Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 2 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898 I DU N 277
vänligaste bemötandet. — I en annan stor
sal, äfven den mycket enkel, med långa
träbord ocb bänkar, är handarbetstimme
för de större fickorna. De sy linnesömnad
och brodera; somliga laga kläder.
Så bär det npp för trappan till vinds-
våningen, där sofrnmmen ligga. Vi fråga,
om inga af barnen bo hemma, men det
svaras, att dessa äro högst få. Många ha
ytterst dåliga hem, från hvilka de först och
främst böra räddas, andra behållas af ren
barmhärtighet.
»Ni kan ej tro, hur mycket nöd och
elände vi få lära känna,» sade systern,
»och hur litet vi våga döma ens last och
brott, lärda som de blifvit i den djupaste
fattigdom. En dag kom en man till oss
och begärde hjälp; han var polack och hade
fått reda på oss genom landsmän. Vi
hjälpte honom till Bruxelles, där han sade
sig skola få arbete. Mannen var anarkist
och förföljd af polisen, en sådan där elän-
dig existens, som helt enkelt är drifven
till det yttersta. Hvad kan man göra an-
nat än hjälpa? Ett år senare kom han
igen, lika utarmad och nästan sinnesförvir-
rad. Så sköt han sig, härinne på gården.
Sådana prof på mänskligt elände se vi ofta. »
Nu äro vi uppe i sofrummen, stora vin-
dar med rader af järnsängar, ytterst torf-
tiga, men alltid snygga. Och därinnanför
rummet för kläder och skodon, som ej be-
gagnades. Nästan allt var aflagda plagg,
som systrarna få af barmhärtiga människor
och som de reparera. Den ena sade: »Det
finns nästan ingenting, nej, ingenting alls
så uselt, att vi ej kunna använda det på
något vis ; man blir genialisk, när man inte
har pengar.» -— Hon log sitt goda, kloka
leende och öppnade ännu en dörr: »Se här»,
sade hon, »detta är vår lyx och vår stolthet.»
Det var linnekammaren. Grofva trähyl-
lor kring väggarna och på dem barnens
och hela husets linne, så väl och fint ord-
nadt, att det skulle hedrat det rikaste linne-
skåp. Banden voro krusade och högarna
kokett ordnade.
»Fint och snyggt har man alltid råd att
hålla. Ni ska veta, att vår linnekammare
är vår stolthet. Och allting sy vi och tvätta
vi själfva.»
»Så mycket arbéte ni måste ha?»
»Ja, naturligtvis,» svarade hon enkelt.
»Och vi äro alla så lyckliga med det. Dess-
utom är det olika fördeladt; somliga gå ut
till de fattiga, andra undervisa barnen; an-
dra sköta husets ekonomi. Slutligen ha vi
våra gubbar.»
»Edra gubbar?»
»Kom, ska ni få se.»
Vi gingo öfver gården nu, med lekplats
för barnen och köksträdgård längre bort,
förutom ett litet höns- och kaninhus, samt
stian för »vår gris», som systern stolt vi-
sade oss. På andra sidan gården låg en
annan byggning. Där härbergera de pol-
ska systrarna, gamla och orkeslösa lands-
män, som utan deras hjälp troligen skulle
dö af svält och elände. De bo och födas
gratis; hvad de kunna förtjäna på smått
arbete, få de behålla till kläder m. m.
Många af dem äro svårhandterliga och
otacksamma. Förlidet år, berättade systern,
dog en af gubbarna, söp ihjäl sig. Han
tillhörde en greflig familj och hade utvi-
sats efter sista polska upproret. In i det
sista behöll han ett artigt och ridderligt
sätt, det’ enda han behållit, trots ett dåligt
och förfallet lif, af uppfostrans makt.
Längs en lång korridor lågo gubbarnas
rum och längst bort deras enkla gemen-
samma matsal. De voro fria att gå ut och
in, men måste hvar kväll vara hemma före
nio. »Många komma för sent,» sade sy-
stern, »många inte alls på ett par dagar.
Vi ha mycket svårigheter med dem. Men
hvad kan man göra? Köra bort dem skulle
ingen ha hjärta till.»
\i bådo att få besöka någon af gub-
barne; systern knackade på en dörr, gick
in och frågade. Strax visade sig en gam-
mal man i dörren, bugade artigt och bad
oss stiga in och ursäkta rummets anspråks-
löshet. Systern hade sagt oss, att han var
en af de bästa och mest bildade, hade va-
rit lärare. På bordet lågo papper, öfver-
sållade med siffror.
»Jag sysslar med det för mitt nöje,»
sade han. Jag vet inte om nöjet inbrin-
gade pängar; otroligt är det icke, att han
hade något arbete. Men vi, lika väl som
han, satte oss genast in i den rätta tonen:
att vi voro på besök hos en fattig privat-
man, som roar sig att syssla med siffror.
