Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 2 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1898
276
Endast »Amalien», damernas kvinnliga uppas-
serska, bor i själfva huset, där hon har ett litet
rum, hvars golf är belagdt med en stråmatta,
under hvilken finnes en tjock madrass eller
stoppning. Detta är hennes säng, när hon sof-
ver, och stol, när hon sitter. Hon får nämligen
intet mer än det tomma rummet, för själf med
sig allt annat. Detta »allt annat» ser vid ett
flyktigt ögonkast ut som en bunt med kläder i
en vrå, men visar sig vid närmare påseende inne-
hålla ett syskrin, matpinne, en liten skål och
en gryta. Hon får icke sin mat i huset, utan
skall själf hålla sig med den, och bär ned. sina
risgryn till kocken för att fa dem kokta; sitt té
lagar hon själf öfver sin gryta. Utom henne
hafva vi kock, betjänt (hvilken alltid kallas »Boy»),
Coolie, Yinrikisha-Coolie (hvilken drager den lilla
vagnen, som kallas »Kuruma» eller Yinrikisha),
kusken, som kallas »Betto», samt den Betto, som
sköter våra två ridhästar.
Kock, Boy, Coolie och Yinrikisha-Coolie hafva
hvar sitt lilla hus, hvilka som små dependenter
begränsa vår gårdsplan. De äro alla gifta och
bo där med sina familjer. De båda Betto’ernas
rum äro sammanbyggda med stallet.
Coolien sopar mattorna, något som skulle vara
ärekränkande för Boy’en, hvilken endast torkar
dammet, dukar bordet, tvättar glas och polerar
silfver — dessutom sörjer Coolien för alla kakel-
ugnarna, för badrummen med deras ofantliga bad-
kar utaf trä, i hvilkas fotstycke en- kakelugn är
insatt, däri det eldas med träkol för att värma
vattnet. Genom en sinnrik apparat kan detta
från brunnen på gården pumpas upp i andra
våningen, hvarest sofrummen äro belägna. Coo-
lien är utomordentligt höflig och vördnadsfull.
Så snart vi passera förbi honom, stannar han och
bockar sig, hvilket, han ofta hellre borde låta bli,
emedan det han bär i händerna icke alltid är
tilltalande. Det skulle emellertid vara omöjligt
att förklara detta för honom, och därför måste
man låta det vara.
Vår kock är en stor konstnär. Det är en smal
sak för honom att hvar enda dag laga till fru-
kost med tre varma rätter och middag med fem
dito, antingen vi äro ensamma eller hafva gäster.
Han har endast sin hustru till medhjälpare. Men
hon är icke aflönad af oss, och han har omkring
32 kr. i månaden, inklusive kostpenningar. Hans
verkliga inkomst går dock till långt mer än detta
Han betraktar sig nämligen som mellanhandlare,
hvilken gör sina inköp till »en gros»-pris, och
sedan styckar ut till mig. Han kan icke den van-
liga Pidjin-engelskan, och jag kan endast några
få ord japanesiska — men det oaktadt förstå vi
hvarandra förträffligt! En fransk kock var för
många år sedan lärmästare i kokkonsten för japa-
neserna. Från hans tid bibehålies ännu de fran-
ska benämningarna på åtskilliga rätter, och med
stor färdighet’ slår min kock omkring sig med
dessa, i det han försöker skorra på alla r. Hvar
förmiddag kommer han upp i mitt rum på andra
våningen och gör upp sin räkenskap. Han är
då klädd i tätt åtsittande, skinande hvita bomulls-
kläder och ser nästan ut, som vore han klädd i
trikot. Han lägger sig på golfvet, som är be-
täckt med tjocka mattor, och intager en ställning
påminnande om »den döende fäktarcn . Lyck-
ligtvis äro hans tankar icke lika sorgsna som
dennes, utan hans ögon hvila på de honom om-
gifvande räkningarna, hvilka han dechifferar för
min hjälplösa tillit, medan jag inskrifver dem i
min bok. Så tala vi om frukosten och middagen
till nästa dag, och jag försöker att göra ett in-
grepp i hans privilegier som mellanhandlare ge-
nom att bedja honom köpa ett stycke kalfkött, som
kan delas på så sätt, att vi få frikassé följande dag
till frukost och kotletter till middagen. Förgäf-
ves! När räkningen uppgöres, så kostar frikas-
séen så mycket och kotletterna så mycket, oak-
tadt han förklarar, att han köpt köttet till båda
delarna i ett stycke. Det skulle vara hopplöst
att försöka införa ett annat system, och jag
måste resignera!
