Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 2 september 1898 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 IDUN 1898
hon kan blifva stor genom sin hjärna, kan
hon blifva snblim, i stånd till alla uppoff-
ringar genom sitt hjärta, som är härden
för hennes makt, hennes majestät och hen-
nes smärta, denna stora och mäktiga häf-
stång till fullkomligheten.
Med ett ord: en ohjälplig drömmerska,
som ända in i döden skall småle mot lif-
vet, mot denna härliga jord, mot barnen
och blommorna samt välsigna den Gud,
som låtit henne blifva till; en kvinna, som
aldrig tillägnat sig eller skänkt sig helt åt
någon religion, men gillar det sanna och
goda hos alla, och som på det hela taget
är af ringa betydelse både i fråga om sin
person och sina verk, hvilka senare skola
försvinna med henne efter att hafva gjort
henne lycklig, emedan hon lidelsefullt äl-
skar sitt arbete.»
–––- .j*––––
Ännu en gång “Kvinnorna
och skämttidningarna“.
Ï
11 :)- 10 af Idun för i år förekommer den upp’
sats, som gifvit anledning till hosföljande.
Hade icke en insändarinna, »—g —g», under
rubriken: »Från Iduns läsekrets», fäst min upp-
märksamhet på, att artikeln icke bör förbigås
med »tystnadens vältalighet». så — men nu må
det gå löst på saken.
Det heter i Stades uppsats: »Det är hög tid,
att kvinnan lär sig förstå, att det ligger något
bakom skämtet, lär sig förstå svedan och skam-
men af slaget. Har hon kommit därhän, skall
hon äfven förstå, att hon för sitt eget anseen-
des skull måste försvara sig, och först och sist,
att det är en äresak för henne att icke genom
lif och lefverne gifva stoff åt det slags gyckel,
som sätter fläckar på den allmänna kvinnliga
karaktären.»
Visst läste jag uppsatsen i fråga med intresse,
men dock ej med nog stor vaksamhet, det in-
ser jag nu. Jag tänkte därvid endast, att den,
som skrifvit uppsatsen, måtte vara en man och
därför partisk för männen.
Jag har dock nu, genom Stades sista upp-
sats, blifvit upplyst om mitt misstag.
Jag måste erkänna, att jag så litet följer med
min tid, att jag ytterst sällan läser en skämt-
tidning. Stade känner dem nog bättre, och vill
uppenbarligen kvinnorna väl. Jag hoppas och
tror, att flertalet kvinnor har bättre lektyr än
skämttidningarna bestå, och skulle man bedöma
kvinnorna (eller världen i allmänhet) efter skämt-
tidningarna, tror jag förvisso, att man komme
att se alltsammans såsom hade man fått en af
den onde andens spegelskärfvor i ögat, d. v. s.
förvrängdt. Dessutom, om vi nu också i verk-
ligheten finna motstycken till kvinnokarrikaty-
rerna, bästa Stade, tror ni verkligen icke, att
männen hafva dessa samma fel? Låt oss räkna
upp dessa svårare fel, som ni (eller låt vara
skämttidningarna) tillägga endast kvinnan! »Vi
kunna anteckna opålitlighet i vänskap, ondsint-
het, trångbröstadt småsinne, ofördragsamhet, ta-
delsjuka, skadeglädje,» säger ni. Tror ni verk-
ligen, jag upprepar det, att männen icke hafva
dessa fel? Kanske är dock småsinne ett fel,
som mindre ofta framträder hos männen än hos
kvinnorna, men så beror det också så mycket
på hvad man kallar för småsinne. Äfven måste
man betänka, att kvinnorna just till följd af sina
sysselsättningar löpa fara att bli småsinnade.
De hafva så otaliga småsysslor, tråkiga, intresse-
lösa, som mannen ej behöfver befatta sig med,
men som kvinnorna måste förrätta, för att allt
skall gå sin jämna gång, och deras vördade män,
pappor och bröder ej skola ha något att »hacka
på» och — svära öfver.
Hvad jag nu också hittills sagt, har dock
Stade ovedersägligen rätt, om hon vill påvisa,
att det för kvinnorna gäller något vida mera än
för männen, att deras fel och svagheter offent-
ligen gisslas. En kvinnas rykte har af gammalt
liknats vid en blankpolerad sköld — andas på
densamma, och där är genast en fläck — och
ett godt omdöme om hela kvinnokönet från det
otäcka könets sida är ju lika viktigt.