Det låg något skärande sorgligt i denna
fattiga illusion, som han ett ögonblick gjor-
de sig eller sökte göra oss, hans likar ge-
nom börd och uppfostran, men bättre lot-
tade bara. På rummets väggar sutto några
bleknade fotografier och några illustratio-
ner, klippta ur polska tidningar. Öfver en
stol lågo resterna af en spetsantimakass
och öfver daguerreotyp-porträttet af ett ungt
fruntimmer i gammalmodig toalett sutto
några torra eterneller.
Gubben själf stod — stolarna hade ej
räckt till för honom — och konverserade.
När jag sade honom, att jag varit i hans
hemtrakter, lyste han upp.
»Och talar ni polska?» frågade han.
»Nej, tyvärr.»
»Så synd det är!» Han hade några
gamla polska böcker på bordet och rörde
tankfullt i dem. Vi reste oss för att gå.
Han tog oss i hand och sade något artigt
och öppnade dörren och bugade sig i den,
medan vi gingo ut i korridoren. Systern
tackade oss, för att vi icke behandlat ho-
nom som en fattig, som hon uttryckte sig;
icke på något sätt alluderat på hans bero-
ende ställning. Vi förstodo, att hon själf
skulle lidit af, om vi på något vis föröd-
mjukat hennes landsman. Vi gingo tysta
öfver gården igen, gripna af denna lefvan-
de känsla bland alla dessa, som här stredo
mot eländet, för det förlorade landet, som
få af dem ens sett och som väl iDgen af
dem hoppades att få igen, men som alla
dock hade sin hemliga fattiga stolthet att
få tillhöra.
Vi hade nu blott det lilla enkla kapellet
att se och så ett par små mottagnings-
rum med några porträtt af polska helgon
på väggen. Där taga vi afsked af den hela
huset förestående systern, »soeur sujJßrieure»,
en femtio års kvinna med ett klart, intel-
ligent, hjärtegodt utseende. »Kom igen,»
bad hon oss, »här äro alla välkomna.»
Så voro vi åter ute i portgången — och
så slöts porten bakom oss. Framför oss
låg igen det släta, tarfliga grå huset, af
hvilket vi skulle behålla ett af dessa min-
nen, som äro så goda att ha genom till-
varon, minnet af det fattiga, landsflyktiga
hemmet, som inneslöt så mycket uppoff-
ring, arbete och kärlek.
––––––––-
Louise Stratenus.
U
nder närmare ett år har Stockholm bland
sina notablare utländska gäster haft
äran räkna den holländska författarin-
na, hvars bild vi här återgifva. Älskvärd
och spirituell samt lifligt intresserad för
våra litterära och sociala förhållanden, knöt
fröken Stratenus redan vid jultiden bekant-
skap med Iduns redaktion, och frukten af
hennes sympatier för vår tidning är bio-
grafien i dagens nummer öfver Hollands
unga drottning samt ett par andra fint och
känsligt skrifna lefnadsteckningar, med hvil-
ka vi inom kort hoppas få glädja våra lä-
sarinnor.
Louise Stratenus tillhör Hollands aristo-
krati. Hennes mormor, en Oldenbarneveld,
var ättling af den store statsman med sam-
ma namn, som med sitt hufvud måste
plikta för den afund hans lysande förtjän-
ster väckte hos Moritz af Oranien; hennes
onkel, baron Stratenus, var Nederländernas
siste ambassadör hos den olycklige konung-
en af Hannover.
Vid sju års ålder började Louise Strate-
nus visa författareanlag —■ till fasa för de
sina, som i öfverensstämmelse med tidens
sed ansågo, att en flicka af familj icke fick
ägna sig åt litteratur eller konst. Alltid
på jakt efter idealet, slösade hon, efter att
hafva blifvit myndig, de penningar hon ärft
efter sin far på hvem helst hon trodde i
behof, tills erfarenheten öppnade hennes
ögon. Vid sju af de åtta litterära täfling-
ar, uti hvilka hon deltagit i Holland och
Frankrike, hade hon redan blifvit tillerkänd
pris för sina verk, då hon, tjugusju år gam-
mal, förlorade återstoden af sin förmögen-
het, hvarefter hon uteslutande ägnade sig
åt skriftställeri. Framför allt poet, har hon
författat ett tiotal samlingar lyriska dikter
— många af dessa satta i musik —, hvar-
jämte hennes prosaskrifter, oberäknadt öf-
versättningarna, utgöra ett betydande antal.
Själf skrifver hon om sig och sina åsik-
ter:
»Alltid densamma: städse brinnande för
idealet och troende på människohjärtats
ädelhet samt öfvertygad, att kvinnan i fråga
"bm intelligens är mannens like (stundom
till och med honom öfverlägsen), men att
hon lefver lyckligast i skuggan och att, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