Så frågar jag honom, om den oxstek, han köpt
till middagen, också är det rätta stycket. Glad
springer han upp och visar mig på sin egen
kropp •— mycket minutiöst — hvar stycket är
skuret ut. Han har icke den aflägsnaste före-
ställning om det komiska häri, och mina ögon
sväfva förskräckta omkring för att se efter, om
någon åskådare möjligen skulle vara tillstädes.
Därpå afskedar jag honom, och han springer upp,
i det han samlar tillhopa alla sina papper, sin
räknemaskin icke att förglömma, utan hvilken
ingen japanes kan addera, subtrahera eller mul
tiplicera i praktiken.
Jag får aldrig visa mig i köket, ty hans heders-
känsla är mycket lätt sårad, och om de många
leverantörer, som aflämna varorna, finge se mig
där, kunde det ryktet ju lätt komma ut, att han
icke förstod sin sak. Nej, vill jag lära honom
något, måste jag gömma oss bägge i ett litet
rum bredvid mitt särskilda förrådsrum, där det
finnes ett stort bord. Här inviger jag honom
praktiskt i fiskfärsens hemligheter, enär jag fått
reda på en fisk, hvars grönaktiga kött gör sam-
ma effekt som gädda och gifver den vackraste
hvita fiskfärs man kan önska. Jag inviger ho-
nom också i konsten att använda smördeg som
kapsel för stufvad kalfbress och champignoner, och
det är otroligt hvad denna lära bär frukt, ty han
kommer snart underfund med att alla möjliga
lämningar kunna användas härtill, både stufvad
hummer, ostron, hachis m. m. och alltsammans
är så prydligt serveradt, att jag har stor glädje
af min elev. Men jag kan också lära af honom.
Således fick jag en dag se ett stort fat fullt med
rifven ost, så lätt och lös att den såg riktigt
läcker ut. »Hvad i all världen skall den osten
vara till»? frågade jag. Boyen öfversatte det
för kocken, som svarade: »Ah, det är bara smör-
deg!» Jag betraktade ostpyramiden närmare och
upptäckte då, att det var rifven Claret, ty det är
endast vi nordbor som äro så slösaktiga att vi
begagna smör till smördeg. Här i Japan kom-
mer vårt smör i blecklådor från hemlandet och
har alls ingenting att göra med köket, endast
med vårt matbord.
Ibland kunde man så få lust att försöka, hvil-
ken lycka en specifik dansk rätt skulle göra hos
japaneserna och de många olika nationaliteter,
man så ofta såg vid sitt bord. Då gömde man
sig med kocken och fabricerade en äkta dansk
fattigmansäpplekaka. Den var likväl icke fattig,
utan tvärtom mycket rik på syrliga äpplen, hårdt
stekt, rifvet bröd och hallonsylt, alltsammans in-
svept i en hermelinskappa af gräddskum med
vanilj. Den gjorde en alldeles enorm lycka, och
kejsarens ceremonimästares fru (född engelska
och den mest inflytelserika dam i hela Japan)
frågade mig, om hon finge lof att skicka sin
kock till min för att lära göra den! — »Natur-
ligtvis! ofantligt gärna!»
Då jag två dagar därefter sitter och skrifver
bref en förmiddag, inträder min hr kock och
gör en mängd balettsteg till höger och till vänster,
åtföljda af djupa bugningar och ett hväsande
ljud mellan tänderna, hvilket i Japan betyder, att
man önskar vara så älskvärd som möjligt. För-
vånad ser jag på honom, men da jag uppfattar
ceremonimästarens namn, kommer jag ju ihåg
äppelkakan och förstår att kocken uttrycker sin
oändliga tillfredsställelse öfver att hafva fått upp-
träda som lärare för en så utmärkt konstnär, och
att han nu lägger sin glada stolthetskänsla för
mina fotter. Precis samma lycka gjorde. en röd-
viuspudding med gräddsås, och samma lilla scen
med kocken upprepades, efter hvilka triumfer
jag med lätthet kunde linda honom om mitt
finger och till och med förmådde honom att
koka fisken i stället för att gifva oss den halfrå,
som japaneserna tycka om att förtära den.
Han hade varit hos min man i. sex år och
under denna tid bytt om hustru. Det hjälpte
icke den första stackarn, att hon bönföll sin mans
herre — eller rättare hennes herres herre — att
lägga sin afgörande myndighet i vågskålen till
hennes fördel, ty i sådana saker kan man icke
blanda sig, och så måste hon då flytta och gifva
plats för en annan. Men huru darrade och bäf-
vade icke denna för honom, snart kom kanhända
turen till henne att blifva bortjagad! — Huru
ofta såg jag henne icke med svullna och för-
gråtna ögon ! Kocken anförtrodde också min son,
att han hade haft mycket bättre hjälp af den
första hustrun.