Stade föreslår, att kvinnorna skola försvara
sig gent emot skämttidningarna. Jag vet ett
sätt. Några skämttidningar borde redigeras af
kvinnor — nu är det endast män, som ge ut
sådana, därför få kvinnorna ensamma bära bör-
dan af en hel del fel, som männen ha i lika
hög grad, fast de icke vilja erkänna det. Och
om nu också kvinnorna skulle vara ensamma
om dessa nyss uppräknade fel, huru många fullt
ut lika svåra fel ha icke männen, om de skulle
framhäfvas i dagsljuset!
Må skapelsens herrar och särskildt de, som
ge ut skämttidningar, vara rättvisa mot kvin-
norna, det skulle jag vilja mana till! Männen
vilja ej för allt i världen låta tro annat än att
de äro storsinta, därför välta de också alla fel,
som ha att skaffa med småsinne, på kvinnorna,
ett talande bevis för deras — storsinthet. En
»Sigurd», exempelvis, kan dock låta oss höra en
profbit på hur en tadelsjuk och småsinnad man
»regerar». Det är då visserligen bara sin hu-
stru, han grälar på — men ändå.
Till slut måste man erkänna — det ligger en
behjärtansvärd sanning i Stades slutord: »Det är
en äresak för henne (näml. kvinnan) att icke ge-
nom lif och lefverne gifva stoff åt det slags gyc-
kel, som sätter fläckar på den allmänna kvinn-
liga karaktären.» Visserligen lefva vi i realis-
mens tidehvarf, men, var säker, om mannen
också icke erkänner, att han har något ideal,
vill han dock finna det hos kvinnan, d. v. s. hon
skulle vara, eller rättare sagdt, framstå som ofel-
bar i hans ögon. Det är just därför, jag myc-
ket fruktar, att detta så förordade kamratskap
mellan individer af de olika könen i samskolor
o. s. v. innebär en fara. Tvifvelsutan skall detta
dagliga samarbete med ynglingar göra en hel
del flickor pojkaktiga i sitt sätt att vara just i
de år, då de borde vara som mest älskliga och
tilldragande, och hvart taga då idealen vägen?
Skall icke mången yngling^genom dessa vrång-
bilder få en oriktig uppfattning af kvinnokönet
i sin helhet, och skall icke detta åter inverka
.skadligt, kanske i större mån än man vill inse?
Kvinnorna böra icke vara några sjåp — det är
nu själfklart — men i våra dagar hålla de på
att slå öfver till en motsatt ytterlighet och blifva
alltför emanciperade. Dock, härvidlag få vi kan-
ske ej så mycket klandra individerna — det är
nog tidsandan, man får ge skulden.
En pojkaktig flicka kan ju vara en bra och
treflig kamrat och en aldrig så god och präktig
karaktär för öfrigt, men huru skulle en yngling
komma på den tanken att fria till en ung dam
med karlavulet sätt. och vanor? Visst skulle det
bra mycket förtaga förlofningstidens poesi, om det,
då den unga damen öppnade rosenmunnen att hvi-
ska ljufva ord till sin vän, komme fram, visser-
ligen icke, såsom i sagan, paddor, men — c-i
garrdoft. Nej, flickan måste vara kvinna i detta
ords egentliga bemärkelse, d. v. s. både till sina
tänkesätt och i sitt uppförande sant kvinnlig,
eljes skulle jag då inte vilja ha henne, om det
vore jag som skulle sta’ att fria, Men, jag är
då en ohjälplig idealist — kanske tycka reali-
sterna på annat sätt.
Jag kan nog icke uttrycka mig riktigt förståe-
ligt (för att nyttja ett hopgjordt ord), men jag
tycker att ett äktenskap, ingånget och baseradt,
om jag så får säga, endast på godt kamratskap,
icke skall kunna blifva lyckligt, åtminstone icke
i längden. För mannen är ju giftermålet ofta
nog endast en affär, men jag tror, att det, för
att hustrun skall blifva lycklig och lättare bära
lifvets prosa, fordras, att hon är fäst vid man-
nen med en till en viss grad svärmisk kärlek,
som hjälper till att öfverskyla hans fel och kom-
mer henne att i honom alltjämt se sin ungdoms
älskade.
