hon tycktes ha fått
en idé. Hon såg först på Tusse och sedan på
kofferten, så log hon och nickade bekräftande
för sig själf. Därpå steg hon raskt ur bädden
och gick fram till hundkorgen.
»Hör du, Tusse du», sade hon ifrigt, »om du
lägger dig i kofferten, så kan du komma med utan
att moster vet om det. l7ör, ser du, det är all-
deles säkert, att jag inte reser annars.
Tusse låg kvar i sin korg, sträckte på sig och
syntes hågad att somna igen.
Väggohyra, Mal och Bakterier
utrotas af Aktiebolaget Désinfection
i rum, fartyg och höstäder, allt på stället - utan bortlorande af möbler.
Rikstel. 34. — Kontor: 4 Stallgatan 4. — Allm. Tel. 7494.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