Det är ingen lätt sak att vara betto till en
ridhäst. I Japan är det nämligen brukligt, att
denne springer framför häst och ryttare. Hästen
vet, att den skall följa honom i hälarna; går
bettoen därför öfver åt högra sidan af vägen,
gör hästen likaledes, och det är omöjligt att
förmå den gå öfver på andra sidan. Hvarken
piska eller tygel hjälper. Hästarna i Japan äro
i allmänhet icke istadiga, ty bettoen får kost-
pengar för dem, och ganska litet af dessa kom-
mer de stackars djuren till godo. Vi hade just
fått en ridhäst, som förvärfvat sig ett obehagligt
renommé på grund af sin svårhandterlighet i det
japanskt-kinesiska kriget. Det ansågs vara lifs-
färligt att rida på den, och de japanska officerare,
som kände till den, väntade sig en katastrof, i
synnerhet då de fingo höra, att den skulle be-
gagnas af damer. Men till och med den mest
istadiga eldighet kan icke motstå en permanent
svältkurs utmattande verkan. Hästen blef from
som ett lam och kunde till slut knappast stå på
sina ben. Bettoen låter ofta hästen stå bunden
i betslet till hvardera sidan af båset i stallet, sa
att den hvarken kan röra sig eller lägga sig ned,
icke ens om natten! Det är riktigt upprörande
att se, hur illa hästar behandlas i Japan och
huru de helt och liållet bero af bettoens godtycke.
(Forts.)
–––- *–––-
Pariserkloster.
För Idun af Mark Stern.
II.
En vrå af Polen i Paris.
K
u till andra omgifningar, helt andra
kvarter, öfver Seinen, igenom de lugna,
lärda stadsdelarna, Quartier latin-trak-
ten och där bortom, med dess fridfulla och
nästan landsortsmässiga prägel, utan ett
enda elegant ekipage, sedan man en gång
lämnat den närmaste trakten af Boulevard
S:t Germain med dess gamla grå aristokra-
tiska hus bakom sig. Det här längre och
längre hän, bortom Gare d’Orléans, in i
hyggliga, fattiga arbetarekvarter, med tom-
ma gator och ytterst få butiker. Längs
Seinen, nedåt, går rue de Chevaleret, och det
är vid porten till ett af dess anspråkslösa
och karaktärslösa hus, som vi ringa på.
Porten öppnas genast, och vi mottagas af
en leende barmhärtighetssyster med stor
hvit vingliknande hufvudbonad, sådan S:t
Vincent de Paid-systrarna bära den, och om
hvilken vår Vingåkerskostyms hufvudbonad
möjligen skulle kunna ge en svag föreställ-
ning.
Vi äro inne i ett af de många hus —
kloster kan man väl knappt kalla dem —
hvilka denna orden har, spridda här och
hvar i världsstaden, och hvilka nästan ute-
slutande existera genom andra människors
barmhärtighet. Huset vid rue du Chevaleret
är uteslutande polskt; systrarna äro alla
polskor, och deras uppgift är att hjälpa,
på alla möjliga och olika sätt, de fattiga
landsmän, som mer eller mindre förlorat
sig i det stora Paris.
Låtom oss nu först göra ett besök ge-
nom hela huset, vägledda af två af de vän-,
liga systrarna, hvilka dock dessförinnan,
med den äkta polska gästfrihet, som icke
af någon fattigdom skulle låta förneka sig,
dragit försorg om att vi erbjudits några
enkla förfriskningar.
Byggningen är gammal och tarflig, med
smala trätrappor och tegelbelagda, rätt
bristfälliga golf.
»Vi skulle nog behöfva reparera», sade
den ena af systrarna; »men vi ha inte
råd; vi ha för många fattiga.» Så öppnar
hon dörren till ett klassrum.
Där sitta ett tjugutal små flickor af olika
åldrar; de resa sig, när vi komma in och
betrakta oss nyfiket leende. Vi ha kom-
mit midt i en lektion i geografi, och sy-
stern, som undervisar, ställer genast några
frågor, för att låta de duktigaste få tillfälle
att briljera. Barnen äro snygga, alla lika
klädda, i enkla stora bomullsförkläden. De
äro alla barn af polska föräldrar, de flesta
emigranter eller landsförvista, många af
dem troligen födda under helt andra och
bättre förhållanden än dem de nu iråkat.
Barnen äro, de allra flesta, födda i Frank-
rike och tala endast franska. De utbildas
till guvernanter och placeras sedan genom
systrarnas försorg, företrädesvis i sitt eget
hemland, där de ju böra kunna påräkna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