Må hustrun och kvinnan i allmänhet söka likna
mannen i allt hvad som är godt och hugstort
och ädelt, men hvartill skall det tjäna att efter-
apa hans klädsel och vanor? Mannen bör kunna
se upp till kvinnan och hustrun vara icke en-
dast till namnet mannens »bättre hälft». Men
ju mera kvinnorna närma sig männen, så att
säga, dess mindre hänsyn och höflighet finna
dessa sig behöfva visa dem. Så »döda» kvin-
norna gentlemännen. Mista kvinnorna männens
högaktning, huru går det då med moralen i värl-
den? Men må Stade och alla andra komma
ihåg, att kvinnorna dock icke äro och icke kunna
vara änglar, något som likväl ej berättigar män-
nen att vara — bänglar.
S—m.
–––- *–––-
Kronprinsessan Victoria lär redan i okto-
ber månad nödgas för skötandet af sin hälsa,
återvända till södern.
#
Prinsessan Ingeborg afreser i dagarna till
Köpenhamn för att deltaga i firandet af sin far-
moders, drottningens af Danmark, födelsedag,
den 7 dennes.
ii:
Kvinnan i järnvägens tjänst. Vid statens
järnvägar äro för närvarande 47 kvinnor anställ-
da såsom ordinarie. 24 innehafva befattning
såsom kontorsskrifvare inom styrelsens olika by-
råer och kontor. Yid distrikten tjänstgöra 8 så-
som kontorsskrifvare och 15 såsom kontorsbiträ-
den. Dessutom äro såväl inom styrelsen som
vid distrikten anställda en hel mängd kvinnor
såsom extra skrif- och kontorsbiträden.
$
Lysning afkunnades i söndags för första gån-
gen mellan ryttmästaren frih. Bror Cederström
och skådespelerskan fru Ellen Hedlund.
––I—*–––-
Kungl. teatrarna. Operan öppnas antagligen
den 19 och Dramatiska teatern den 9 d:s.
Vasateatern. I jämförelse med sina mer och
mindre rykcbara företrädarinnor på den ofta slipp-
riga operettbanan, Storhertiginnan af Gerolstein,
Prinsessan af Trebizonde, Teblomma, Niniche,
Lilla helgonet, Lyckobarnet m. fl., för att icke
nämna Den sköna Helena, suverän i åminnelse,
lefva och röra sig »Flickorna Michu» i en ren
atmosfär, där de trippa omkring som små hvita,
menlösa lamm, i mjukt fladdrande empiredräk-
ter, i klacklösa,, tunnsulade skor och med siden-
band korsade öfver vristen. Den ena är krydd-
krämardotter, den andra markisinna ; men hvar-
ken pappa eller mamma Michu, generalen mar-
kis des Ifs eller flickebarnen själfva ha till en
början klart för sig, hvem som är det ena eller
det andra, då den slarfven Michu som nyfödda
blandat bort dem i ett badkar. Brunetten Ma-
rie Blanches aristokratiska tendenser och den
blonda Blanche Maries smått plebejiska kynne
verka icke tillräckligt öfvertygande. Det behöfs
ytterligare ett bevis, och detta presterar den
sistnämnda med hjälp af puder och andra verk-
samma toalettmedel i en scen full af grace och
pikanteri. Hvarpå systrarna skiljas, den ena
för att som kapten Rigouds maka bli en pryd-
nad vid hofvet, den andra för att sälja smör
och »pinfärska» ägg vid sidan af sin älskade
Aristide.
Något mindre uttänjd, skulle operetten säker-
ligen verkat betydligt kraftigare. Musiken, af
Andrée Messager, är fin och lekande, men säl-
lan af elektriserande art. Mest bifall väckte
systrarnas duett »Marie Blanche och Blanche
Marie», deras naiva åkallan af Sankt Nikolaus,
de små barnens (och gamla ungkarlars) skydds-
patron samt den förtjusande lilla pudervisan,
med skälmskt behag föredragen af fröken Frisch,
Blanche Maries ungdomligt täcka och käcka re-
presentant.
Fru Emma Berg som Marie Blanche föreföll
något monoton och ointresserad, hvilket senare
måhända till en del kan tillskrifvas hennes äl-
skare, herr Nyblom — kapten Rigoud. Fru Strand-
berg var en ypperlig flickpensionsföreståndarinna
med militärisk pli och en enda kärlek: den fran-
ska armén. Hrr Emil Strömberg och Adami gåf-
vo likaledes god komisk anstrykning åt sina
respektive framställningar af specerihandlanden
Michu och bodbetjänten Aristide.
–––––––––- *–––––-—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
